Tyska skolan 1944

Nazisternas skola i Stockholm – och lite om dess elever och lärare

Ett år före krigsslutet skrev läroverksadjunkt Vilhelm Scharp i DN under rubriken “Tyska skolan organ för nazistpropaganda på lång sikt” att han “med förundran och beklämning” följt skolans tillkomst och utveckling . Bilden nedan visar omslaget till en propagandapublikation som delats ut i skolan och förhärligade tysk ungdomsverksamhet och tysk ungdoms militära insats, i kontrast till motståndarnas undermålighet i ras och kultur.

Hitler

Skolans grundläggande programskrift börjar:

Den tyska skolan är en del av den nationalsocialistiska uppfostringsordningen. Den har till uppgift att i förening med andra folkuppfostringsmedel forma den nationalsocialistiska människan.

Artikelförfattaren undrar:
Har ansvariga skolmyndigheter hållit sig underrättade om hur denna fostran bedrivits? Vet de att det har utövats påtryckningar mot tyska och tyskstammiga svenska medborgare att sända sina barn dit? Är det bekant att skolans tyska lärare måste tillhöra åtminstone en nazistisk organisation och närvara vid partipolitiska möten och fester? Att de enda svenska tidningar som tillåts i skolan är nazistorgan som Dagsposten och Folkets Dagblad, och att i lärarrummet suttit en förteckning över “judiska tidningar i Sverige”, som “Bonnierpressen”, Göteborgs Handelstidning, Eskilstuna-Kuriren? Att eleverna utrustats med hakkorsflaggor och firat Hitlers födelsedag samt uppmanats att delta i nazistiska ungdomsorganisationer, antagligen också Hitlerjugend, vars ledare, lektor Carsten, tillhör skolans styrelse? Artikeln avslutas:

Som Joseph Goebbels har uttryckt det: “Giv mig ungdomen, och jag har framtiden i min hand.” Sveriges ungdom? Sveriges framtid?

Artikelförfattaren, tyskättlingen Vilhelm Scharp, hade som universitetslektor i svenska språket i Berlin blivit vittne till Weimarrepublikens sista år och det nationalsocialistiska maktövertagande 1933. Hans kritik mot den nya statliga ideologin gjorde att han 1936 tvingades avgå som lektor och lämna Tyskland.

Professor Wellander var skolinspektor på skolan och bemötte de kritiska artiklarna med att Tyska skolan är en privat skola, och “man kan inte hindra att tyska barn i denna skola uppfostras enligt tyska principer så länge svenska barn i Berlin och Hamburg får uppfostras i svensk anda.”

Tyska skolan” i Stockholm har funnits i flera omgångar med olika huvudmän:

  • 1612-1888 i Tyska Skolgränd (tyska St Gertruds församling)
  • 1941-1944 på Karlavägen 25 (Tyska skolan AB)
  • från 1953 i Gamla Stan, därefter på Karlavägen (Tyska Skolföreningen)

Inför jubileet 2012 skrev den f d eleven och läraren Jörgen Hedman
Historien om Tyska Skolan Stockholm inför 400-årsminnet av det kungliga privilegiebrevet av år 1612.
Privilegiebrevet gav 1612 den tyska församlingen i Stockholm ensamrätt till att driva en tysk skola i huvudstaden. När “Tyska skolan AB” 1941 startade sin skola skrev kyrkorådet att kyrkoherden tvingats fastställa att “den kungliga regeringen har givit tillstånd till öppnandet av den nya tyska skolan, utan att beakta den tyska församlingens privilegium.”

En förklaring kan vara att svenska myndigheter inte ville lägga sig i interna tyska frågor och förlitade sig på inspektör Wellanders omdöme.

”Gesandtschaftsrat” Christian von Dankwort beskrev i öppningstalet Tyska skolans tredubbla uppgift som: ”ett fäste för det stortyska hemlandet, en främjare av den svensk-tyska vänskapen och en tolk för våra båda länders gemensamma germanska kultur!” och i november kände fru Dorff, rektorns hustru, att: ”vi kommit just i det rätta ögonblicket för att frigöra det goda tyska blod, som nu håller på att försvenskas av svenskarna.”

En tyska bosatt i Stockholm har berättat om pressen hon kände när rektorn för tredje gången bad henne uppge skäl till att hon var “den enda som inte vill skicka barnen till Tyska skolan”. Och det kan ha varit svårt att hitta skäl: skolan var frikostig med att sätta ner terminsavgiften, och samtliga elever utlovades gratis skolmaterial under det första läsåret samt en kostnadsfri närande lunch. Skolan åtog sig dessutom att hämta upp de elever som hade lång väg till skolan med betalda hyrbilar.

Vilhelm Scharps novemberartikel skapade stor debatt och den 2 juni skrev DN under rubriken: ”Tyska skolan kaputt”:

Den nazistiska skapelsen – avsedd att tjäna Tredje Riket, inte Tyskland – försvinner, kvarlämnande ett obehagligt minne av nazistisk tilltagsenhet och svensk velighet.

Hitlerjugend uniformer
Hitlerjugend uniform (Picryl)

Hur var det att gå i fyrtiotalets Tyska skola?
Varje måndag fick eleverna i aulan höra en rapport om det politiska läget, och raslära (Rassenkunde) ingick i biologiundervisningen. I skolan verkade de nazistiska ungdomsorganisationerna Hitlerjugend
och Bund Deutscher Mädel (BDM) – inte under skoltid, men flera lärare var engagerade och organisationerna beskrevs som en sorts scoutrörelse.

En lärarinna (förmodligen Ellen Krahe) skrev efter ett BDM-läger i Skåne sommaren 1942: ”Det var roligt, men nog så ansträngande, emedan barnen här ännu inte är riktigt vana vid sådant lägerliv och mycket mindre disciplinerade än barnen i Tyskland.”

BDM uniformer
BDM uniform (Picryl)

Heinrich von Knorre minns: Som alla andra tyskar blev jag som tioåring upptagen i Hitlerjugend som ”Pimpf” och edsvuren under hakkorsfanan vid en festlighet i Tyska skolans aula. Betydelsen av detta kunde jag inte uppfatta då och idag tänker jag inte gärna tillbaka på det. Jag kände inte till något annat Tyskland än det nationalsocialistiska. Grymheterna i koncentrationslägren var inte kända av varken mig eller mina föräldrar. Jag kunde inte tänka politiskt vid 7–11 års ålder.

Inga Harnesk fick gå gratis i Tyska skolan eftersom hennes far 1941 stupat i Sevastopol. Hon kommer ihåg när gymnastiklärarinnan Ellen Krahe ledde eleverna till idrottsplatsen vid ”Medborgarhuset” nära Engelbrektskyrkan: Flickorna fick ställa upp sig två och två i rad och sedan tåga i takt till nazistsånger – fram till skolporten. Under den fortsatta marschen ålades total tystnad .

Ellen Krahe
Ellen Krahe 1941-44, okänd fotograf (CC-BY), Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan.

Ellen Krahe höll också kvällssammankomster för BDM-flickorna och berättade om tyska soldatförflyttningar, men det kändes tamt och ointressant. Jag hade ändå en ”uniform” som jag bar en enda gång vid en tillställning för tyskar i ett hus nära Konserthuset, Det var pompa och ståt, stiliga uniformsklädda herrar och nazistsånger med Heil Hitler-hälsning. Jag kunde inga texter och hade problem med hälsningen.

Ellen Krahe föddes 1909 i Sudetenland, området som i Münchenöverenskommelsen 1938 överlämnades till Nazityskland i ett försök att rädda världsfreden. Mellan 1941 och 44 undervisade hon på Tyska skolan i idrott, tyska, engelska och biologi, och var enligt personaldossiern i skolans arkiv övertygad nationalsocialist.

Krahes ansökan
Från Stockholmskällan

I september 1944 ansökte och beviljades Ellen Krahe tjänstledighet för resten av kriget för att “mera aktivt kunna delta i det viktiga krigsarbetet i Tyskland“.

Hon avslutar ansökan med att hon efter krigsslutet gärna ville återgå i utlandstjänst.

Först 1944 uppstod en debatt i Sverige om den tyska skolans inriktning och verksamhet som offentligt organ för en tysk fostran, och denna debatt startades av tyskar i exil och andra kritiskt inställda i Sverige. Under våren 1945 var Tysklands katastrofala militära läge uppenbart för alla och frågan var om skolåret alls skulle gå att slutföra.

Den första kullen av studenter skulle genomgå sina prövningar, men var detta alls genomförbart?

Inga Harnesk berättar att Hitlers död inte kommenterades i skolan, men det spreds rykten om att vissa lärare blivit “internerade” i Norrland. Rektor Wilstermann sa att arbetet skulle fortgå som vanligt, men han var sig inte lik, han brukade marschera av och an, rak i ryggen och med högrött ansikte.

Trots allt gick studentprövningarna att genomföra och skolans första (och sista) 12 studenter fullbordade sin Abitur (studentexamen) den 5 maj 1945, istället för som planerat i slutet av maj.

Den 8 maj tillkännagavs den tyska kapitulationen och skolans verksamhet upphörde, lärarna utvisades och skolbyggnaden beslagtogs av svenska staten.

Inga Harnesk upplevde fredsdagen ensam bland alla andra: I skolan var min kära musiklärare Marzahn försvunnen, och vi grät när vår omtyckta klassföreståndare Doktor Boettge kallades till krigstjänst. Såg sedan att han var tillbaka i Sverige. Vilken lättnad.

Heinrich von Knorre: Efter kriget var stämningarna var (självklart) anti-tyska. Alla tyskar i Sverige, även vi unga, ansågs misstänkta och ställdes under uppsikt och isolerades. Ingen ville ha med oss att göra. Jag blev skälld för ”Nasse-svin” och blev handgripligen slängd av cykeln.

Men jag kom utan svårighet in på Djursholms samskola, eftersom undervisningen på Tyska skolan varit så bra. Svårigheterna kom istället 1948 när vi flyttade till Lübeck, eftersom min tyska inte låg på motsvarande nivå. Och där blev jag kallad ”Svensken”.

Jörgen Hedman, som skrev jubileumsskriften om Tyska skolan, blev elev där 1964: Då fanns ganska många (framförallt äldre) stockholmare som inte var så positivt inställda till tyskar eller tyska skolbarn och som därför gärna framförde klagomål om vi gjorde något rackartyg.

På Stockholmskällan finns en intervju med fd eleven Ingrid Widoff som 2013 berättar om sin tid som elev på Tyska stolan 1941-43.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.