Ett av de mest kända landmärkena när man på 1500- och 1600-talet sjövägen närmade sig Stockholm var galgbackens välkända silhuett på Stigberget på Södermalm. Alldeles intill ligger gatan som idag heter Mäster Mikaels gata efter en av de mest kända bödlarna – Mikael Reisuer, som tjänstgjorde mellan 1635 och 1650.

Före honom hade bödeln vanligen varit en dödsdömd som blev benådad om han blev bödel och ofta började med att avrätta sin föregångare. Han fick vanligen stadens märke inbränt på kroppen och/eller båda öronen avskurna – både som straff och för att han inte skulle kunna smita från sitt arbete.

Med Mäster Mikael försökte man förändra synen på bödlarna genom att anställa en hederlig man. Det slutade dock med att Mikael själv blev avrättad för mord. Ändå fick han småningom en gata uppkallat efter sig.

Den 2 januari 1635 utfärdades ett respass för Mikael Reissuer, som var borgare i Norrköping och med sin hustru Anna Eriksdotter och flera små barn skulle bosätta sig i Stockholm. Dittills hade han sålt bälten, häktor och kedjor på Norrköpings gator och torg, men nu hade han värvats till att bli Stockholms nye bödel. Han uppmanades att hålla sig “stilla och nöchter”, speciellt i samband med förrättning.

Han fick högre lön än sina företrädare och hade därför råd att skaffa eget hus uppe på Södermalm.

På det som nu heter Mäster Mikaels gata bodde familjen tillsammans med Mikaels svärmor och Annas bror.

Den gatan har haft flera namn: När den byggdes i början av 1700-talet hette den Galgbergsgatan efter galgen på Stigberget (då Galgberget), därefter Katarina Östra Kyrkogata tills den 1885 gavs namnet Fjällgatan. Och 1939 fick den västra delen av Fjällgatan, mot Katarina kyrka, alltså namnet Mäster Mikaels gata. Även kvarteret heter Mäster Mikael, liksom en förskola.

Bilden nedan visar en del av Vädersolstavlan från 1535, där Stigbergets galge (det lilla tornet) syns längst till höger. Silhuetten syntes både från stora delar av staden och från infarten från sjösidan, och användes länge, tillsammans med kyrkorna och slottet, som landmärke.

“Vädersolstavlan” är den äldsta kända bilden av Stockholm och målades ursprungligen 1535 av Urban målare. Den finns avbildad på tusenkronorssedeln och en kopia från 1630-talet (av Jacob Elbfas) hänger i Storkyrkan.

Arbetet som bödel var alltså relativt välbetalt, dessutom fick man bonus, speciellt för stegling, vilket innebar att ha ihjäl, stycka och spika upp delarna – för maximal förnedring. I Mäster Mikaels löneavtal med Stockholms borgmästare och råd kan man läsa:

Hans årliga lön och beställning är uti gott mynt Penningar 100 Till kläder 50 Till ved 10 En säng där han kan ligga uppå. […] Dessutom är honom beviljat för en fånge som här Steglas 3 daler Brännes 2 daler Halshugges 1 daler 16 öre Hänges 1 daler Kåkstrykes 16 öre Förvisas staden 8 öre.

Vid Mäster Mikaels första avrättning fanns ett franskt ögonvittne som berättat att de avrättade var två män och en barnamörderska, och vakterna måste peta undan hopen med sina lansar. Fransmannen beskrev svenskarna som hårdhudade och reagerade på att ingen av åskådarna visade något medlidande, tvärtom skrattade man åt de dömdas dödsångest.

Mikael var bödel under 15 år och avrättade under den tiden uppemot hundra personer. Men 1650 tog det slut: Då mördade han sin vän Påwel Andersson, efter att ha suttit och druckit brännvin med honom i skarprättagården. Andersson var förvisad från Stockholm på grund av brottslig verksamhet, och Mikael hade redan tidigare straffats för att ha bjudit in honom som gäst. Den här gången bråkade de om en gammal ölskuld, och enligt mäster hade Påwel först anfallit honom med kniv och brödspade, och sedan råkat spetsa sig själv på mästermannens svärd. Rådhusrätten trodde honom dock inte utan han dömdes till döden. Och avrättades av sin efterträdare.

Familjen som blev utan försörjning försökte utan framgång få hustruns bror godkänd som ny bödel. Änkan bodde sen kvar i stugan och tog två inneboende, en soldat och en kvinna. Vid tre tillfällen lockar de in grisar från gatan för att ha till mat. För detta brott dömdes änkan att packa sig ut ur staden.

Dåtidens straff handlade mycket om skam. Här kan man läsa mer om kåken, pålen och forna tiders skamstraff. Det var därför avrättningsplatsen brukade ligga på en upphöjd plats, väl synlig från alla håll, och människor uppmuntrades att titta på, så avrättningarna blev ett stort folknöje. Adelsmän och kvinnor halshöggs, medan “vanliga” brottslingar hängdes – och sedan fick hänga kvar länge som varnande exempel för andra – “androm till varnagel”.

På grund av lukten flyttades avrättningsplatsen längre ut, allt eftersom staden växte. Stockholms största och sista offentliga avrättningsplats låg ända ute i Hammarbyhöjden och hade samma karakteristiska silhuett som Stigbergets med den höga galgen på det för övrigt kala och obebyggda berget. Galgen var byggd av sten med en triangelformad sten- och träöverbyggnad.

Överst hängdes de värsta missdådarna och de fick alltså hänga kvar länge. I mars 1652 rapporterade Stockholms överståthållare Schering Rosenhane i en skrivelse att man hade hängt tio personer samtidigt, men då var kapacitetstaket också nått.

Akvarellen högst upp på sidan av Isberg, Fredrik (1846-1904) visar Fjällgatan å Söder (nuv. Mäster Mikaels gata), Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan (CC-BY)