När Allmänna barnhuset istället för att vara barnhem blev en genomgångsanläggning för barn på väg till fosterföräldrar flyttades alla barn som bodde där ut i landet. Den största gruppen, 126 barn, hade 1785 rest till fosterföräldrar i Ljusdal, och masstransporterna fortsatte en bit in på 1790-talet.

I oktober 1787 flyttades 49 barn till olika församlingar i Hälsingland för vidare placering i olika fosterhem. I sällskap med prästen och magistern Anders Bergmark samt två sköterskor färdades barnen en vecka i höstrusket, på leriga vägar och med ihållande regn och blåst. Sedan skrev magistern en utförlig rapport till Barnhusets direktion.

I början gick det bra, men när de kom till Gävle fanns ingen som ville eller kunde hjälpa sällskapet av frusna, blöta och hungriga barn. Magister Bergmark fick ta till både böner och mutor för att till sist ordna härbärge i en by norr om Gävle, och upplevde att det fanns en ovilja bland bönderna att hjälpa dem:

Böner och mutor blev vanliga medel för mig på denna resan.

Men vid ankomsten till Bollnäs var “med Guds hjälp” ingen sjuk eller skadad – utom gossen Lars Gustaf Österberg. Och den gossen hade redan vid avresan varit opasslig – det var därför han tålde den svåra väderleken sämre. Förutom att vara “högst osnygg, på flera sätt” klagade han alltid över magvärk och fick ej behålla någon mat. Bönderna, i synnerhet pojkens fosterfar Anders Persson i Gäddvik och Alfta, såg detta med oro, och magister Bergmark skriver:

Jag hade inte fått Anders Persson att ta emot gossen om jag inte försäkrat att han blott var vädersjuk, och lovat två riksdalers tillökning för detta år. Och bonden Johan Larsson som tog den lilla enögda flickan Fredrica Mejer ska för detta fel årligen få en riksdalers tillökning.

Efter sju mödosamma dagar lämnade Anders Bergmark 24 barn på prästgården för vidare utackordering i olika fosterhem i trakten kring Bollnäs. Sedan fortsatte han sin resa till byarna Alfta och Ovanåker för att placera ut de övriga barnen.

Anders Bergmark hade även i uppgift att inspektera de fosterbarn som lämnats året innan. Han återvände därför till Bollnäs för att sedan resa vidare till Arbrå, Ljusdal och Färila och besöka så många fosterhem som möjligt.

I Ljusdal mötte han många friska och raska barn, och ingen av de 11 som uppfostrades där hade ännu dött. Olof Ljungblad och Eva Blondina besvärades inte längre så svårt av sjukdomen, men Maja Greta Hammarberg var rätt illa däran. Tyvärr hade de infekterade barnen från förra året fortfarande inte fått läkarvård.

Peter Boberg var inficierad, liksom hans husbondsfolk. Anders Zetterman var läkt i bröstet, men såren på låret och bakländen var ännu öppna. Dock såg han rask ut och hade god matlust. Kyrkoherden anhöll om en årlig tillökning för den otroliga möda och tålamod med vilken de beskedliga fosterföräldrarna i 2 år skött honom.

Den smittsamma sjukdomen var troligen mässling, och magister Bergmark har en from önskan:

Måtte en gång några kraftiga mått tagas emot denna fasliga eld, som på mig veterliga ställen även i detta gripit omkring sig och för vilken våra oskyldiga barn fått skuld.

I Arbrå träffade han 30 barn i sockenstugan och gladdes över deras friska färg och glada ansikten. Det enda klagomålet kom från Pehr Andersson i Håf och gällde Anders Blombergs sturskhet och ovilja att läsa. Men flera som förts dit med kronisk opasslighet uppvisade nu vacker färg och munterhet – i synnerhet förvånades magistern över att se lilla Kajsa Bergström som vid ankomsten till Arbro 1786 “vid 7,5 års ålder ej var större än en femåring, med stort huvud, maktlös och nästan mållös.” Nu var hon normalstor för sina år och välproportionerad, dessutom munter och kunde redan något läsa rent i bok.

En del av fosterföräldrarna hade haft särskilt besvärliga fosterbarn: sjuka eller “sturska”, och i åtminstone ett fall hade man först ömt vårdat ett sjukt barn och sedan kostat på det en hederlig begravning. Efter inspektionen anhåller Bergmark att dessa fosterföräldrar skulle få förhöjd ersättning och löfte om att nästa gång få ett mera beskedligt och friskt, “felfritt” barn från Stockholm.

Vendela Christina Björn var den enda som med tårar i ögonen bad att få följa med till Stockholm, där hon trodde sig kunna få en bättre uppfostras hos sin moster Fabrikör Hofvings fru.

Efter 37 mödosamma dygn kom Anders Bergmark och sköterskorna tillbaka till Stockholm. Han ber om ursäkt för att rapporten fördröjdes, beroende på att han i 6 veckor blivit liggande i “flussfeber” efter en förkylning han redan under resan plågats av. Åtminstone i början av resan hade han dessutom svår tandvärk.

Redan sommaren 1788 gav sig magister Anders Bergmark iväg igen. Denna gång reste han med 15 barn och en barnsköterska till Stora Åby strax utanför Norrköping – fem dagar i het sommarvärme. Barnen blev törstiga och fick ont i huvudet av den heta och tidvis skakiga resan, men magsjukan höll man borta med ättiksvatten. Vattnet var också bra att ha, eftersom en långvarig torka i både Södermanland och Östergötland gjort att mjölken var knapp och dyr, liksom alla livsmedel, i synnerhet i Östergötland.

Ingen olägenhet hände på denna resan, “Gud vare lov!”, utom att man på två ställen fick vänta något länge på skjuts. Ett speciell tack riktades till Herr Bruks Patron Haar, som på vägen vid Svärdsbro skänkte Barnen en Riksdaler 32 skilling att köpa bär för.

Strax efter ankomsten till Stora Åby den 19 juli utdelades barnen i sockenstugan till sina fosterföräldrar, och den 22 fick magistern träffa de 33 barnen från förra resan. Det blev ett glädjefyllt möte med de raska och muntra barnen, “utan minsta lust att följa med till Stockholm”. Inga klagomål “som ägde särdeles grund” hördes på någon sida, ej heller ansökningar om premier, “som jag besvärats av i nästan alla socknar i Helsingland”.

Både i Åby och på vägen dit hade man dessutom fått önskemål om flera fosterbarn – och det av personer, som “Herr Prosten försäkrade hade både förmögenhet och skicklighet att uppfostra barnen”. På så sätt skulle man inte behöva lämna alltför många på ett ställe, som i Ljusdal i Hälsingland. Hoppades magister Bergmark.