Thomas Janssons pappa hade vedhandel i Gamla Stan på fyrtio- och femtiotalet. Många år senare läste han en tidningsartikel i DN om vedhandlarens situation i en tid då ved var hårdvaluta. Artikeln är från 1966 och handlar om vedhandlare “S Lundgrens Ved och kol” på Prästgatan.

Bilden ovan är från artikeln, och DN skriver om hur vedhandlaren avvisade alla som inte var stamkunder:

Håll er till den affär där ni brukar handla. Hjälp de frysande, tack och adjö!

Fortsätt läsa “Vedhandlare i Gamla Stan – på fyrtiotalet och tjugo år senare.”

Jacob Guntlack var en av 1700-talets mest beryktade tjuvar och mästerrymmare. I häktet inför sin avrättning 1771 skrev han sitt livs historia, troligen via diktamen eftersom han antagligen var analfabet. Biografin gavs ut 1776 med titeln:
“Den Uti Smediegårds-häktet nu fängslade ryktbare Bedragaren och Tiufwen Jacob Guntlacks lefwernes-Beskrifvning af honom själv författad”.
Den blev mycket populär och översattes småningom till både tyska och danska.

I en lista över dödsdömda fångar på Smedjegården står det lakoniskt: “Den 16 januari 1771: Tjuven Jacob Guntlack hängd utom Staden, 26 år. Nöjd och frimodig.”

Fortsätt läsa “Jacob Guntlack – den kriminelle charmören som skrattade hela vägen till Hammarbyhöjdens galgbacke”

På en klippa i hörnet av Jungfrugatan och Ladugårdslands Tullgata (Tyskbagargatan) låg en av Ladugårdsgärdes äldsta träkåkar. Huset sägs ha byggts på 1600-talet av en sjöman som hade italienska villor som förebild. Östra sidan var något högre än den västra och var nog tänkt som en slags torn, men i kammaren kunde man inte stå rak.

En av berättelserna i August Blanches “Bilder ur verkligheten”, tryckt 1890, alltså efter hans död, handlar om den gamla gumman som en gång bodde i det som kom att kallas Stånddrabantens gård.

Fortsätt läsa “Berättelsen om den filosoferande bensamlerskan som en gång bodde i Stånddrabantens hus”

I serien Originella Stockholmstyper ingår Manne Vesters skrift från 1892 om “Vackra Rosen”, som egentligen hette Rudolf Roos och var en välkänd och älskad gatumusikant, som även sjöng bland annat på Bellmansro (som han kallade Bellmans). Han ville leva ett fritt liv på gator och krogar, hade många vänner och en stor publik som lyssnade på honom när han framträdde.

Fortsätt läsa ““Vackra Roosen” – sydlänningen från höga Nord som blev en legend. En riktig snygging.”

Skolkorridor i Enskedefältets huvudbyggnad 1960.
Foto: Herbert Lindgren, Stockholms stadsmuseum

Dick Wase berättar om sin skoltid: 

Jag började i Enskedefältets folkskola HT 1962. En av de första berättelser som nådde mig var att en kille åkt i kälke utför berget (där jag så småningom klängde som ”bergsklättrare”) och dött. Senare ändrades den till att det var en docka som smetats in med ketchup som uppbådat ett stort polisuppbåd. När jag blev äldre sorterade jag in det i barns fantasier och myter.

Fortsätt läsa “Enskedefältets skola: En skolpojkes tid som bästa elev, glasögonorm och sanningssägare”

När Stockholm växte flyttade galgbacken från Stigberget på Södermalm ut till det lantliga Hammarbyhöjden. Där halshöggs och brändes 28 juli 1827 barnamörderskan Brita Christina Wanselius.

Hon var den näst sista kvinna som avrättades offentligt i Stockholm och hennes öde har beskrivits i (minst) tre samtida skillingtryck – dåtidens nyhetsförmedling: Ånger-Wisa, Döds-Psalm och Gamla Stinas Berättelse.

Fortsätt läsa “Barnamörderskan Wanselius avrättning på Nya Galgbacken i Hammarby”

Ett av de mest kända landmärkena när man på 1500- och 1600-talet sjövägen närmade sig Stockholm var galgbackens välkända silhuett på Stigberget på Södermalm. Alldeles intill ligger gatan som idag heter Mäster Mikaels gata efter en av de mest kända bödlarna – Mikael Reisuer, som tjänstgjorde mellan 1635 och 1650.

Före honom hade bödeln vanligen varit en dödsdömd som blev benådad om han blev bödel och ofta började med att avrätta sin föregångare. Han fick vanligen stadens märke inbränt på kroppen och/eller båda öronen avskurna – både som straff och för att han inte skulle kunna smita från sitt arbete.

Fortsätt läsa “Mäster Mikael: Bödeln som avrättades för mord – och gav namn åt en gata”

Östermalm hette ursprungligen Ladugårdslandet, efter dess fyra kungsladugårdar Medelby, Kaknäs, Unnanrör och Vädla, och det var känt som en fattig och smutsig stadsdel. I mitten av 1800-talet byggdes stadsdelen om, en stor del av gatunätet drogs om och förmöget folk började flytta in.

Då ansågs det gamla namnet opassande och 1885 antogs det nya namnet Östermalm. Namnet Ladugårdsgärdet lever dock kvar, i dagligt tal Gärdet. (Klicka på kartan för större bild.)

Fortsätt läsa “När Emil Norlander var rännstensunge på Ladugårdslandet”

Namnet Grundsborg kommer från ullsorterare Mårten Grund, som 1760 köpte mark längst nere vid näset mellan Årstaviken och Hammarby sjö, och öppnade krog där. Läget var bra, vid vattnet och nära Stockholms två viktiga färdvägar Göta Landsväg och Dalarövägen. Men området var nog inte särskilt “fint” – det var nära till slakterierna med sina supiga slaktare, och gården sägs ha ”bebotts av arbetsfolk och varit ett tillhåll för mindre väl kända personer”.

Fortsätt läsa “Grundsborg ägare bordellmamma som skällde ut polismästaren. Sen blev det kuranstalt – tills vattenverken kom.”

Han beskrivs som hämtad ur den bibliska historien:

Brokigt och grönskande sträcker sig Adolf Fredriks torg (nu: Mariatorget) mellan två av Södermalms förnämsta gator: Horns- och St Paulsgatorna. Där sågs ibland en gammal getherde – lång och ståtlig, med djupt liggande ögon och långt hakskägg, vilket rimmade med getternas, och klädd i två långa getskinnsstycken. En högtoppig getskinnsmössa, stora träskor och en hög i ändan krökt stav fullbordade dräkten.

Så står det i kapitlet ”Gatans ryktbarheter” i August Strindbergs och Claes Lundins bok Gamla Stockholm från 1882.

Fortsätt läsa “Getgubben på Adolf Fredriks torg och hans tårpil – Stockholmsprofil 1820”

Stockholms roddarmadammer var länge en viktig del av lokaltrafiken, främst till och från Gamla stan, men de rodde även långt in i Mälaren och ut i skärgården. Ännu i slutet av 1850-talet var Stockholmsgatorna nämligen förskräckliga att trafikera med sina små kullerstenar, ”där en och annan klumpig droska rullade, körd av en trasig och oftast berusad kusk”.

Fortsätt läsa “”Ful i mun som en roddarmadam” – Vad betyder det egentligen?”

Ända in på 1900-talet riskerade sotargossarna livet varje dag. Ibland blev de till korta notiser i tidningarna, som i SvD 1887 om en förolyckad sotargosse: ”En sotargosses lif”:

När 16-årige sotargossen Karl August Sjöstrand skulle sota i ett kök i det ”k. slottet tillhöriga Oxenstjernska huset” måste han först klättra upp på taket till det något högre huset på Storkyrkobrinken 4. Han halkade i snön på plåttaket, störtade handlöst ner 5 våningar till den stenbelagda gården och fördes medvetslös till Serafimerlasarettet, där han efter en halvtimme avled utan att ha återfått sansen.

Fortsätt läsa “Sotargossarnas livsfarliga liv på Stockholms tak och skorstenar”

Karl Johan Lidberg skulle just fylla 16 år när han åkte fast första gången, för stöld av en röd damperuk. Han lånade peruken (värd 35 kr) under falskt namn och sa att han skulle provsjunga på Novilla varieté på Djurgården. Han hade nämligen redan då börjat uppträda som s k ”damkomiker”.

Eftersom Lidberg inte återlämnade peruken anhölls han av “detektivkonstaplarna” Jansson och Öberg i Gröna Lund.

Fortsätt läsa “Damimitatören och lösdrivaren Karl Johan Lidberg (1883-1950)”

“Kamp på hungerns Söder för att få behålla barnen” var rubriken när SvD 2020 intervjuade Anita Lindberg om hennes farmors mor, Emilia Gustafsson, som 1917-23 bodde i Blockmakarens hus på Stigbergsgatan 21. Fast Emilia bodde inte i själva huset. Det var i den f d bakstuga hon flyttat in med sina fem barn, vars pappa strax efteråt dog. 2020 sitter barnbarnet på innergården till huset, där hon 1972 hälsade på sin 92-åriga farmors mor, som hon minns sittande i sin gungstol. Några år senare dog hon i en trafikolycka.

Fortsätt läsa “På besök i en av de idylliska söderkåkarna på den gamla goda tiden”

Wendela Hebbe som kallas Sveriges första kvinnliga journalist, är mest känd för att ha skrivit de första svenska socialreportagen. Hon skrev i Aftonbladet under flera signaturer, vilket inte var ovanligt vid den här tiden, de kunde fungera både som skydd och varumärke. Och det ansågs inte fint att skriva för pengar, särskilt inte för kvinnor.

Wendela Hebbe uppsökte de utsatta i deras hem och lär ha tagit emot dem i sitt eget. Och så startade hon insamlingar för att hjälpa dem hon skrivit om, uppgav ofta exakt var de bodde så att folk kunde komma hem till dem med förnödenheter.

Fortsätt läsa “”Arbetskarlens hustru” – och flera socialreportage av sign W, anno 1840-50”