Johnny Bode: Framgångsrik sångare, kompositör och operettkung – och sin egen värste fiende

En DN-artikel från 1987 har rubriken: Sångaren som satte krokben för sig själv. Han var charmig och begåvad i sitt yrke. I stort sett alla de kända rösterna i mitten av 1900-talet har sjungit in hans melodier: Tutta Rolf, Gösta Ekman, Jan Malmsjö, Lill-Babs, Åke Söderblom, Alice Babs, Karl Gerhard, Jussi Björling. Han var firad operettkompositör i operetternas huvudstad Wien. Samtidigt en totalt misslyckad förskingrare och bedragare, som gjorde sig helt omöjlig när han 1942 förtalade Sverige i den naziockuperade norska radion.

Johnny Bode föddes 1912 i Falköpings ståtligaste hus, där han bodde tillsammans med sin mor och morfar, som var butiksägare och medlem i stadsfullmäktige. Föräldrarna hade skilts när han föddes och modern gifte senare om sig och flyttade till Gärdet i Stockholm med sin nye man som var byrådirektör vid Kgl Telegrafstyrelsen.

Styvfadern såg till att Johnny fick pianolektioner och försökte sedan förgäves få ordning på honom som sjömanselev, läroverkselev i Skara (där han blev utsparkad efter att ha skrivit en skolrevy med nakeninslag), lantbrukselev utanför Växjö (där han blev hemskickad efter att ha “tullat i spritskåpet och kucklat med guvernanten”.)

Åter i Stockholm uppträdde han som sångare i vit smoking på en dansrestaurang, “badade i champagne och brudar”, gjorde som sjuttonåring skivdebut. Året efter blev han engagerad till Folkans nyårsrevy – men fick sparken när han bjöd hela på baletten på champagne och lät teaterdirektionen betala. När styvpappan en dag kom hem var alla tavlor försvunna: pantsatta av Johnny.

Johnny Bode 1931
Johnny Bode, Unknown author (Public domain) via Wikimedia Commons

Fotot till vänster publicerades i damtidningen Charme 1931 och visar den unge charmören i de sena tonåren, då han precis påbörjat sin karriär som schlagersångare, före den kraftiga viktuppgången.

Det berättas många historier om Bodes beteende. På en fest hos en rik skeppsmäklare i Stockholm med Thor Modéen och några balettflickor bjöd Bode upp en sopåkare och hans häst och red sen runt matsalsbordet tills grannarna ringde polisen. Hästen gömdes på balkongen, men avslöjade sig med en gnäggning. Dagen efter upptäckte skeppsmäklaren att han blivit av med sitt fickur och en guldkedja.

1936 skrev DN för första gången om Bode, men inte som artist utan om en ung sångare som gripits av polisen på NK. Han anklagades för förskingring och förfalskning, och förklarade själv under rättegången: “Jag är nog inte riktigt klok. Det vore nog bäst om jag fick fara till sinnessjukhus.”

Han kände Hasse Ekman sen de gått i samma klass på Södra Latin, och 1935 sjöng Gösta Ekman in hans melodi “En herre i frack” (med text av Hasse) . Bode sägs ha gått som barn i det Ekmanska huset – åtminstone tills han stal och pantsatte familjens silversaker. 1936 sjöng Bode in “Anne-Marie”, med text av Åke Söderblom – och stal 140 kronor ur Söderbloms sekreterares plånbok.

Nedan en klassisk inspelning av “En herre i frack” med Gösta Ekman d ä. Musik av Johnny Bode, text av Hasse Ekman. Arne Hülphers orkester ackompanjerar.

I rättegången blev Bode straffriförklarad och sattes på sinnessjukhus. 1938 var han försöksutskriven, turnerade i folkparkerna och gjorde grammofoninspelningar. Det skulle bli sammanlagt 400 skivor fram till år 1942.

Men när det finska fortsättningskriget mot Sovjetunionen kommit igång anmälde han sig som frivillig, hamnade på propagandaavdelningen i Åbo och odlade flitigt kontakter med tyskarna. Tills de finska myndigheterna skickade hem honom till Sverige igen.

1942 var det svenska motståndet mot nazismen starkare än någonsin. När Karl Gerhard spelade sin nazikritiska revy Tingel-Tangel för hundrade gången dök Bode upp i sin finska frivilliguniform, med furirs grad på axelklaffarna och väl synligt hakkors på bröstet. Uniformen använde han även senare under många besök i Stockholms kulturliv. Med resultat att de få vänner han hade kvar tog avstånd från honom och han blev bannlyst i svenskt kulturliv.

Härnäst rekryterades Bode till det ockuperade Norge av en bekant på tyska legationen. Iklädd sin finska frivilliguniform skröt han om att han stridit i både Finland och Spanien (“för Franco, förstås”). Han var för kort och tjock för att bli godkänd som SS-man, men fick bli sångare i Quislingregimens radiosändningar, där han bl a sjöng en hånfull sång om det neutrala Sverige och satte upp en nazistisk revy som förlöjligade de norska patrioterna.

Men revyn las ner och i december 1942 spärrade tyskarna in honom några veckor på Grinifängelset, enligt en uppgift eftersom han “uppträtt olämpligt”. Därefter sändes han tillbaka till Sverige och placerades på sinnessjukhus. För att släppas ut var han tvungen att låta sterilisera sig.

Johnny Bode 1946

I slutet av 1946 gifte han sig med en av sköterskorna, Kerstin Hansson. Han tonsatte Ferlin-dikter och gjorde 1949 kortfilm tillsammans med frälsningsarméns sångerska Lapp-Lisa, som inte kände till hans skamfilade rykte förrän efteråt. Men det var svårt för honom att komma igen i Sverige, trots att han använde många pseudonymer, som Juan Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, Kiddie Niles.

1951/52 flyttade Bode till Östberlin med planer på att förmedla östtyska biograffilmer till Sverige. Han utvisades dock innan verksamheten kommit igång. Åter i Sverige blev han indragen i en stöldhärva och begav sig till Bryssel, och när UD krävde att han skulle utlämnas fortsatte han till Wien i Österrike.

I Wien var det stor efterfrågan på kompositörer i operettstil. Under namnet Juan Delgada skrev Bode musiken till en storfilm, hans melodier framfördes av den berömda kören Wiener Sängerknaben och han fick åtta operetter uppförda, flera även i andra länder – dock inte i Sverige. Med succén kom pengar och berömmelse, men den bidrog också till att den svenska polisen hittade honom. 1955 flögs han till Sverige för att avtjäna ett fängelsestraff. Skilsmässa följde.

1957 återvände Bode till Österrike och gifte sig där med Inge Pelz, den unga dottern till en polischef i Wien. Han skrev operett med Jules Sylvain, och Alice Babs sjöng in en av hans sånger. Men han började också kalla sig ”Kammersänger” (motsvarande svensk hovsångare), och påstod att han fått titeln av Joseph Goebbels. Och sedan han skrivit musiken till ytterligare en wieneroperett smet han från en enorm hotellräkning (givetvis inkluderande champagne, hummer och kaviar) och blev häktad, även om en beskyddare i musikindustrin betalade så att han släpptes ut.

Operetten gick inte bra, han återupptog sina checkbedrägerier och 1961 ansökte nya frun om skilsmässa. Bode återvände till Sverige – efter att ha vunnit en vårdnadstvist om parets tax(!), som han fick rätt att umgås med på söndagarna.

Åter i Sverige fick han 1961 kontakt med barndomsvännen Britt Wadner, som drev Radio Syd, en reklamfinansierad piratradiostation, där han fick göra fyra program. Det blev även några inspelningar och jobb som pianist på hotell och färjor.

Men sen började Bode återigen smita från notor, han stal en päls, och klädde ut sig till sin moster för att föra över hennes pengar till sitt eget bankkonto. Det blev ny rättegång och ny straffriförklaring som så kallad “fem-femma”, alltså icke tillräknelig.

1968 gjorde Bode porrskivan “Bordellmammans visor”, som sålde bra via postorder, även internationellt, och följdes av flera.

Sångerskan på porrskivan hade Bode lovat anonymitet. När han inte höll löftet tog hennes revykarriär hastigt slut. Ändå förblev hon hans vän och sitter fortfarande i styrelsen för Johnny Bode-Delgadas stiftelsen, som årligen i enlighet med Bodes testamente delar ut Johnny Bode-Delgadas stipendium till

skånskfödda manliga och kvinnliga upphovsmän av populärmusik, operett, schlager, vis- och filmmusik, utdela årligt stipendum, vilket dock ej må tillfalla upphovsman av så kallad popmusik.

Eftersom Bode var pank när han dog kunde man inte börja dela ut stipendiet förrän 1987, när det kommit in tillräckligt mycket upphovsrättspengar.

Stiftelsen och stipendiet ska inte förväxlas med Johnny Bode-priset, som utdelas av en jury och går till:

en artist eller annan kändis som under det senaste året agerat i Johnny Bodes anda, på så vis att hon/han trampat i klaveret, skapat en skandal eller på annat underhållande sätt visat fräckhet och/eller ställt till det för sig själv och sin omgivning.

Pristagaren får per post ett diplom och kvittot på en flott restaurangmiddag som juryn intagit, gärna i sällskap med vänner “och andra förbipasserande”. En av mottagarna är Svenska Akademien – DN skriver om motiveringen.

Både stipendiet och priset kan man läsa mera om på Johnny Bode-sällskapets hemsida.

Bode fortsatte att även skriva (helt) annan musik, och fick bland annat tackbrev från svenska kungahuset för “Drottning Silvias vals”. Han fortsatte med småbedrägerier, tills kroppen började ta emot. De sista åren levde han tillbakadraget, och sommaren 1983 hittades han död i sin lilla lägenhet i Malmö – av sångerskan från “Bordellmammans visor”. Han dog utfattig.

Men kort dessförinnan hade han sagt att han inte ångrade något i sitt liv – utom möjligen det olycksaliga äventyret i Norge. Och skämdes han?

Inte ett förbannat dugg. Jag vet inte vad ordet skämmas betyder.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.