Inför årets nyårsfirande kan det vara intressant att veta hur stockholmarna firade i slutet av 1800-talet. Det verkar i alla fall inte ha varit som nu. Strindberg avslutar kapitlet om julfirande i boken “Gamla Stockholm” från 1882: ”Nyårets ingång har icke just någonsin blivit firad på något annat sätt än med visiters avläggande eller korts kringskickande.”

Strindbergs medförfattare till “Gamla Stockholm”, Claës Lundin, skrev tio år senare en egen bok: ”Nya Stockholm” om ”vad som under 1880-talet kunde kallas nytt i stadens yttre och inre.” I kapitlet ”Högtider o fester” står det: ”På nyårsaftonen äter man gröt i familjerna och stannar ofta uppe efter midnatt för att önska varandra gott nytt år.”

Postverket var tydligen starkt belastat även då, för texten fortsätter:

Det nya börjar icke som i det gamla Stockholm med en mängd personliga uppvaktningar och välönskningar, däremot har nyårskortens antal ökat betydligt. Förr skickade man kanske tjugo kort, med egen betjänt eller lejda vaktmästare i vita bomullsvantar, idag kan det bli hundra kort, per post. Nyårsdagen, en vilodag för de flesta stockholmare, är därför årets tyngsta arbetsdag för brevbärarna.

1888 kom Stadsposten till postverkets hjälp och befordrade 10-30 000 kort, men postverkets brevbärare pustade ändå under bördan av över 200 000 kort, utdelade i stadens alla delar och avsända från landets alla orter, till och med från “utrikes platser”. De allra flesta korten skickades dock inom Stockholm.

Försök har gjorts att sälja målade, i färgtryck prunkande kort även på nyårsdagen, men utan att lyckas. Sådana kort används mest på namns- och födelsedagar, i synnerhet bland de mindre bildade klasserna. Det övervägande antalet nyårskort är istället de gamla vita med namnet i sten- eller koppargravyr.

Lite historik: Det var först på 1500-talet som den 1 januari officiellt blev nyårsdag i Sverige, under medeltiden var det istället juldagen som räknades som årets första dag. Och inte förrän på nyårsdagen 1879 fick Sverige enhetlig klocktid/normaltid (då kallad borgerlig tid). Innan dess fanns fyra sorters tid att hålla reda på: lokal soltid, järnvägstid (Göteborgstid), telegraftid och navigationstid. Det hade tagit 15 år innan man kunde enas om vilken av de olika tiderna som skulle gälla hela landet.

I slutet av 1800-talet började firandet på nyårsafton och tolvslaget att ta fart, i och med inflyttningen till städerna. På landsbygden handlade det främst om att spå framtiden, man stöpte bly eller gick ”årsgång” (mer om det nedan). Överklassen däremot ägnade sig istället åt baler och nyårsvisiter den 1 januari.

I bondesamhället trodde man att nyårsdagen förebådade det kommande året. Den dagen borde man därför undvika att syssla med sådant man gärna ville slippa göra det kommande året – diskade husmor på nyårsdagen fanns det risk att disken skulle fortsätta att hopa sig. Gick man upp tidigt blev man morgonpigg resten av året, och för att hålla sig frisk ett helt år borde man äta ett äpple. Man borde undvika att låna ut pengar eller göra av med pengar, eftersom detta skulle leda till utgifter under det kommande året.

Viktigt var också att observera årets första besök: Var det en man betydde det tur, var det en kvinna skulle året bli oturligt – särskilt om hon var äldre.

Teckningen nedan av Fritz von Dardel visar en oönskad nyårsvisit. Gästerna utanför dörren säger: “Han är visst inne!” mannen innanför: “Tyst, det knackar, det är kanske en björn”! (björn = fordringsägare).

Borgerskapets nyårsvisiter fortsatte fram till mitten av 1900-talet och innebar att man på nyårsdagen besökte dem som stod över en på samhällsstegen. Ju finare person man besökte, desto tidigare på morgonen skulle man komma. Visiterna kunde därför börja redan klockan fyra på morgonen, och vid sex-slaget sköt kungliga slottet sextiofyra kanonskott för att meddela att de kungligas audiens och nyårsmottagning påbörjats. Om den man skulle uppvakta inte var hemma (eller kanske sov?) förväntades man istället lämna ett nyårskort, vilket oftast var ett visitkort.

Nyårsvakan började på 1800-talet med överklassens baler, där man dansade till sent på natten. Detta togs upp av landsbygdens ungdomar som lekte lekar och ”sköt ut det gamla året” med gevär, medan de vuxna lade sig tidigt för att orka upp till nyårsottan i kyrkan. Meningen med gevärsskotten var ursprungligen att skrämma bort onda makter så att de inte följde med in i det nya året. Man trodde nämligen att övernaturliga krafter var som mäktigast just kring nyår.

Nyårsnatten var, liksom julnatten, laddad med magisk kraft. Då kunde man förutspå hur det kommande året skulle gestalta sig beträffande skörd, giftermål och eventuella dödsfall.

Den unga flickan som ville se in i framtiden skulle niga tre gånger för nymånens skära och läsa upp en vers:

God dag, nyårsny
Säg mig vems bröd jag ska baka
Vems säng jag ska bädda
Vems barn jag ska föda

(ur ”Den stora julboken” av Jan-Öjwind Swahn)

Det fanns många olika sätt att förutspå framtiden, men det vanligaste var nog att stöpa tenn eller bly. Då smälts metallen och hälls i kallvatten så att den stelnar i olika former, som man sedan mer eller mindre fantasifullt kan tolka: En båtliknande klump kunde tolkas som en kommande resa, en krona som giftermål. Ibland ställdes “lyckofigurerna” ut på väl synliga platser i hemmen så att var och en ur nyårsnattens blystöpning kunde utläsa sin lycka för det kommande året.

Ett annat sätt att se in i framtiden var att “gå årsgång” på kyrkogården. Den som gick årsgång måste vara fastande och helt tyst, samt passera ett antal kyrkor eller korsvägar. Man måste vara mycket uppmärksam, eftersom allt man mötte på promenaden hade en särskild mening: Såg man ett bröllopsfölje så blev det bröllop nästa år, ett begravningsfölje betydde att någon skulle dö. Att se en ekorre innebar att året skulle bli aktivt, och om mycket rimfrost fastnade i skägget på väg till kyrkan innebar det att skörden skulle bli god.

Under årsgången måste man se upp för “gloson” som höll till på kyrkogården. Gloson var en grisliknande best med gödande ögon och en sågtandad rygg. Det gällde att hålla ihop benen så att gloson inte kunde komma in mellan dem och antingen springa iväg med sitt offer eller klyva det i två delar.

Nyårsmaten var långt in på 1900-talet mest en upprepning av julmaten, och skålandet i champagne blev allmänt spritt först under 1900-talets senare hälft.

Före 1900-talet var nyårsfirandet alltså inte särskilt storslaget, och att vaka in det nya året med familj och vänner blev en allmän tradition först när radion och teven kom. På 1920-talet började radion sända nyårsvakor med klockringning och recitation av Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan.

På Skansen hade man dock redan 1895 börjat fira tolvslaget med just den dikten. Året därpå var uppläsningen inställd, men 1897 lästes den av Anders de Wahl, som sedan återkom många gånger ända fram till 1955, bara några månader innan han dog. Det var också han som år 1928 för första gången läste dikten i radio. Sen slutet av 70-talet ingår dikten i TVs nyårsfirande, som sänds från Skansen.

Här är Anders de Wahls klassiska version:

Gott Nytt År!