”Arbetskarlens hustru” – och flera socialreportage av sign W, anno 1840-50

Wendela Hebbe som kallas Sveriges första kvinnliga journalist, är mest känd för att ha skrivit de första svenska socialreportagen. Hon skrev i Aftonbladet under flera signaturer, vilket inte var ovanligt vid den här tiden, de kunde fungera både som skydd och varumärke. Och det ansågs inte fint att skriva för pengar, särskilt inte för kvinnor.

Wendela Hebbe uppsökte de utsatta i deras hem och lär ha tagit emot dem i sitt eget. Och så startade hon insamlingar för att hjälpa dem hon skrivit om, uppgav ofta exakt var de bodde så att folk kunde komma hem till dem med förnödenheter.

I artikeln om mor Brita beskrivs hur hundratals givmilda sedan trängdes i de branta trapporna till hennes bostad. Man kunde också lämna sitt bidrag på Aftonbladets kontor i Gamla stan. Idag skulle vi kalla det kampanjjournalistik.

Hebbe propagerade alltså inte för en statlig socialpolitik. Artiklarna visar hur skötsamma människor levde i armod, och med dem ville hon väcka bättre bemedlades medkänsla och mana till välgörenhet. Det lyckades hon också med.

Året efter reportaget ”Arbetskarlens hustru” kom 1847 års Fattigvårdsförordning, som ersatte 1642 års tiggareordning. Allt tiggeri förbjöds och varje församling skulle ha en fattigvårdsstyrelse, som delade ut bidrag från fattigkassan, eller ordnade utackordering eller plats på fattighus. ”Rotegång” innebar att de fattiga gick mellan ett antal gårdar som var skyldiga att stå för mat och logi. Detta förbjöds nu för barn, vilket gjorde att fler barn istället bjöds ut på fattigauktioner till den som krävde minst ersättning för att ta hand om dem.

Artikeln ”Arbetskarlens hustru – teckning efter naturen af W” börjar med att W följer två trasiga barn som leker bland bergen och de betande getterna vid Träsktorget (nuvarande Birger Jarlsgatan).

Träsket/Träsksjön/Kattrumpesjön hade varit en sjö, men under 1700- och 1800-talen blivit en avstjälpningsplats för sopor, från en brygga i sjön tömdes dasstunnor. I slutet av 1800-talet fylldes det igen.

Bilden överst på sidan visar kåkbebyggelsen vid Stora Träskgatan 1895, fotograf okänd (CC-BY) Sthlms stadsmuseum via Stockholmskällan. Nedan en karta över Träsktorget.

Träsktorget 1836
Träsktorget 1836 (Public Domain) från Stockholmskällan via Wikimedia Commons

Artikeln fortsätter: Barnen flydde in i ett svart valv till ett litet trekantigt rum med två oformligt stora fönster och en mycket liten kakelugn. Där fanns en smal säng, två stolar, ett skrin och ett skåp. Hela familjen låg i samma säng med ett täcke skänkt av någon barmhärtig person. I rummet bodde dessutom en hemlös kvinna som sov på skrinet, och på golvet låg en fattig ”arbetsmänniska”, som familjen inhyst för att få hjälp att betala hyran.

W verkar inte ha så höga tankar om familjefadern: Han ”sågade väl en och annan famn ved åt sina kunder”, men mest var han hemma med barnen och kallades därför av grannarna ”barnflickan”. Varje dag vandrade han med de två friska barnen den långa vägen till Själagårdsgatan i Gamla Stan för att hämta fattigsoppan. Det minsta barnet låg dödligt sjukt, men de andra måste ju ändå ha mat.

Fattigsoppan var gåva av en enskild person, och W påpekar att man borde kunna ha flera såna inrättningar i stan, för att slippa gå så långt.

Hustrun i familjen var familjeförsörjaren. Mor Brita gick upp tidigt och lånade bröd och dricka till de andras frukost innan hon gick till sitt arbete som ”hjälphustru” i rikare hem, för 24 skilling och mat – fast det mesta av maten sparade hon till barnen. Vid hemkomsten betalade hon för dagens frukost och handlade för morrondagen.

Frampå hösten dog den lilla sjuka flickan. Mor Brita skaffade ”fattigkista”, svepte barnet och satte in henne i vedskrubben, med vedyxan på kistlocket, för råttornas skull. De andra barnen undrade hur mor kunde lägga lillasyster i den kalla skrubben, speciellt som hon var så kall om ansikte och händer, men tröstade sig med att det väl inte kunde vara så kallt i skrubben, eftersom all veden låg där.

Fyra andra lik lades i samma grav som lilla Hanna, men mor Brita gav dödgrävaren en tolvskilling så att hennes kista fick stå på ena sidan, och satte sen upp en kvist över platsen. Men hon beklagade att hon var tvungen att gå med rött huvudkläde till graven eftersom det svarta blivit stulet: När hon var hos dödgrävaren hade den inhysta kvinnan nämligen tagit hennes få kläder och gått sin kos.

Vid jultiden fanns inga pengar ens till mat, eftersom mor Brita varit sjuk. W jämför med de bortskämda rika barnens överdådiga julfirande. Och beskriver hur dörren plötsligt öppnades och de fick en hel riksdaler av de fattigas vänner – att handla för i hökarboden på Regeringsgatan. Lycka!

W framhåller att Mor Brita alltid delar med sig av det lilla hon har, för ”Gud hjelper mig nog””Så hjelpa nödens barn hvarandra inbördes.” När hon bröt armen tackade hon Gud för att det var den vänstra – men arbetsför var hon ändå inte, och barnen var sjuka och hungriga. Artikeln avslutas:

De som godhetsfullt vilja bidraga till den fattiga familjens räddning, men finna vägen till dess aflägsna boning på Träskgatan 15 alltför lång, kunna inlemna sina gåfvor på Aftonbladskontoret vid Stadssmedjegatan (nuv Västerlånggatan), der de mottagas och redovisas.

I den uppföljande artikeln ”Mor Brita i sin lycka” beskrivs den fattiga familjens stora tacksamhet efter insamlingen, och exakt vad pengarna används till. Där berättas även om döva Ulla, som egentligen hette Ulrika Eleonora och fyra år senare fick en egen artikel: ”En fattig qvinna”.

Inklämd i fönstersmygen tog mor Brita emot gåvorna och mötte tårfulla blickar, medan vänliga röster sa saker som: ”Det är för din fromma förtröstan och arbetsamhet. Din man är ju nykter och beskedlig? Så bed för mig att äfven min man måtte blifva så…” När mor Brita funderade över att kanske, kanske skaffa en guldring(!) fruktade W ett ögonblick att hon ”var blefven högfärdig”. Men ringen visade sig vara för att ha något att lämna till ”assistansa” om barnen blev sjuka och alla pengarna var otillgängliga på sparbanken…

Även husfadern omnämns nu i positiva ordalag: ”Det har icke fallit den enfaldige fromme mannen in att hans gudsfruktan, ärlighet, nykterhet och stilla vandel skall räknas honom till förtjenst, då han sjelf anser detta såsom en skyldighet.”

När man frågar värdinnan om denna hastigt överkommande lycka kunde förvirra eller andligt skada den enkla ofördärvade kvinnan svarar hon: ”Åh nej, ty mor Brita är gudfruktig.”

Det är alltså tydligt att de givmilda inte behöver oroa sig för vad som blev av deras gåvor.

Vattenpump Eriksbergsområdet 1891
Vattenpump vid Eriksbergsområdet 1891-99
av Nilsson, Severin (CC-BY), Sthlms stadsmuseum via Stockholmskällan

Men lite verkar mor Brita ändå ha smusslat undan, kanske för att hjälpa grannen Ulla – ”den tysta qvinnan med sin korg på armen, som icke ber om någonting”.

Ulla hette egentligen Ulrika Eleonora Gustrin och var döv sen hon som föräldralös fyraåring misshandlats och kastats nerför en trappa så att hon skadade huvudet. Sju år gammal fördes hon först till allmänna barnhuset, sen till ett fattigt torparfolk, och när hon fyllt 18 år fick hon ge sig ut i världen. Hon begav sig då till Stockholm för att få hjälp av släktingar. Då stals hennes enda ägodelar: bibel och psalmbok, som hon fått av barnhuset och som gav henne tröst – hon kunde ju inte höra predikan i kyrkan. Istället läser hon på gravstenarna och kan många inskrifter utantill – även versen på släktingarnas grav. Från dem kunde hon alltså inte få någon hjälp.

Nu betalade hon 12 skilling i veckan för ett rum hon delade med fyra andra, där hon låg vid dörren så att det snöade in på hennes trasor. Hennes kläder, som även tjänstgjorde som täcke, bestod av en i botten uppklippt säck. Hon försörjde sig bl a genom att samla hö på Hötorget och nate till hönsfoder i Humlegårdens dammar, plocka grankottar i Liljans skog, och bära skulor från herrskapshusen vid Drottninggatan till Träsket.

Nedan: Roslagstorget år 1900. Här såldes hö, havre och hackelse. Bild av Salin, Kasper (CC-BY), Sthlms stadsmuseum via Stockholmskällan.

Roslagstorg 1900

Ulla kallades ”svinamats-Ulla”, men tröstade sig med att det ändå var bättre än ”tjuf-Ulla”.

Och när hon någon gång hittade något av värde i soporna, exempelvis silverskedar, lämnade hon det till ägaren – utan att få någon belöning. Något understöd hade hon heller aldrig fått från församlingen, men hon var ärlig och gudfruktig och knotade aldrig. ”Ändå finns ingenting hårt, hatfullt, upproriskt eller elakt hos denna tysta misshandlade qvinna.”

Artikeln om Ulla avslutas:

De barmhärtiga, som ömmar för den fattiga, arbetsamma kvinnan finner henne boende hos ett beskedligt handtverksfolk vid Stora Träskgatan och Träskplan. Hon är nöjd med lite, till julen fick hon från okänd välgörare 4 rdr 32 sk bo, grät då ymniga glädjetårare och ville falla ned på sina knän inför Gud och människor av tacksamhet för denna oväntade lycka.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *