På Ramviksvägen låg en gång en liten stuga med ett rum och kök samt glasveranda. För ungefär femtio år sen flyttade Lena och hennes kille in i huset som då fått både toa och kallvatten, och hyrdes ut av en barnfamilj som bodde i “det stora huset”. Här kan man läsa om hur det var att sätta bo i en liten stuga i Svedmyra/Stureby. (Tunnelbanestationen hette Svedmyra, men själva stugan låg i Stureby.) Det berättades då att en tant tidigare bott i denna lilla stuga med flera barn – och dessutom drivit blomsterhandel på verandan.

Yngve läste historien, kände igen sin mormors stuga och kunde berätta mera. Hans familj bodde i det stora huset 1958-66, och då bodde hans mormor i stugan.

Hon skaffade TV innan vi köpte en i villan. Jag kommer så väl ihåg hur jag låg på en ”puff” i rummet och tittade på ishockey. Den unga barnfamiljen var nog dom som köpte av min mormor, blomsterhandlaren Ebba Jonasson.

Yngve hittade också vad som verkar vara den enda existerande bilden på stugan som den såg ut efter renoveringen, iklädd eternitskivor.

I början av 70-talet såg det ut så här innanför fönstret man ser på bilden.

Yngve berättar mera om Lillstugan på Ramviksvägen i Stureby:

Ebba Jonasson bodde 1933 med sin man och tre barn på Söder. Två söner, en född 1917 och en 1921 samt en dotter född 1926. Familjen beslutade sig för att lämna staden och flytta ut på landet. De köpte en liten stuga på ett rum och kök för det facila priset av 3 000 kronor.

Bilden högst upp på sidan visar Ebba utanför lillstugan som den såg ut före renoveringen. Observera blindfönstret till vänster. Det andra är köksfönstret.

Tomten bestod mest av kärr. Där fanns förutom lillstugan ett uthus med förråd och ett torrdass. Vilka bekvämligheter som fanns inne i stugan när Ebba med familj flyttade in vet jag inte. Snart efter flytten, 1934, föddes det fjärde syskonet och då blev det ännu trängre i stugan. Ebba med make sov i en träsoffa i det lilla köket. De fyra barnen sov i sängar i rummet. På dagen staplade man sängarna på varandra för att få lite golvyta att röra sig på. Den äldste sonen som började bli vuxen fick plugga, och ibland försöka sova, på verandan.

Ekonomin var inte den bästa för familjen och Ebba åkte in till Klarahallen och köpte lite blommor som hon började sälja från verandan. Hon hade tidigare arbetat i en blomsterhandel och kunde det här med blommor. På så vis hankade man sig fram ett par år. 1939 var Ebba med barn igen och då insåg familjen att det skulle bli alldeles för trångt i den lilla stugan.

Ebba lyckades få ett lån från banken utan att ha någon säkerhet. Hon var envis och övertygande. Tack vare det kunde en villa byggas och familjen slippa trångboddheten. Tyvärr överlevde inte parets femte barn. Ebba fortsatte med blomsterhandel i villan och kunde efter ett antal år öppna blomsterhandel vid tunnelbanestationen i Svedmyra.

När Ebba med familj flyttade in i den nybyggda villan hyrdes lillstugan ut till en ”gubbe”. Han flyttade ut den 10 september 1955. Efter det startade en renovering av stugan: ny ytbeklädnad i form av eternitplattor samt en WC och säkert då också kommunalt avlopp.

Efter renoveringen flyttade Ebba dit igen, nu ensam. Hon hade dessförinnan mist sin man. Den 18 september 1958 flyttade vår familj in i villan. Ebba bodde i lillstugan till 1966 då hon sålde tomten och flyttade till en lägenhet i Fruängen.

Nu är lillstugan borta.

Berättelsen grundar sig på dokument och minnen från Ebbas barn och barnbarn. Sammanställt av Yngve, Ebbas dotterson.

Yngves berättelse lästes av hans kusin Jonas, som kunde fylla i historien:

Yngves mormor och min farmor Ebba var en fantastisk kvinna. En detalj om hur det gick till när lånet beviljades till stora huset på Ramvägen:

Har fru Jonasson nån säkerhet? frågade bankkamreren.
Dom här, sa Ebba och höll fram sina starka kransbindarhänder.
Dom duger gott åt banken, sa kamreren…

I mitten av 1930-talet byggde sedan min farfar och min far (då i de övre tonåren) det stora huset på Ramviksvägen. 

Så här såg det stora huset ut för några år sen, och här kan man läsa mera om grannen Stureby Vårdhem – en gång ”världens modernaste fattigvårdsanstalt.