Redan under 1920-talet hade man gjort svenska provsändningar och 1930 demonstrerades television för första gången i Stockholm på biografen Röda Kvarn. Sen kom kriget. Men även efter krigsslutet var regeringen länge tveksam till televisionen, liksom flertalet politiker – för att inte tala om biografägarna.
Testsändningarna fortsatte medan frågan diskuterades och utreddes. Men i maj 1954 placerade filmbolaget(!) Sandrews under ”Sandrews tv-vecka” ut ett tusental tv-apparater på ett antal offentliga platser i Stockholm. Den svenska publiken kunde nu med egna ögon se det man tidigare bara hade läst och hört om på radio, och deras reaktion var entusiastisk.
Man brukar räkna den 10 december år 1950 som den första gången televisionen fick praktisk användning i Sverige. Trots att inga svenskar ännu hade tv direktsändes då Nobelprisutdelningen i Stockholms Konserthus, med utrustning man bara några dagar tidigare fått från Radio Corporation of America (RCA). Sändningarna kunde ses på utvalda biodukar och två televisionsmottagare som stod på scenen. Där fanns dessutom 2×3 meter stora biografdukar med projicerade bilder. Bilden ovan är från Svenska Dagbladet (av Kjellström (CC-BY), SvD via Wikipedia).
SvD skriver: I Lilla salen, bara några tiotal meter från den högtidsklädda, ordensglittrande, sidenfrasande skaran av nobelgäster i Konserthusets stora sal, följde flera hundra personer högtidsakten via television och radio. De var alla iförda vardagsdräkt, utom riksdagsmannen och bondeförbundaren Jones Erik från Ovanmyra, som liksom alltid bar sin rödylletofsade Bodadräkt. Kungen själv var livligt intresserad av experimentet och hade fått en egen mottagare där han kunde se både talaren och sig själv. Ett kvarter bort såg ytterligare många hundra samma program på Royals biografduk.
Den praktiska televisionens premiär i Sverige blev en stor framgång. Och med framtidens ”riktiga” television kommer man att kunna titta hemifrån, på egen bildskärm med mycket bättre skärpa än de stora projicerade bilderna i Hörsalen och Royal. Dessutom samordnas bilderna direkt med referatet, istället för att som nu sändas samtidigt som radioreferatet.
Men vägen till den ”riktiga” televisionen var lång. Kriget bromsade utvecklingen i hela Europa, men i England hade BBC börjat med regelbundna tv-sändningar redan 1936, medan man i Sverige tvekade att använda skattebetalarnas pengar till sånt, och det rådde politisk oenighet om hur televisionen skulle finansieras och förvaltas.
1935 utlyste SvD en tävling om vad man skulle kalla den som tittar på television. En person föreslog “radioskådare eller radiotittare”, och tyckte att själva apparaten kunde heta “bildradio, synradio eller tittradio”. Vinnaren skulle få en tia, som man till slut lottade ut bland alla dem som föreslagit “radiotittare”, med en femma i tröstpris till “fjärrskådare”. (Inspirerat av norska “fjernsyn” och tyska “Fernseher”?)
Och vem skulle ha råd med en sån apparat? Det nya mediet beskrevs som en dyr leksak för miljonärer. Även de första telefonerna hade varit avsedda för en exklusiv, välbärgad skara – tills civilingenjör Cedergren ville ha “telefon i varje hushåll i Stockholm” och startade Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag. Senare tiders mobiler var på samma sätt från början avsedda för affärsverksamhet. Så blev det ju inte riktigt…
Hösten 1950 inledde den av Telegrafstyrelsen skapade nya Televisionsforskningsnämnden försökssändningar från KTH. Under goda sändningsförhållanden kunde de på onsdagarna ses på cirka 300 amatörbyggda mottagare. 1951 tillsatte regeringen en statlig utredning, som dock tog så lång tid på sig att den fick öknamnet televisionsfördröjningskommittén…
Men det som fick den svenska opinionen att svänga till televisionens fördel var när filmbolaget Sandrews 1954 placerade ut tusen tv-apparater på olika håll i Stockholm, så att den svenska publiken med egna ögon fick se det man tidigare bara hade läst och hört om på radio.
Nedan demonstrerar Philips television på Tekniska museet i Stockholm, november 1952.
I USA finansierades verksamheten med reklam, men i Sverige bestämde man sig till slut för ett system med licensavgifter, som i Storbritannien: Staten var ägare och tittarna betalade för rätten att inneha tv-apparat. Televisionen blev en verksamhet i allmänhetens tjänst – “public service”. Det blev AB Radiotjänst (nu Sveriges Radio) som fick uppdraget att bygga upp en svensk television, och radion och televisionen samlades under ett gemensamt monopol.
Provsändningarna fortsatte. Den 23 maj 1954 skrev DN om en avslutad “tv-vecka”, och experterna verkade eniga om att sändningarna tekniskt sett lyckats utomordentligt väl, “malörerna har inte varit fler än de som förekommer i betydligt mer tv-avancerade länder” skriver man stolt. Fast några gånger hade filmen satts in bakfram, så att skylten “Kommer strax” fått träda i funktion. Och Tekniska högskolans nät var överbelastat. Men allmänintresset var stort och köerna hade varit långa utanför de affärer där man ordnat sändning. I samma nummer passar Gevalia på att annonsera om sitt tv-program.
Den 29 oktober 1954 inleddes svenska tv-sändningar i mindre skala med programmet “En skål för televisionen”, som innehöll både nyhetsmagasin och väderleksrapport, även om tyngdpunkten låg på underhållning. Det spelades in i A1s gamla gymnastiksal och programledare var Lennart Hyland. På SVTPlay kan man se det enda som återstår av programmet (tyvärr utan ljud): inslaget “Då televisionen kom till Sverige” – ett kåserande reportage om den första tidens vedermödor: tv-skolan flyttar in i sina lokaler och eleverna hälsar på Skansens änder med sina åbäkiga kameror på hjul, märkta ”Radiotjänst”. Åke Falck regisserar och i ett inslag skymtar statsminister Erlander förbi, med en ung Palme i bakgrunden.
Dagen efter uppskattar DN att omkring 25.000 personer följt den svenska televisionspremiären på fredagskvällen i ett par tusen mottagare, och många affärer höll öppet för en stor och nyfiken publik. Mest spännande för arrangörerna var nog att Columbia Broadcastings tv-film med de amerikanska Nobelpristagarna inte kom fram förrän en kvart innan programmet skulle börja, så att man inte hann med någon översättning. Dåligt väder hade tvingat ner planet med filmen i Hamburg.
En av de medverkande var Arne Källerud, en van skådis, som dock tyckte att det var otäckt med direktsändning, utan sufflör och med tre kameror att hålla reda på. Han var stolt tv-ägare och skulle direkt efter sändningen ringa hem för att höra vad man tyckte, för “stugan är ju svart av folk som ville titta”.
Den 4 september 1956 startade den enda svenska kanalen sina sändningar ”på riktigt”. Som synes var det mest testbilder och testfilmer, fram till kvällens enda program med information om 1956 års val samt underhållning. Även här medverkade Lennart Hyland.
Den 1 oktober 1956 hade tusen licenstagare betalat avgiften på tjugofem kronor och mindre än ett år senare hade antalet tiodubblats. Men det riktiga genombrottet kom med VM i fotboll i juni 1958, arrangerat av Sverige, som också gick till final. Antalet tv-licenser steg raskt från 23 457 till 148 000, ett år senare var de 405 803.
DN-annonsen till vänster visar människor som trängs framför ett butiksfönster med tv: OBS mannen längst bak som står på en låda för att kunna se. I lördagsprogrammet den 13 oktober 1956 medverkade (förstås) Lennart Hyland, nu i underhållningsprogrammet “Lyckohjulet”, som följdes av amerikanska “I love Lucy”. På söndagen väntade en resefilm från Portugal.
När publiken tittade på tv istället för att gå på bio hamnade filmen i en djup kris. Det var bara en grupp som fortfarande valde biografen framför vardagsrummet – de nya “tonåringarna” som nu började sätta sin prägel på samhället. För dem representerade televisionen det skötsamma och stillsamma familjelivet, som man ville ta avstånd ifrån.
Även föräldragenerationen verkade lite ovana vid den nya apparaten, och försökte inte sällan gömma den bakom dörrar i en “riktig” möbel – gärna av mahogny. Samtidigt började man ställa möblerna så att alla skulle kunna se tv-programmen. Och det fanns speciella tv-kaffekoppar, där fatet förlängts så att man kunde lägga kaffebrödet bredvid koppen.
Reaktionerna inför det nya mediet var starka och samhällsdebatten livlig, trots att man tagit nästan alla idéer för tv-program direkt från radion. En del var oroliga för televisionens passiviserande och fördummande effekter, speciellt den demoraliserande inverkan den kunde ha på ungdomen. Andra såg stora möjligheter till folkbildning, och det fanns förhoppningar om att mediet med sina möjligheter till spridning över hela jordklotet skulle kunna främja världsfreden. Det hade ju inte gått så lång tid sen krigsslutet.
De som var med när teven kom till stan kommer ihåg hur livet förändrades. Mattider, barnens sovtider, umgänget med familj och vänner – allt anpassades efter tv-programmen. Alla tvättade håret på den tv-fria kvällen, som var på onsdagar, eftersom flest föreningar hade sin möten då. Och alla såg samma program, och hade sedan naturliga samtalsämnen.
Gamla enskedebor minns Mohlins radio och TV på Pastellvägen 11, där den snälle ägaren satte ut en tv i skyltfönstret så att alla ungar kunde stå utanför och titta på Sigges Cirkus – med Sigge Fürst, förstås.
Här är avslutningssången: