Bland DN-notiserna om aktuella rättsfall i slutet av augusti 1923 fanns “Ett dyrbart Stockholmsbesök för Norrlandsbonden” (som blev av med 400 kr till en av stans tjänsteflickor) och “Kontorsbesök i damsällskap med efterspel”.

Och så var det den häktade kontorschefen som JO-anmälde sin domare, eftersom han var missnöjd med dennes förhörsmetod. Tidningen kommenterar:

Det är inte precis en alldaglig händelse att en häktad anmäler sin domare, men detta är just vad den för mened häktade f kontorschefen hos aktiebolaget Radius gjort.

Anledningen var domarens “bristande taktkänsla” vid förhören.

Förr publicerade tidningarna fullständigt namn, yrke och adress på både misstänkta, brottsoffer och självmördare. 1923 antog Publicistklubben regler som rekommenderade tidningarna att inte namnge dem som fått villkorlig dom, och tio år senare skärptes reglerna till att gälla även sexualbrott och självmord. I den här texten nöjer vi oss med efternamn.

Den menedsmisstänkte 50-årige f kontorschefen Stafverin anhöll alltså hos JO att rådmannen Johansson skulle skiljas från vidare handläggning av målet och istället själv åtalas. I anmälan skriver han bland annat att hans advokat flera gånger fått ett irriterat “TYST!” till svar när han begärde ordet. På begäran av J O citerar han ur Johanssons förhör:

Johansson: Vad gjorde ni efter skolan, vid 16 år?
Stafverin: Stannade hemma ett år.
J: Det var just fint, ligga sina föräldrar till last och driva sysslolös istället för att arbeta!
S: Under det året studerade jag språk och handelskunskap. Sedan var jag i ett och ett halvt år anställd som kontorsbiträde hos grosshandlare Hasselblad, och därefter biträdande korrespondent hos konsul Rothman i Sundsvall.
J: Äsch! Ni kunde väl inte skriva svenska då?
S: Jag skrev huvudsakligast franska, men även engelska, tyska och italienska.
J: Var har ni lärt er franska?
S: Först i skolan, sedan genom självstudier.
J (häftigt:) Ni ska väl inte stå och prata inför rätten att ni fått lära franska i ett 5-klassigt läroverk!
S: Vid Härnösands allmänna läroverk undervisades jag av en av Sveriges i skickligaste fransklärare, Alexander Malmberg, så det är lätt att…

Enligt den häktade avbröt ordföranden där, kastade sig häftigt tillbaka i stolek och halvskrek: “Tyst med det där nu! Nå, tyska och engelska då?” Så hade förhöret fortsatt, och även den häktades advokat, jur kand Nilsson, tänkte inge en anmälan mot rådman Johansson.

Stafverin (som även kallades “exportchef”) hade blivit åtalad för mened när han vittnade mot sin tidigare arbetsgivare AB Radius kort efter att han fått sluta sin mångåriga anställning. Han påstods även ha sagt att det skulle kosta företaget 30 000 kronor om han blev avskedad.

Stafverin nekade till båda anklagelserna, däremot hade han till några personer sagt att en pågående process mellan Radius och en annan firma skulle komma att kosta bolaget ca 30 000 kr.

Den 23 augusti häktades Stafverin inför sittande rätt. Han nekade till brottet, och när man läser hans imponerande CV blir det än mera förståeligt att han blivit förolämpad vid förhöret.

Redan vid 19 års ålder hade han arbetat som korrespondent i tyska, franska och italienska, och två år senare reste han utomlands och grundade en egen agenturfirma i Belgien. Efter Parisutställningen 1900 fick han en del stora agenturer och etablerade sig i Stockholm, samt hade en agenturfirma i Egypten. Efter hemkomsten var han bl a styrelseledamot i det Banckska Levanbolaget, fram tills att han anställdes vid Radius.

Stafverin nekade till anklagelsen och anhöll att omedelbart försättas på fri fot. Efter en längre överläggning beslöt rätten enhälligt att den tilltalade skulle förbli i häkte och uppsköt målet en vecka.

Det skulle komma att uppskjutas många gånger.

Åklagaren yrkade även ansvar för Stafverin för “smädelse mot tjänsteman i tjänsteutövning”, och ett liknande yrkande riktades mot hans advokat Nilsson, vilken åklagaren ansågs borde förklaras “ovärdig att föra annans talan inför rätta”. Advokaten dömdes småningom att böta 300 kr, och efter det kunde rätten inte tillåta honom att vara biträde åt Stafverin.

Målet uppsköts ytterligare ett antal gånger, 1 november rapporterar DN:

Stafverins biträde (som numera hette von Melsted) medgav att hans klient skadat sin sak genom det uppträdande han iakttagit. Men, tillade han:

personer som vet sig oskyldiga presterar ofta inför rätta ett obalanserat försvar.

Dessutom ansåg Melsted det “inte uteslutet” att Radius anmälan bottnade i hätskhet mot Stafverin, och begärde att denne skulle försättas på fri fot, vilket avslogs. Målet uppsköts igen.

Nu var det tolfte gången, och rådmannen vädjade till alla parter att nästa gång äntligen slutföra sin talan.

Och den 15 november fick Stafverin slutligen sin dom av rådhusrättens sjunde avdelning: Straffarbete i 2 år och 6 månader, med 5 års påföljd enl kap 2 par 19 strafflagen – det som tidigare kallades “vanfrejd“. Dessutom skulle han böta 100 kr för “smädligt skrivsätt mot åklagaren”.

Men målet gick vidare till Svea Hovrätt. Och den 23 januari 1924 slipper Stafverin äntligen ur häktet. Tidningen rapporterar att “Svea hovrätt telegrafiskt underrättat direktören för Stockholms stads rannsakningsfängelse att den för mened häktade och dömde f kontorschefen icke vidare skall hållas i häkte.”

Och den 5 april meddelades att Stafverin var frikänd för mened: Svea hovrätt hade helt ogillat den mot köpman Stafverin förda talan om ansvar för mened.

Därmed återstod av straffet endast 100 kr böter för smädligt skrivsätt.

Radius hade redan i februari vunnit det ursprungliga målet, där Stafverin vittnat mot Radius och anklagats för mened.

30 oktober 1924 fastställde så Högsta domstolen hovrättens utslag i målet och Stafverin blev definitivt frikänd. Det återstod endast att betala de 100 kronorna i böter.

Den 8 november begärde Stafverin 7500 kr av staten för den tid han suttit häktad i menedsmålet – alltså 1500 kr per månad. Han behövde pengarna skyndsamt, ty efter sin långa fängelsevistelse var han utblottad och till följd av psykiskt lidande i trängande behov av sanatorievård.

Hur det gick för Stafverin framgår inte i tidningen, men den 21 mars 1926 fanns en ny rubrik:

Med ändring av Sthlm rådhusrätts dom den 3 nov 1924 förpliktade Svea Hovrätt AB Radius att till f hushållerskan Tomasson, såsom innehavare efter överlåtelse av Stafverins fordringsrätt, utgiva 3000 kr jämte ränta. Stafverin hade varit anställd som chef för bolagets exportavdelning från den 15 juni 1915 till juni 1921, då han utan föregående uppsägning avskedats. Och:

Då bolaget icke gittat styrka att man haft giltig anledning att skilja Stafverin från hans anställning har hovrätten funnit honom berättigad till tre månaders uppsägningstid.

Bilden högst upp visar en session vid Stockholms rådhusrätt 1877
(PD) John Beer, (PD) via Wikimedia Commons