Forna tiders skamstraff – trähäst, spansk fiol, stock, påle, stenar… uppfinningsrikedomen var stor.

När brottslingar dömdes till att skämmas offentligt var tanken att allmänheten skulle avskräckas, och den dömde därefter skulle ha sonat sitt brott mot samhället och välkomnas tillbaka till gemenskapen. Vilket förstås var särskilt viktigt i en tid utan sociala skyddsnät, när människorna var mera direkt beroende varandras hjälp än idag.

På medeltiden existerade inte fängelse som straff, bara som häkten eller förvaringsplats för krigsfångar.

Allvarliga brott straffades med döden, de mindre med böter, skam- eller kroppsstraff. Den som inte kunde betala sina böter kunde istället dömas till piskning eller att stå i halsjärn vid skampålen. Riktigt allvarliga brott kunde bestraffas med både piskning och avrättning.

Konungamördaren Anckarström dömdes 1792 till att piskas i tre dagar på tre av Stockholms torg (Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget), innan han slutligen avrättades genom halshuggning och stegling.

Bilden (från Picryl) visar Anckarström vid skampålen, med undertext:

Hwem är det wäl, som känsla hyser, för Gud, för Kung, för Fosterland? Och ej wid åsyn af den ryser, som lagt uppå sin Konung hand.

I den medeltida stadslagens giftermålsbalk var straffen för sedlighetsbrott oerhört stränga: Var någon eller båda gifta kunde det till och med bli dödsstraff. Men män och kvinnor drabbades inte lika hårt. Ett exempel på olikheten var ett fall i Arboga under sen medeltid, där ett par hade begått hor, alltså haft sexuellt umgänge utan att vara gifta med varandra.

Kvinnan dömdes till att ”gå med stadens stenar”, alltså med två tunga stenar hängande över brösten ledas till stadsporten, där hon förvisades och hotades med dödsstraff om hon återvände. Mannen bestraffades genom att gå bredvid och ha ett snöre runt sin penis, som kvinnan skulle hålla i. Dessutom hade mannen till skillnad från kvinnan ofta råd att betala böter, och då fick kvinnan gå ensam och bära skammen för dem båda.

Stadens stenar kan fortfarande beskådas på Medeltidsmuseum på Helgeandsholmen.

Stadens stenar (CC-BY) via Stockholmskällan

Mitt på Stortorget fanns »kåken«, en låg timrad byggnad utan fönster med en lucka på sidan där den fångne fick krypa in, därav uttrycket ”sitta på kåken”. Och ”ett kok stryk” kommer från det gamla straffet ”kåkstrykning”, vilket innebar prygel med ris, spö eller knutpiska vid ”kåken” eller vid skampålen, alltså på en central plats, så att alla kunde se på.

Kopparmatte (Picryl)

Ovanpå Stortorgets »kåk« fanns skampålen, en hög stolpe med en skulptur föreställande en liten gubbe med ett risknippe i höjd näve, av samtiden döpt till »Kopparmatte«, åtminstone enligt somliga källor på grund av sin likhet med Norra Förstadens (Norrmalms) siste borgmästare, den snåle Mathias Trost.

Kopparmatte stod på Stortorget från 1603 till 1776 och skulle fungera som varning mot att begå brott. Den ursprungliga Kopparmatte gjordes av Marcus kopparslagare, men den bevarade skulpturen är en nyare version från 1647.

Det året beslöt Byggnadskollegium att ”Justitien” (dvs kåken och dithörande anordningar) skulle byggas om och att ”herr Gert styckgjutare skulle gjuta och förfärdiga Justitiæbelätet af fin mässingsmalm”. Den nya skulpturen tillverkades av gjutaren Gerdt Meyer och var av brons, inte koppar.

1776 flyttades alla skamredskap – spöpålen, Kopparmatte, trähästen och skampålen – först till Packartorget (Norrmalmstorg) och sedan till Träsktorget (Eriksbergsplan). En stormig söndagsnatt våren 1833 blåste Kopparmatte ner, och därmed var hans saga all. Han sattes inte upp på nytt utan omhändertogs av Vitterhetsakademien.

Bilden högst upp på sidan visar Packaretorget med alla skamredskapen 1807, av Carl Jakob Mörk (Public domain) via Wikimedia Commons.

Om straffredskapen i Stockholm skriver Strindberg och Lundin 1882 i Gamla Stockholm:

Kopparmatte och kåken var ej de enda som intagit mitten af Packartorget. Där fanns även en trähäst till okynnige och djurplågande åkaredrängars bestraffande. Vanliga förfalskare stod i halsjärn på Träsktorget, men sedelförfalskare schavotterade på Skeppsbron, mitt för Riksbankens hus.

Äldre straff var redan avskaffade, såsom att bära stadens stenar, men spanska fiolen, ett annat skamstraff, tycks ha gjort tjänst för samma ändamål. Polisen hade för övrigt mycket besvär med dessa qvinnor och förviste dem ur staden, men kunde ej hindra, att de återvände.

Även soldater som begått horsbrott eller slagit folk kunde bli dömda till att sitta på trähästens rygg, vilket inte var så lindrigt som det kanske låter: hästryggen var vass och ibland fästes tyngder vid den dömdes fötter. Det blev skador på vitala organ och dödsfall förekom.

I mitten av 1800-talet avskaffades skamstraffen och då ville de kringboende att redskapen skulle tas bort och deras Träsktorg få ett mera attraktivt namn. Det blev Roslagstorg, som 1950 ändrades till Eriksbergsplan.

Kopparmatte står idag i Stadsmuseets trapphall och hötter åt alla med sitt ris, och en kopia av honom finns i Stockholms rådhus.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.