Barnamörderskan Wanselius avrättning på Nya Galgbacken i Hammarby

När Stockholm växte flyttade galgbacken från Stigberget på Södermalm ut till det lantliga Hammarbyhöjden. Där halshöggs och brändes 28 juli 1827 barnamörderskan Brita Christina Wanselius.

Hon var den näst sista kvinna som avrättades offentligt i Stockholm och hennes öde har beskrivits i (minst) tre samtida skillingtryck – dåtidens nyhetsförmedling: Ånger-Wisa, Döds-Psalm och Gamla Stinas Berättelse.

Nedan syns skylten vid avrättningsplatsen i Hammarby som visar Baron Georg Heinrich Görtz välbesökta avrättning 1719: Till höger syns galgen, innanför ringen med män som bär spjut finns stupstocken och den grav som man grävt till den avrättade. I bakgrunden Katarina Kyrka.

Skylt vid Hammarby galgbacke

Skillingtryck om avrättningen

”Gamla Stinas trovärdiga och rysliga berättelse om barnamörderskan Brita Christina Wanselii sista stunder och afrättning.” Gamla Stinas var med vid avrättningen och har både kommentarer och åsikter om barnamörderskan.

Skillingtryck Gamla Stina
Tryckt i Marquardska boktryckeriet 1827 (CC-BY) via Stockholmskällan

Stina hade fått några timmars ledigt för att inte missa avrättningen. Hon kände nämligen ”Wanseliuskan” sen tidigare och ”hade alltid trott att hennes obotfärdiga leverne icke kunde få något gott slut”.

Här följer hennes ögonvittnesskildring, i sammandrag på modern svenska, men med Stinas egna kommentarer och åsikter – och så en del skvaller.

Wanseliuskan hade begärt att få gå istället för att åka till afrättsplatsen, ”troligen för att under gåendet söka att komma undan” misstänker Stina

Vid källaren Hamburg i korsningen Götgatan-Folkungagatan, där de olyckliga dödsdömda brukade få sin sista sup vägrade Wanseliuskan att mottaga det erbjudna vinglaset.

Källaren Hamburg
Källaren Hamburg, efter akvarell (Public domain) via Wikipedia

Och vid Skanstull försökte hon mycket riktigt fly. Hon påstod sig ha naturbehov, och fick lov att gå på dass inne på en gård. Där dröjde hon länge, och man upptäckte att hon lyckats ta sig ut genom den dåligt hopspikade sidoväggen. Hon togs fast igen, men ”fortsatte att vara lika hårdnackad ända fram till bålet”. Inte heller verkade hon lyssna till prästerna som uppmanade henne att fly till Guds nåd och förbarmande, och hon begärde att själv få knyta klädet för sina ögon.

Slutligen fördes hon av prästerna till själva stocken. Nästan motsträvigt nedlade hon sitt huvud – och genast skiljde mästermannen detta från kroppen. Yxan hördes tydligt hugga djupt in i träet. Därpå öppnades några lösa bräder, och den avlivade föll ner inuti bålet, vilket nu genast antändes.

(VARNING för Stinas drastiska beskrivning:) Ingen fallandesjuk (dvs epileptiker) infann sig för att söka bot genom den nu avlivade. För några år sedan berättade Hökarns gamla hushållerska om en avrättning där en person genast efter huvudets avhuggning hållit en skål under ”de rinnande ådrorna” samt druckit ur den flera gånger, och slutligen tagit huvudet och med begärlighet sugit i sig det därur rinnande blodet. Jag väntade därför att även nu få se något dylikt; men förgäves.

På hemvägen berättade en gammal trovärdig Madam, som säljer grädda på Hornsgatan, att mästermannen dagen före avrättningen skickat sin piga till apoteket för att köpa droppar efter recept. Pigan smakade av nyfikenhet på dropparna och var hela dagen så underlig till mods, att mästermannen slutligen förstod att hon varit på droppflaskan. Han befallde då att man i pigans närvaro borde slakta en höna eller en liten gris. Man gjorde så, och då pigan fick se blodet blev hon sig själv igen. ”Detta bör lända till en varning för alla klådiga pigor, som vill lägga sig i vad dem ej tillkommer.”

Under dylika samtal glömde jag småningom det obehagliga som jag sett; men sökte vid min hemkomst ensligheten och överlämnade mig åt följande betraktelse och bönesuck. Fyra uppbyggliga verser följer, bl a:

O menniska! betänk dig wäl;
Se helwetet högt gapar,
Att swälja upp hwar oren själ:
Bed Gud, han i dig skapar
Ett hjerta rent, en anda ny,
Och så i nåd dig leder,
Att du det fall må undanfly,
Som lasten sig bereder

”Barnamörderskans ångerfulla tankar före sin afrättning, uttryckta i en uppbygglig och rörande wisa, förutgången af en berättelse om hennes grufliga brotts uppdagande.” Här berättas alltså hela historien om brottet.

Skillingtryck ångerfulla tankar
Tryckt i Wennlundska boktryckeriet 1827 (CC-BY) Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan

Lördagseftermiddagen den 2 september 1826 upptogs ett spätt gossebarn ur sjön vid Skeppsholmsbron, och söndagen den 10 arresterades som barnets mörderska Timmermans-Enkan, Brita Christina Wanselius, 33 år gammal.

Barnets far, skomakare-lärlingen Johan Abraham Röding, hade anmodat Wanselius att försöka skaffa in barnet på Barnhuset.

Wanselius berättade först att hon på gatan träffat en okänd kvinna, som tagit emot barnet. Sedan ändrade hon historien till att hon, efter att förgäves ha försökt få barnet intaget på Barnhuset, kastat det i sjön – fortfarande i samråd med en okänd kvinna. Slutligen erkände hon att hon så snart hon tagit emot barnet ensam gått till Skeppsholmsbron, bundit stenen om barnets hals och kastat det i sjön.

Anledningen till att hon hade tagit emot barnet och inte velat återlämna det var att hon fått 7 R:dr av föräldrarna. Straffet verkställdes den 28 juli 1827 på avrättningsplatsen utom Skanstull, sedan hon förut i häktet blivit kristligen förberedd till döden.

Den avslutande visan börjar:

O, milde Gud det brott förlåt,
hwartill mig Satan ledde!

Dödspsalm för enkan Britta Christina Wallin, född Wanselius. Wid dess aflifwande den 28 juli 1827 jemte en korrt af henne sjelf meddelad underrättelse om hennes förnämsta lefnadshändelser”. Här berättar barnamörderskan sitt livs historia.

Skillingtryck Döds-psalm
Tryckt i Marquardska boktryckeriet 1827 (CC-BY) via Stockholmskällan

Enkan Britta Christina Wallin föddes den 17 september 1794 på hemmanet Häresing i Södermanland. Hennes far var kronojägaren Wanselius.

1814 gifte hon sig med timmermannen vid Åkers Styckebruk Erik Wallin, och levde med honom som en god och trogen maka till 1821, då döden ryckte honom från hennes sida. Med honom har hon två nu levande barn.

Våren 1824 flyttade hon till Stockholm, hösten samma år födde hon ett oäkta gossebarn, varefter hon i 14 månader var amma för Kejserliga Ryska Stadsrådet van Brienens barn. Sedan flyttade hon åter till Ladugårdslandet och bodde ihop med polis-betjenten Anders Råstedt, tills hon i september arresterades för barnamordet.

Såsom skuld till den olycka, i vilken hon råkat, uppgav hon ovannämnde Råstedt, vilken hon påstod var långt brottsligare än hon. I sin levnad har hon utmärkt sig för arbetsamhet, renlighet och ett stilla väsende. För något annat brott har hon ej förut varit lagförd.

Den avslutande dikten har 12(!) verser och inleds:

Han kommer snart min sista stund
då livets band skall lossas.

Hamburg väggdekoration
Väggdekoration från Hamburg, av Holger.Ellgaard, (CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons

I registren finns även en notering om att prästerna i Adolf Fredriks församling fann Brita Christina Wanselius ”svårberedd”:

Hon hävdade nämligen enständigt sin oskuld, varför kyrkoherden fann det vara sin samvetsplikt att anmäla förhållandet, för den händelse hon talade sanning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.