I julmånaden kan man roa sig med att läsa om gamla tiders julseder – sett från Strindbergs 1880-tal. Sista året August Strindberg arbetade på Kungliga Biblioteket, 1882, skrev han tillsammans med Claës Lundin boken ”Gamla Stockholm: anteckningar ur tryckta och otryckta källor / framletade, saml. och utg. af Claës Lundin och August Strindberg”. (Boken finns på Stockholms stadsmuseum, via Stockholmskällan).

Bland mycket annat kan man där läsa om äldre julseder och följa julfirandet hos en välbeställd Stockholmsfamilj. (Här på något moderniserad svenska.)

Första Söndagen i December sammankallades det gamla borgarhusets barn, och sparbössorna öppnades. Deras innehåll visade hur flitig ägaren varit i skolan det gångna året. Pengarna räknades, och en del avsattes till “husets pensionärer”

Det var mest gamla sjukliga ammor och äldre manliga orkeslösa, som under året brukade komma på regelbundna besök på särskilda veckodagar och kallades Tisdagsgubben, Söndagsgubben, Sabbathsbergs-gumman, osv. För återstående pengar planerades sedan julklappsinköpen för familjens medlemmar – från den ostindiska näsduken åt far till tjänsteflickornas schaletter.

Lussigossarna brukade i Västsverige och Värmland dyka upp på Lucia-dagen den 13 december, men i Stockholm verkar det vara mellan jul och nyår de framförde sitt julspel om hur de tre vise männen kom till Jesus och Herodes jagade Josef och Maria till Egypten. Lussigossarna bar en lysande stjärna och var enligt hävd utklädda till Herodes, tre kungar samt Judas med pungen (som hade till uppgift att samla in pengar från publiken).

Det var de helge kungar tre.
De månde sig på väg bege
Frälsaren att finna.

Och särla syntes det för dem
Klart en stjärna brinna
I natten över Betlehem.
Gladeligt de hinna Frälsarns första hem.

Strindberg avslutar: ”De sista tio åren har man icke hört Lussigossar i Stockholm; kanske traditionen är borta. Polisförbudna äro de icke.”

Enligt Svenska högtider gillade kyrkan inte seden att driva runt och tigga pengar genom att spela upp scener ur Bibelns berättelser. Det är därför i rättegångshandlingar och förbud man hittar de äldsta skriftliga uppgifterna om lussigossarna. Men det dröjde till sekelskiftet 1900 innan spelen i princip hade utrotats. Rester av lussigossarna lever kvar i det moderna luciatåg som växte fram runt 1900-talets början.

Julbocken kunde också vara med i Lussigossarnas trupp. Där var hans roll att busa och roa för att få folk att ge generösa gåvor. I Populärhistoria kan man läsa att han från början var förknippad med både fruktbarhet och mörka makter. Han tog sig olika skepnader – förutom som okynnig deltagare i julupptåg kunde han dyka upp som julklappsutdelare eller vara ett övernaturligt väsen som skugglikt närmade sig gårdarna under midvintern. Föräldrar kunde hota med julbocken: Om barnen inte uppförde sig skulle han komma och stånga dem.

Första gången julbocken nämns i officiella sammanhang är när myndigheterna försökte sätta stopp för tiggeriet och fylleriet i samband med de så kallade julupptågen. I en förordning från Stockholm 1721 står:

Den som understår sig att hädanefter löpa omkring Gator och Gränder med den så kallade Julbocken, Stjärnan och andra fåfängligheter, den skall genast fasttagas och med behörig näpst bliva ansedd.

I “Det gamla Stockholm” redogörs för orsakerna till förordningen: Alldenstund man med största missnöje månde förnimma hur, istället för att med innerlig hjärtans andakt förbereda sig för den instundande fröjdefulla Julhögtiden, ett antal självsvåldiga gossar och andra lösa personer samlas och löpa omkring gator och gränder samt inkomma uti husen med så kallade Jul-Bocken/Stjärnan och andra fåfängligheter, varunder icke allenast en och annan oanständighet förövas, utan ock som allravärst bliver därvid Guds heliga Ord och Namn obetänksamt missbrukat.

Men när tomten vid slutet av 1800-talet gjorde sitt intåg kunde bocken få vara med och dra tomtens släde, innan renarna tog vid.

På 1830-talet firades julen på mera folklivsartat, karnevalsmässigt sätt, åtminstone om man får tro skillingtrycket “Jul-Festen, om dess Nöjen, Jul-Klappar och Jul-Leken Understolen, som innehåller 77 Under”.

Där berättas: I Stockholm är hela världen i rörelse, alla torg och gator vimlar av människor, flera marknader hålls och allehanda prydliga, skämtsamma och läckra saker för barn och flickor och Gud vet för vem mer är då på bord och i bodar upplagda och upphängda.

Stortorget och andra platser är fyllda av flera rader av stånd och upplysta av oräkneliga ljus. Alla handelsbodar, i synnerhet nipper- och galanteribordar, är festligt eklärerade, liksom även privata hus, ty Ärones Konung skall ju hålla sitt intåg i världen.

Man kan tro det är Karneval och ända till midnatt vimlar det under denna kalla Nordstjärna på alla gator och torg av glada och jublande människor.

Vem kan och vill under dessa dagar uppta någonting illa? Man kan bistå nöden och förlägenheten, utan att förödmjuka, man kan tukta den fåfänga dåren, förmana och tillrättavisa den felande, utan att besvära domstolen. Man kan på ett fint och delikat sätt tillsända den älskade bevis på sitt hjärtas stumma tillbedjan och vinna mera framgång än vid varje annan tidpunkt, emedan glädjen gärna är kärlekens förelöpare.

Julklappen måste komma underbart och oväntat och dess sändare och överbringare vara okänd, blixtsnabbt visa sig och försvinna som en ande. Flera gånger har någon skänkt sig själv som julklapp och låtit rulla sig in i rummet i ett stort vin- eller ölfat. Sedan man öppnat tunnans botten rullade en sådan man fram till den skönas fötter, iklädd ett harnesk av russin och konfityrer, på bröstet ett stort marsipanhjärta med en bön till

Du grymma och obevekliga skönhet. Ni har redan förtärt det mesta av mig, förtär nu även detta hjärta.

Så står det i alla fall i skillingtrycket från 1832.

Strindberg fortsätter med ett annat skillingtryck: För hundra är sedan hade Stockholms Jul en annan karaktär: I det sällsynta Skillings- eller Snusbodtrycket “En Ny och wacker Juhle-Visa för år 1772” lyder första versen:

Julkusen och kakan samt vörtbröd och mer
Med skinkan och bringan på disken.
Julljusen och halmen vi utbredda ser
Ös senap och smör uppå fisken;
Barn leta i halmen och jultuppen tar
Och ungdomen hundrade lekar nu har
De vila, de sitta och viska.

“Ta jultuppen“ var en av många jullekar. Jultuppen (eller Juldockan) gjordes av halm och placerades på det halmtäckta golvet. Den som skulle “ta jultuppen” måste göra en kullerbytta bakåt, gripa tuppen mellan fötterna och kasta iväg den så långt som möjligt. Detta lär ha symboliserat solens återvändande.

Julkusen som nämns i skillingtrycket var ett bröd som enligt gammal sed helgades åt förfädrens gudar. I en liten skrift från 1819 omtalas den som “Den härliga julkusen med sina vördiga lockar och ringfläta över magen enligt gammal plägsed placerad mitt på bordet”. Att formen ändrats genom åren syns av nedanstående bild.

Klassiska lussebullar som vi fortfarande bakar är exempelvis:

• Julgalt, enkel kuse = lussebulle formad som ett S.
• Julkuse = två ihopsatta klamrar
• Gullvagn, julvagn, julkors = två S varav den ena ligger ovanpå den andra.

Pepparkaksgrisen som hängdes i granen och är en kvarleva av Frejs galt hade nedanstående utseende på 1600-talet.

“Kanske är Nisse och Nasse och Kalven (kusen) och Grisen som alla hänger i trädet hedniska minnesmärken från det stora juloffret, då offret hängdes i träd – kanske också icke!” funderar Strindberg.

Enligt Olaus Magnus brukade man på 1500-talet baka julbröd i form av ett nyfött barn i naturlig storlek. Detta skickade man som gåva till vänner och anhöriga. Senare brukade bagarna åt sina kunde baka särskilt präktigt formade julbullar. Bilden nedan är ett exempel.