På Allmänna barnhuset bodde barn som saknade försörjning och fick undervisning tills de kunde klara sig själva, vid ungefär 12 års ålder. Men dödligheten var hög, och 1785 ändrades inriktningen: Istället för att vara ett hem för 300-350 barn skulle man förmedla barn till fosterföräldrar, i huvudsak på landsbygden, där de skulle arbeta i jordbruket. Det ansågs vara både hälsosammare och billigare.

Men först måste huset förstås tömmas på de barn som 1785 bodde där. Den 24 september åkte nästan hälften av alla barnen till Ljusdal i Hälsingland, där nya fosterföräldrar väntade på dem.

Det var prästernas uppgift att skaffa fosterhem bland ”Välfrejdade personer med eget hushåll” som skriftligt rekommenderats av pastorsämbetet. Och en av de första att svara på Stora barnhusets uppmaning var kyrkoherden Olof Peter Frankenberg i Ljusdal, som själv organiserade och ledde resan samt skrev en utförlig reseberättelse i Dagligt Allehanda.

Den 35 mil långa resan till Ljusdal tog en dryg vecka, och de 126 barnen åkte i tio vagnar, varav tre var täckta och avsedda för de minsta och sjuka barnen. Det var höst, regnväder och kallt, en del barn blev sjuka, och ett avled under resan.

Tidningarna hade skrivit om barntransporten, och befolkningen i de byar man passerade bjöd barnen på mat och dryck – i varierande utsträckning. Frankenberg hade planerat allt in i minsta detalj, med övernattningar, måltider, hästbyten och så vidare. På en del platser tvingades han ändå bråka med kronobetjänter och andra personer som vägrade att hjälpa till.

I sin reseberättelse är Frankenberg noga med att redogöra för alla som verkligen hjälpt till under resan, med namn och titel på de mera prominenta. Speciellt framhåller han vilka som ställt upp gratis, och framhåller hur barnen ofta visade sin tacksamhet, genom att exempelvis hurra.

Ur Frankenbergs redogörelse i Dagligt Allehanda 1785-10-26–27:

Redan den 24 september blev tre barn “opassliga” och i Alsike visste ingen att barnen skulle komma. Där fanns endast en kanna mjölk, men en “hurtig gästgiverska” ordnade ändå det hela. När Frankenberg sedan reste i förväg för att förbereda, fick han vänta länge på de resterande vagnarna – i hällande regn och under stigande oro:

Det var en av de ängsligaste dagarna i hela min levnad.

När vagnarna äntligen kom saknades fortfarande vagnen med de minsta barnen, liksom fjärdingsmannen, som skulle ha följt med dem. Fjärdingsmannen förblev försvunnen, men den återstående vagnen återfanns med trasigt underrede, barn och sköterska på vägen en halv mil från Alsike.

Turligt nog kom baron de Geer till Frötuna resande, uppfattade nödsituationen i regn och mörker, och erbjöd övernattning i Uppsala.

“Baronen hjälpte till att ordna både hästar och en rask länsman från Danmarks socken, och hans lakejer gav barnen varsitt glas portvin och raspebröd, medan jag fick 4 buteljer renskt vin. Barnen blev så muntra att de hurrade genom hela Uppsala.” skriver Frankenberg, som på kvällen efter bästa förmåga försökte kurera de tre sjuka barnen med mediciner anskaffat i Uppsala. “Även där blev vi väl mottagna och undfägnade av kronolänsmannen”.

I Tierp behövde man inte ens betala förtäringen, och när man i Älvkarleby hörde det ville ville inte vara sämre där. Brukspatron Tottie skickade sin bruks-medicus att ta hand om de sjuka barnen, samt bjöd på middag på Harnäs bruk.

I Gävle “täcktes greven och landshövdingen själv avmönstra barnen”, stadens betjänter ledsagade dem sedan till olika kvarter, där de blev omhändertagna på bästa sätt. Nästa dag förde stadens betjänter barnen till slottet, där ett stort gästabud förberetts. Därefter väntade vagnarna på lilla torget och barnen sattes upp “under herr grevens egen tillsyn”.

En del barn hade tydligen inte riktiga ytterplagg i höstkylan, för nu fick de barn som saknade kapprockar sådana, dessutom utdelades 18 nya ullvantar. Vid kryddkrämare Cederströms bod lämnades strutar med fikon och russin åt barnen – men “uppdelningen lär i min frånvaro blivit mindre ackurat”.

De gångna dagarnas väder med regn, snö och hagel och kall blåst hade en obehaglig verkan på de unga resande så att ytterligare fem insjuknade, tillsammans åtta, vilka alla herr greven och landshövdingen själv täcktes emottaga och befordra till öm vård och skötsel.

I en fotnot tillfogas att det enligt uppgift rört sig mest om mässling, och de flesta hade sedan tillfrisknat, utom ett barn som “med döden avgått”.

I Gävle skaffade Frankenberg en täckt vagn till insjuknade barn. På Skogs gästgivaregård blev skaran väl mottagen och undfägnad av kyrkoherden i Skog, magister Burman och komminister Arveen med hustrur samt kronolänsmannen Berggren. Sedan de sjuka barnen fått medicin och vilat i Frankenbergs egen kammare var två av dem på morgonen “så muntra” att de kunde fortsätta resan, men det tredje behövde vård och togs om hand av apotekare Sjöquist från Söderhamn.

Den 1 oktober var man slutligen framme i Ljusdal, och åt middag hos kyrkoherde Sundius, varefter barnen sov hemma hos Frankenberg. Nästa morgon efter gudstjänsten gick barnen till kyrkan i en procession anförda av klockaren Grubb och vice klockaren Öman och åtföljda av häradshövdingen Norin, expeditions- befallningsman Frankenberg samt barnens sköterskor.

Vid altaret framkallades även barnens tillkommande fosterföräldrar och kyrkoherde Sundius höll tal, varefter namnen upplästes och barnen tillställdes sina fosterföräldrar. och “blev av dem med ömhetstårar emottagne och omfamnade.”

Den högtidlliga akten avslutades med ett kort tal av Frankenberg, välsignelsen samt psalm 377, vers 12 och 13.

Till Frankenbergs tal fogades i Dagligt Allehanda “Utdrag ur ett särskilt brev rörande barntransporten“:

Sleto barnen ont under resan, må de nu få mycket bättre. Icke en enda skulle vilja återbyta sig sin forna levnad. Det är förundransvärt, och nästan otroligt, med vad öm sorgfällighet de blir bemötta. Jag fruktar således mindre för att någon bliver vanvårdad eller illa hanterad än bortskämd av för mycken klemighet…

Jag skulle just önska att någon av dessa barns missnöjda föräldrar eller anhöriga kunde komma hit upp, för att vinna fullkomlig övertygelse om sanningen härav.

Några av barnen som reste till Ljusdal: 10-årige Johan Bergsten hade bara två dagar före avresan kommit till barnhuset tillsammans med sin yngre syster. Deras mor hade dött året innan och nu var fadern så sjuk att han inte kunde ta hand om alla de fyra barnen.

Johan blev kvar i Ljusdal hos bonden Jon Larsson, som hade ytterligare ett fosterbarn, en flicka. Han tjänade som dräng ett år, men 1796 blev han vid 21 års ålder soldat i kriget mot Ryssland. Han hamnade i rysk fångenskap, men kom hem igen tre år senare, gifte sig småningom med en änka och fick två barn. I januari 1822 hittades 48-årige Johan död på Lillhagasjöns is. Den förmodade dödsorsaken var kolik. Troligen led han också av sviterna från kriget och fångenskapen.

Treårige Johan Wass omhändertogs av Hans Olofsson och blev 1808 också kallad ut i kriget mot Ryssland. Eftersom han saknade anhöriga skrev han då ett testamente, och när han efter ett halvår stupade i kriget gick alla hans tillhörigheter, enligt hans önskan, till hans älskade Brita Pärs Dotter från Kläppa. Det rörde sig om gångkläder, säd, stuga och fickur med mera, till ett sammanlagt värde av 66,25 bancomynt.

Olof Peter Frankenberg själv tog också hand om en flicka som hette Catharina Charlotta Molin. Hon växte upp i Ljusdal, gifte sig 1897 med sockenskräddare Erik Sundström och fick fem barn.

Det blev ytterligare några masstransporter från Allmänna barnhuset, men en bit in på 1790-talet var omvandlingen till genomgångsanläggning genomförd.