Vid Mosebacke torg står sedan 1945 en skulptur. Den heter ”Systrarna”, men de unga kvinnorna är inte systrar. Konstnären Nils Sjögren inspirerades av en tragisk händelse som på sin tid blev mycket omskriven i dagstidningarna och även senare satt mångas fantasi i rörelse.

DNs artikel den 20 september 1911 började:

Två flickor söka döden tillsammans.
Anträffade som lik i Hammarby sjö igår.

Förtfiflan öfver att ej få komma hem orsaken till dubbelsjälfmordet.

Fortsätt läsa “1911: Den förskräckliga historien om flickorna som dränkte sig i Hammarby sjö”

1930 års Söder beskrivs i DN som en liten värld för sig uppe bland bergen, svårtillgänglig på grund av “Sluss-eländet“ (den besvärliga trafiksituationen före 1935 när den klöverbladsformade “trafikkarusellen” stod färdig). Turister besöker sockerdricks- och kaffeterrassen på Fjällgatan för att beundra utsikten, men “de vanliga” stockholmarna tar sig nog till Söder bara när de vill visa släkten från landet hur Stockholm ser ut på lite håll.

Och reportern tillfogar nostalgiskt: De två senaste årtiondenas stadsplanerare och byggmästare har gjort vad de kunnat för att förstöra Söders charm, med krokiga gator och gränder, och plankomgivna täppor med röda kåkar. Tidigare har här funnits många hantverkare, men nu försvinner de. En kammakare finns dock kvar – hittills.

Fortsätt läsa “DN 1930: Den siste av sitt skrå – Det gamla kammakaryrket dör ut med mäster Holm vid Folkungagatan”

Nere vid Årsta äng (nuvarande Fredsborgstorget) hade på 1890-talet fru Kristina Lovisa Hammarström en mataffär. Fast enligt ett protestbrev från (en del av) grannarna var det mest öl hon sålde, och hon hade flera gånger blivit åtalad för olaglig handel med maltdrycker. Detta skapade enligt brevet oreda och stök i området – kanske allra värst var att “både män och qvinnor, som i flera år åtnjutit understöd av kommunen, nedlagt sina slantar där för öl”.

Enligt 1893 års “tiolitersförordning” fick lanthandeln inte utan särskilt tillstånd sälja mindre kvantitet än tio liter vid varje försäljningstillfälle. Men den regeln verkar inte följas här, enligt grannarna.

Fortsätt läsa “Grannfejd i Årsta 1894: Skulle hustru Hammarström få sälja öl eller inte?”

Bild: Årstafruns dagbok, Nordiska museet (CC BY-NC-ND 4.0)

Årstafrun Märta Helena Reenstierna är av eftervärlden mest känd för de dagböcker hon skrev varje dag i nästan femtio år, mellan 1793 och 1839. Hon riktade sig ibland direkt till ”den gunstige läsaren” och verkar ha räknat med att eftervärlden genom böckerna skulle få veta sanningen, bland annat om alla hon var arg på. Och det blev med åren många.

Hon beskrev i målande ordalag inte bara tjänstefolk, utan även vänner och bekanta som fallit i onåd, däribland sin ende bror. Och hon får ju sista ordet, eftersom vi inte har tillgång till de andras dagböcker.

Det var nära att vi inte hade denna heller.

Fortsätt läsa “Årstafrun och hennes dagböcker – i ocensurerat skick”

I juli 1957 skrev SvD: Längre in i viken bakom stora Flatenbadet ligger barnbadet, som är avstängt för allmänheten mellan kl nio på morgonen och två på eftermiddagen. Då kan barn mellan fem och fjorton år lära sig simma, men även spela teater och leka. I genomsnitt 2000 barn kommer varje dag med bussar från 35 uppsamlingsställen i Stockholm. 110 ledare vakar över dem och vid varje brygga finns 12 badvakter. 18 simlärare lär barnen simma, och de som avlagt järnmärket får vara på djupare vatten.

Halv tolv störtar alla iväg för att komma först i kön till bullar och mjölk, och klockan två är det samling hos ledarna för hemfärd. Initiativet till barnbadet kom 1934 från Simfrämjandet och Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse.

Fortsätt läsa “Enskedebor berättar om barndomens Flatenbussar: Med gratis mjölk och bulle!”

Redan i de medeltida rimkrönikorna fanns gatumusikanterna med som “pipare och trummare som strövade omkring och uppträdde på bröllop och andra fester.” De flesta är anonyma, en del vet man mera om.

Blinde Collingen beskrivs av Bellman i rollistan till Fredmans epistlar som ”den ännu levande blinde virtuosen Colling”. Han hette Lars Colling, bodde i Maria församling och spelade inte bara flöjt utan skrev också visor, som spreds i skillingtryck. Enligt en muntlig tradition levde hans namn länge vidare i stockholmskans ”en riktig Colling”, och möjligen har det inspirerat till namnet på Albert Engströms kändaste figur, Kolingen.

Fortsätt läsa “Gatans artister: Blinde Collingen, Filikromen, Blinde Kalle, Marktschreiern – och så Kasper förstås”

Under nära sjuttio år var Nummerlotteriets dragningar ett av Stockholms stora folknöjen. “Alla” tänkte på den närmast förestående dragningen, talade och drömde om den – och var tredje onsdag, när tiden äntligen var inne, ilade man till Slottsbacken för att icke försumma någon del av högtidligheten.

Så beskrivs Det Kungliga nummerlotteriet i “Gamla Stockholm – Anteckningar ur tryckta och otryckta källor 1882″.

Bilden ovan visar dragningen i Nummerlotteriet vid Indebetouska huset 1819, av C.J Lundgren (PD) Digitala stadsmuseet via Wikimedia.

Fortsätt läsa “När stockholmarna gick man ur huse till Kgl nummerlotteriets spännande dragning”

1888 skapades det som småningom skulle bli Nalen: Det pampiga “Nationalpalatset“ med förgylld festsal, kristallkronor, speglar och pelare byggdes för ordenssällskapet “Enighet o Vänskap”. Snart hyrde National Restaurang & Café in sig, med olika verksamheter. Ett tag hade man velocipedskola i den förgyllda festsalen, man startade en modern danssalong, men det gick inte bra. Ryktet blev allt sämre och pengarna sinade.

Sen kom Topsy, som småningom skulle bli en legend i Stockholms nöjeshistoria, mannen som alltid satt strax till vänster om amatörernas estrad i “Harlem” och kollade stammisarna innan han gick in på kontoret.

Fortsätt läsa “Så va’re på Nalen på Topsys tid: FESTLIGT * FOLKLIGT * FULLSATT”

Mansmode1940, KW Gullers
(CC BY 4.0) Nordiska museet via Wikimedia

Att vara swingpjatt i början av 1940-talet innebar en protest mot vuxenvärldens regler – den generationens tonårsuppror. Pjattarna hade hattar med mycket breda brätten, i stil med dem som amerikanska gangsters hade, och långa, säckliknande kavajer som räckte ända ner till knäna. De stora kavajerna sågs som särskilt provocerande eftersom det rådde tygransonering på grund av kriget. Byxorna skulle vara smala nertill och vida upptill, och håret långt och slätkammat.

Fortsätt läsa “När det var krig mellan nalensnajdare och swingpjattar”

I mitten av femtiotalet fanns i Enskede en enhetsskola som hette Nytorp. Den kallades även försöksskola – fast det var nog inget vi som gick där funderade över.

Vi började helt enkelt i den skola som fanns där vi bodde, och i området runt Nytorp kryllade det av ungar i de nya “ultramoderna” bostadsområdena. Våra föräldrar var alla nybyggare, och de flesta bodde i två rum och kök, fast Lenas familj småningom blev fem personer i en etta. Vi minns särskilt mammornas glädje över de ljusa, moderna lägenheterna, med badrum, tvättstuga och – oftast – kylskåp.

Drömmen om en skola för ALLA

Fortsätt läsa “Vi som var enhetsskolans försökskaniner – utan att ha en aning om det”

De som blev skolmognadsprovade i mitten av förra seklet kommer fortfarande ihåg precis hur det var. Inte så konstigt, om man tänker på att det var deras “första självständiga kliv ut i livet”. Ingen förskola här inte! För första gången skulle de få träffa fröken och sitta i skolbänk, precis som de stora barnen.

Lena kommer ihåg att mamma hade tänkt vänta ett år: Jag var född i november, alltså bara 6 år, och dessutom liten och spinkig. Och en granne hade sagt att man gärna kunde vänta ett år, eftersom det var så många (fyrtiotalister) som skulle börja 1953 . Men det var nog snarare så att grannens barn inte fått godkänt på provet…

Fortsätt läsa “Samlade minnen från skolmognadsprov – och lite fakta”

Under andra hälften av 1800-talet fanns en stark tro på institutioner som lösning på fattigdom och sociala problem, och en rad barnhem grundades. Enligt en utredning från 1897 var ungefär vart fyrtionde barn placerat i fosterhem eller på barnhem och fattighus.

I arkiven finns berättelser om en del av dem som hamnade på uppfostringsanstalt. Först försökte man stävja barnens olater med den beprövade uppfostringsmetoden aga, både i hemmet och i skolan. Den som agade skulle göra det på rätt sätt: lugnt och metodiskt – aldrig i ilska. Om det ändå inte hjälpte tog man till anstalten.

Fortsätt läsa “Flickor på uppfostringsanstalt runt förra sekelskiftet”

Bilden ovan visar Årstabron under byggnad 1927-29 (Picryl). Numera finns två parallella järnvägsbroar över Årsta holmar, men de tre öarna kan fortfarande bara nås med båt. Ändå har människor bott där ända sen 1700-talet, och en trädgårdsmästarfamilj lyckades försörja sig i ett halvt sekel.

Fram till 1730-talet hade Årsta holmar tillhört Årsta gård. Då såldes de obebyggda holmarna till en privatperson för 600 daler, och ett slags arrende betalades sedan till Årsta ända in på 1800-talet. Den timrade envåningsgården med orangeri och fruktträdgård byggdes i mitten av 1700-talet som bostad till Christer Robsahm, som också startade det första sockerbruket i Tanto. Snickarglädjeverandan mot norr och sjön tillkom dock senare.

Fortsätt läsa “Om Årsta Holmar och dem som bodde där”

På Ramviksvägen låg en gång en liten stuga med ett rum och kök samt glasveranda. För ungefär femtio år sen flyttade Lena och hennes kille in i huset som då fått både toa och kallvatten, och hyrdes ut av en barnfamilj som bodde i “det stora huset”. Här kan man läsa om hur det var att sätta bo i en liten stuga i Svedmyra/Stureby. (Tunnelbanestationen hette Svedmyra, men själva stugan låg i Stureby.) Det berättades då att en tant tidigare bott i denna lilla stuga med flera barn – och dessutom drivit blomsterhandel på verandan.

Yngve läste historien, kände igen sin mormors stuga och kunde berätta mera. Hans familj bodde i det stora huset 1958-66, och då bodde hans mormor i stugan.

Fortsätt läsa “Sannsagan om den lilla stugan i Stureby – och gumman som bodde där”

Bilden ovan visar de tillfälliga nödbostäderna i Polishusets gymnastiksal på Kungsholmen år 1925. I dörren står Jonas Arne Domeij i plommonstop och till vänster i korridoren är hans tre småsyskon samlade: Inez, Rut och lillebror Åke.
(Foto: Stadsmuseet (CC-BY) via Stockholmskällan)

Jonas son Torgny har berättat att det var farmor Amanda som ringt tidningen som kommit med fotograf. Hon var efter 20 års äktenskap skild från barnens far och hade i sitt tidigare liv både haft statare och bott i slott med 37 rum. Nu fanns hon och barnen i en nödbostad. Det var de inte ensamma om.

Fortsätt läsa “För 100 år sen: Stockholms nödbostäder och de som bodde där”

På 1920-talet rådde stor bostadsbrist i Stockholm. John Hedström, rektor vid Östermalms läroverk och högerman, föreslog en möjlighet att betala kontantinsatsen för bostad med eget arbete. Egnahemsområdena riktade sig till människor som hade fast anställning, men låg lön. Husägaren betalade tio procent av kostnaden genom att bygga huset själv, och så lånade staden ut resten.

Våren 1927 satte de allra första självbyggarna spaden i marken i Olovslund och Stockholms Stads Småstugebyrå (Småa) föddes, som en avdelning inom Stockholms stads fastighetskontor. Resten är stockholmshistoria.

Fortsätt läsa “Hur alla stockholmare fick råd med egnahem: 30-talets självbyggeri”

I Svenska Dagbladet från 1897 skriver Mary Ekeblad om Damernas velocipeddräkter: ”Jag som skrifver dessa rader var en af de första damer, som började cykla i detta aflånga land.” En gång när Mary gick i Normalskolans högsta klass och kom rullande utåt Strandvägen i sällskap med en manlig kusin, tillika nybliven student, mötte hon sin klasslärarinna: “Jag fick naturligtvis nedsatt sedebetyg. Men tiderna förändras, och lärarinnorna med dem.”

Nyligen hade hon stött på samma lärarinna, på samma plats, men nu tillsammans med kristendomsläraren, och båda satt på ”velocipeder av nyaste konstruktion”. Mary anser dock att lärarinnan ”kunde varit trefligare klädd”.

Fortsätt läsa “Om damers velocipeddräkt och kvinnliga cykelpionjärer”

I april 1943 hade tidningen SE ett bildreportage från RFSUs hem för ogifta mödrar. Det låg i Tureholm och där kunde mödrarna bo de sista fyra månaderna av graviditeten och tre månader efter att barnet fötts. Under den tiden fick de lära sig att ta hand om småbarn, och för den som sen inte själv kunde ta hand om sitt barn ordnades ett gott adoptivhem.

Här arbetade en föreståndarinna, en kokerska och en städerska och det fanns plats för 15 mammor. Helinackorderingen kostade 1:50 per dag och eftersom det var kristid fick de blivande mammorna extra mattilldelning.

Fortsätt läsa “30- och 40-tal: Ensamställda mödrar på mödrahem”

Början låter så bra: Johan Alfred Menell föddes den 26 juni 1843 i Qvillinge socken i Östergötlands län som son till Länsmannen Johan Menell. Han arbetade som kanslist i olika städer innan han 1877 kom till Stockholm och erhöll plats hos Fil. Doktor Rudebeck.

Den anställningen upphörde i maj månad 1880 och efter det hade Menell bara tillfälliga sysselsättningar med ”skrivgöromål” i Stockholm, och en kort period i Visby. I juli 1887 häktades han för lösdriveri och för att ha bajsat på Västerlånggatan.

Hur kunde det bli så?

Fortsätt läsa “Hur landskanslisten Menell blev utan hem och arbete – och slutligen förvisad till Visby.”