På annandagen nådde påskkravallerna sin kulmen: Ett massuppbåd av poliser till fots, på häst och i radiobilar rensade Söders gator med hjälp av sablar, ridpiskor och batonger. Vid midnatt hade sex personer fått tas om hand på Södersjukhuset medan ett fyrtiotal anhållits. Götgatans trottoarer började rensas precis samtidigt som folk strömmade ut ur biograferna. Många oskyldiga råkade därför illa ut när poliser med dragna sablar rensade trottoarerna utanför Medborgarplatsen medan två beridna poliser i bredd skingrade folkmassorna på Götgatan mellan Folkungagatan och Skånegatan.

Varför är där ingen is till punschen? skrev Povel Ramel till revyn ”Ryck mej i snöret” 1964 – och tecknade en mörk bild av ”den gamla goda tiden”. I juni 1925 verkade det vara nära att stockholmarna skulle bli utan is till punschen – den skulle åtminstone bli betydligt dyrare.

Den 14 juni 1925 meddelade ”Is-Jonsson”, alias direktör Josef Jonsson vid Stockholms Is-aktiebolag, att stockholmarna fick bereda sig på höjda ispriser. Blidvintern hade gjort så gott som all isupptagning i Stockholms omgivningar omöjlig, och nu gapade isupplagen nästan tomma. Man måste skaffa is från annat håll, och från Isbolagets stora upplag vid Kramfors och Sandöverken gick fartygstransporter till Stockholm.

För 100 år sedan hade både DN och SvD stora bildreportage från det högtidliga firandet av den 6 juni. Men medan DN skrev om ”Svenska flaggans dag” och hur den fick glans och färg av hembygdssångarna, beskrev SvD en glansfullt firad ”Nationaldag” med fladdrande blågula dukar. Och redan 1923 hade styrelsen för Svenska Flaggans dag utdelat en minnesplakett till personer och företag som bidragit med pengar till firandet av ”Svenska Flaggans dag – Nationaldagen – den 6 juni”.

MEN: Den 6 juni blev väl inte nationaldag förrän 1983?

Nordiska museet sammanfattar:
Sveriges nationaldag firas sedan 1893 den 6 juni till minne av Gustav Vasas val till kung 1523 och 1809 års regeringsform. 1916 fick dagen i almanackan namnet Svenska flaggans dag, 1983 blev den officiellt Sveriges nationaldag, och sedan 2005 är det en officiell helgdag.

Fram till krigsåren hade idrott mest varit något för överklassen eller militären och präglats av regelstyrda och disciplinerade kroppsrörelser, som Linggymnastiken. Under beredskapstiden handlade det istället om att aktivera HELA befolkningen i enkla okomplicerade former av idrott. Vem som helst skulle kunna sporta och röra på sig efter egna förutsättningar. Idrotten blev en folkrörelse.

Överste Bertil Uggla var sedan september 1929 riksbekant som ledare för morgongymnastiken i Sveriges Radio – något som han fortsatte vara ända till 1945, då han dog under ett träningspass i Linköping, endast 55 år gammal. Men innan dess var han även överledare för beredskapstidens Fältsport.

Till minne av överlevaren från krigen, Walter Frankenstein. 100 år, död i Stockholm 21 april 2025.

Landsberg am Lech, sex mil väster om München, bär på en mörk historia. Orten är känd som nazismens vagga – men också dess kyrkogård. Det var här, efter ölkällarkuppen 1923, som Adolf Hitler satt fängslad och skrev Mein Kampf.

1835 hade Stockholms första innerstadslinje öppnats: en hästdragen ”omnibus” kallad ”Försöket” gick då i linjetrafik mellan Adolf Fredriks kyrka och Järntorget via Drottninggatan-Norrbro-Stora Nygatan. Stockholms branta backar var ett ständigt problem för hästarna som drog de tunga spårvagnarna och omnibusarna, och Kungsbacken på Drottninggatan, norr om Wallingatan, ansågs särskilt besvärlig. Man började intressera sig för hästlösa omnibusar och sommaren 1899 gjordes det första försöket med en motordriven buss på Drottninggatan.

Det gick inte så bra. Stockholmarna gav den omgående namnet Bullerbussen – inte utan skäl.

Fredagen den 20 augusti 1904 hördes en hög smäll och ljudet av krossat glas vid Svenska centrifug ABs kontor på Hamngatan 8, i närheten av nuvarande NK. Direktör Karl Fredrik Lundin hade just med viss svårighet lyckats öppna ett paket som kvällen innan levererats till kontoret av en okänd kvinna. Det var adresserat till honom personligen och hade påskriften ”Provkollektion nr 41, till kostnadsfritt begagnande”.

Då SMÄLLDE det!

Lundins kläder och händer fattade eld, dörren kastades in i nästa rum och flera fönsterrutor slungades till andra sidan av Hamngatan, dock utan att skada någon förbipasserande. Elden släcktes snabbt, men Lundins ansikte var svärtat och blodigt och två av fingrarna på höger hand svårt skadade. Han fördes i ambulansvagn till Serafimerlasarettet.

Den 7 december 1950 firade Stockholmspolisen sitt 100-årsjubileum med tal och medaljutdelning i Blå hallen och dans i Gyllene salen. Den äldste av de 1200 festdeltagaren hade börjat vid Stockholmspolisen redan på 1880-talet och mindes att han då hade 50 kronor i månaden och fridag var fyrtionde dag.

Det var den 1 september 1850 som en speciell polismyndighet med större resurser tog över ansvaret för ordningens upprätthållande istället för de avskydda och förhånade ”paltarna” och ”korvarna” – som den militärt organiserade stadsvakten gemenligen kallats.

I hörnet av Jakobstorg och Arsenalsgatan hade hovjuvelerare Anderson sin butik. En sommarnatt år 1904 tittade en man fram ur porten bredvid och en dov smäll hördes från källaren under guldsmedsbutiken. Detta var det första dynamitinbrottet i Sverige.

Kassaskåpet var inte sprängt, men förövarna hade gått rakt igenom solida järndörrar, som sprängts i bitar. Något liknande hade aldrig förr hänt i vårt land, inte heller i England och Tyskland, där det ändå fanns betydligt mera avancerade brottslingar än de svenska. Polisen var övertygad om att detta måste vara ett verk av ett vältrimmat utländskt gangsterband.

Bland DNs förstasidesnyheter påskaftonen, lördagen den 4 april 1931: Hyresskojare stjäl kläder och pengar. Förfalskare lurar bank i Göteborg. Men även det glada: Kungsholmsligan har ingen motsvarighet i våra dagar – den som kring sekelskiftet var Stockholms mest fruktade plågoris. Men vid den tiden var förstås platsen för polishuset bara ett skräpigt försök till tobaksland…

Och så hade det varit två rejäla bråk på stan: på torsdagskvällen hade Östermalmsskräcken fått ett sabelhugg efter att ha angripit polis med flaska på Östermalmstorg, och på påskafton hade en lösdrivare med slidkniv anfallit portvakten på Banérgatan 43. Men portvakter var ett tufft släkte.

I slutet av 30-talet blev världsläget allt hotfullare. I debatten inför en ny spionerilag framhölls att en skärpt vaksamhet var nödvändig, och länsstyrelsen varnade: Överallt lyssnar spioner! Samtala inte med obekanta, och var särskilt försiktig på restauranger, kaféer och andra samlingslokaler, på resor, vid telefonering och i andra sammanhang då obehöriga lätt kan avlyssna alla yttranden!

Under senhösten 1939 startades Tystnadskampanjen av SIS (Statens Informationsstyrelse) – en svensk myndighet som 1940–1945 fungerade ungefär som en propagandamyndighet, och ibland nedlåtande kallades för ”Censur- och propagandaministeriet”.

Våren 1939 enades riksdagen om att införa ”beredskapsövningar” och från söndagen den 3 september 1939 rådde förstärkt försvarsberedskap i landet. Värnpliktiga i både bevärings- och landstormsårgångar ryckte omedelbart in. Under hela andra världskriget inkallades sedan tusentals värnpliktiga till beredskapstjänstgöring ”någonstans i Sverige” längs alla Sveriges gränser och kuster.

De första inkallelserna hade inga större återverkningar inom verk, institutioner och företag i Stockholm, även om det kunde bli lite besvärligt på en del håll: Operans hovkapell och kör förlorade viktiga medlemmar, en och annan servitris kunde få ersätta någon utkallad servitör hos Sara, och Posten vidtalade ett antal pensionärer att hålla sig beredda för brevutbärning. Men som regel klarade man sig med att kalla tillbaka semesterfirare.

Även om Sverige lyckades hålla sig utanför andra världskriget befann man sig i beredskapsläge, vilket påverkade vardagslivet på många sätt. Det rådde varubrist och ransonering, vedtravar tornade upp sig inne i stan, männen låg inkallade ”någonstans i Sverige” och ersattes i yrkeslivet av kvinnor. Och så tränade man mörkläggning genom att klistra svart papp på fönstren.

Klockan 2 på natten till torsdagen den 7 september 1938 mörklades Stockholm för allra första gången. Sverige var först i Norden när det gällde luftskydd, så ett 30-tal norrmän, danskar och finnar hade kommit till Stockholm för att se och lära. Många andra nyfikna hade också samlats till premiären, och ett överraskat sorl hördes när först Strandvägen ”försvann”, därefter Birger Jarlsgatan: Ingen hade nog insett att det mitt inne i en stad kunde bli så mörkt.

Den 3 september 1967 klockan 06.00 gick Sverige över till högertrafik. Fast egentligen hade vi redan haft högertrafik: I §24 av Karl XIIs 1718 utfärdade ”Kongl. Maj:ts Förordning angående Postväsendets och Gästgifweriernes sammanfogande” står att två postvagnar som möts: ”hålla halfwa vägen hwardera til höger”. Men 1734 kom en ny förordning (enligt en uppgift för att ingen ändå höll till höger): ”Resande och farande i städer och på landet ska hålla till vänster.”

Bilarnas rattar satt dock hela tiden till vänster och inte till höger som i exempelvis vänstertrafikens England. Och Slussen var redan vid invigningen 1935 byggd för att fungera även vid högertrafik.

Som om vi hela tiden inväntade högertrafik.

I juni 2021 var det dags för för Stockholms Parkteater att öppna efter nästan 18 månaders paus på grund av pandemin. Det var då nästan 80 år sedan parkteatern 1942 först började uppträda i olika parker.

Pandemipremiären visade musikalen ”Almstriden” och ägde rum i Galärparken på Djurgården. Till en början fick man av smittoskäl inte ta emot mer än 500 besökare, utplacerade med en meters mellanrum, och med massor av handsprit till hands. Dessutom måste teatern på inrådan av polisen inhängnas – vilket egentligen stred mot grundidén. Den konstnärlige chefen Albin Finkas:

Man ska kunna vara här i fem minuter, tycka att det är dötrist – och gå härifrån.

Den 17 november 1962 var expeditionshallen på centralpostkontoret vid Vasagatan svart av folk – precis som alla andra lördagseftermiddagar. Efter klockan ett var kontoret nämligen ensamt i Stockholm om att kunna ta emot inbetalningar, och under hösten hade mellan 3000 och 5000 kunder kommit.

Signaturen Lugårdh i SvD gjorde ett studiebesök och rapporterar: Vid de tolv öppna luckorna köade affärsinnehavare, kontorsfolk, lördagsfirare och extraarbetare. Denna lördag var man 30-40 i varje kö. men vid månadsskiftet kunde det bli upp till 70, vilket kunde betyda en och en halv timmes väntan.

Personalen trivdes på Stockholm 1, men en del övervägde ändå att söka andra tjänster. Expeditörerna orkade helt enkelt inte med lördagarna.

På Stadsmuseets vind kan man fortfarande hälsa på hos familjen Pihlqvist, som hade sitt hem där ända tills huset tömdes för att bli stadsmuseum. Olof och Albertina hade 1891 flyttat in i de två små rummen, ett på var sida om trapphuset. De hade två barn, Selma och Gustaf, och fram till sonens födelse 1895 bodde här också en inneboende från Olofs hemby på Öland. Det ena rummet fungerade även som kök, eftersom i kakelugnen fanns en inmurad vedspis med två små ”plattor” och en liten ugn.

Sonen Gustaf arbetade i vaktmästeriet på Liljeholmens stearinfabrik, och 1939 rapporterade DN att Karl Gustaf Pihlqvist var en av dem som vid 100-årsjubileet ur kronprinsens hand fått motta Patriotiska sällskapets medalj.