Stiftelsen Allmänna Barnhuset grundades 1633, då kronan skänkte mark och pengar till det första barnhuset i Sverige. Vid 350-årsjubileet 1983 intervjuade SvD den forne barnhuspojken Sven Axel Grönlund, som då var 78 år och hade levande barndomsminnen.
Sven Axel föddes i maj 1906 i Katarina församling och togs redan den 6 augusti “mot 500 kronor” in på Allmänna Barnhuset vid Norrtullsgatan. Den första fostermodern fick han efter fyra månader, men änkan Lång i Nygård lämnade tillbaka honom redan tre månader senare, trots att han var frisk och kry. Så fortsatte det: Under de första sex åren hade han sju olika fosterhem.
I Barnhusets rullor kan man se att Sven Axels mor hette Augusta Lovisa Grönlund och att han fick nummer 6235. I en senare fotnot står “Modern gift med plåtsl Johan Fredrik Dahl, Skånegatan“, och här finns anteckningar om “kläder, skolböcker, konfirm.tyg, studiebidrag” – samt noteringen: “nr 6235 broder till nr 13185, Karl Wilh. Bernh, född 1898″.
Men mest handlar det om att Sven Axel blir utlämnad till fosterhem efter fosterhem – och återlämnad. Utlämnad – återlämnad… . Och en gång “avförd till Epidemisjukhuset”. Det var inte ovanligt i rullorna att barnen återlämnades gång på gång, ibland för att fosterföräldrarna tyckte att barnet arbetade för lite och kostade för mycket – trots att barnhuset betalade en viss summa varje år.
I intervjun minns Sven Axel det hårda arbetet:
Jag tröskade och slet, lassade säd och arbetade på åkrarna. Aldrig ett vänligt ord, men ofta stryk och slag, och uppmaningar att arbeta hårdare. Barntanten Elin var den som alltid hämtade och lämnade. Hon var också den enda som nånsin kramade mig.
Sin mamma kände han inte, utom från Barnhusets papper, där det står att hon var 36 år och han var det fjärde barnet hon lämnat bort, alla med olika pappor.
I rullorna står antecknat att “pojken trivdes bra” och fosterföräldrarna var “mycket snälla” men så minns han det inte. 1915 står det också att han var storväxt och duktig för sin ålder. Själv minns han sig som en liten spenslig pojke som fick jobba som en vuxen man. Och bara en enda gång trodde han att någon verkligen tyckte om honom. Men konfirmationsprästen var bara sexuellt intresserad, och han var tvungen att slita sig fri från honom.
Barnhusbarnen skulle arbeta för att göra rätt för sig hos fosterföräldrarna. Oftast blev de drängar och pigor – en gård kunde ha fem sex ungar som extra arbetskraft, Allmänna barnhuset betalade årslönen på 300 kronor. De betalade också Sven Axels utbildning till ladugårdsförman på Önnersta folkhögskola.
Men jag passade aldrig som jordbruksarbetare. När jag äntligen som vuxen kom tillbaka till Stockholm tog jag de jobb som fanns. I många år var jag diskare på en av stans största krogar och trivdes bra, men sen övertog jag ett korvstånd och sålde korv på St Eriksplan i över 20 år. Det var lyckliga år – att vara sin egen, träffa stamkunder och vara mycket utomhus.
1983 berättar Sven Axel att han promenerar mycket i Stockholm, är intresserad av släktforskning och har lyckats spåra släktingar på båda föräldrarnas sida. I sjuttonårsåldern sökte han upp sin mamma, som var gift, hade nya barn och aldrig berättat för sin man om sina tidigare barn. Men han fick ändå reda på namnet på sin pappa, som också var gift och hade nya barn.
Då äntligen visste han åtminstone vilka hans föräldrar var, vilket han undrat över i alla år.
Fem år efter intervjun, i slutet av april 1990, dog Sven Axel Grönlund, 83 år gammal. I intervjun beskrivs han som som en man som inte blivit bitter utan trots allt hade nära till både skratt och tårar.
Men han vågade aldrig binda sig vid någon för att skapa en egen familj.
FAKTARUTA om Allmänna barnhuset
Nedan en beskuren blid av Johan Sevenboms oljemålning från 1784. Från vänster syns: Observatoriet, Barnhuskvarnarna, Nya smedjegården, och Stora barnhuset (med Adolf Fredriks kyrka i bakgrunden).
I hörnet Drottninggatan/Barnhusgatan (kvarteret Barnhuset) byggdes på 1630-talet Barnhuset, senare kallat Allmänna Barnhuset. Fram till 1785 bodde de omhändertagna barnen där fram till tolvårsåldern och fick skol- och yrkesutbildning, främst i olika hantverk. 1785 övergick man till att så snart som möjligt placera ut dem i fosterhem i hela landet, för att där bli ”samhällsnyttiga varelser”.
1885 flyttade verksamheten till den nybyggda fastigheten på Norrtullsgatan, som sedan blev Norrtulls sjukhus. Det var alltså dit Sven Axel kom 1906. Fosterbarnsverksamheten upphörde 1961, men Stiftelsen Allmänna Barnhuset lever fortfarande kvar, med syfte att stärka barn och ungdomar i socialt utsatta situationer.
För att förhindra mord på oönskade spädbarn hade från slutet av 1700-talet till början av 1900-talet båda föräldrarna en möjlighet att vara “okända”. Men den som ville kunde lämna ett förseglat konvolut med ett förklarande brev, och om båda parter ville det, kunde Barnhuset hjälpa dem att få kontakt med varandra. Dessa små brev finns än idag kvar på i arkiven, en del fortfarande förslutna.
Ett problem för fattiga mödrar var att man måste betala för att få lämna in sitt barn på barnhuset. Det fanns en möjlighet att få “amma in” barnet, men kraven på barnhusets ammor var hårda, minsta sår eller sjukdom stoppade antagningen. Och ibland behövdes helt enkelt inte flera ammor.
Läs mera:
- Om hur Gustaf Alberts mamma Carolina 1861 ammade in sin son.
- Om flera barnhusbarn: I Stadsarkivet finns Allmänna barnhusets rullor mellan åren 1798-1916.
