I kris- och krigstid: Bland Stockholms vedtravar

Vedtravarna på stans trottoare dyker ideligen upp på gamla vykort och i tidningsartiklar. Jag har vaga minnen av att jag hörde talas om dem som barn på femtiotalet, men jag såg dem aldrig.

Bilden ovan visar fredsdagen 1945, med jublande människor bland de höga vedtravarna. (Aftonbladet (CC-BY), Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan. )

I artikelarkiven blir det tydligt hur vedtravarna periodvis präglat stadsbilden – även om man ibland försökte dölja dem. 

På Stockholmskällan hittar jag bilden från 1897, med kommentar: “Bilden är retuscherad! Någon har målat över en stor mängd vedtravar som på ursprungsbilden fanns upplagda längs Strandvägen samt därefter målat dit den rad av lyktstolpar vi ser.”

Strandvägen 1897 med retuscherade vedtravar
Strandvägen västerut från Djurgårdsbron. 1897 Lindahls Fotografiaffär. (CC-BY) Stockholms Stadsmuseum

Jag läser nyfiket gamla artiklar om Stockholms vedtravar, främst  i SvDs artikelarkiv, som (för prenumeranter) innehåller samtliga tidningar från starten den 18 december 1884 fram till idag. DN erbjuder samma tjänst, men bara fram till 1992.

I mars 1919 upprörs en insändare av de fula travarna vid Valhallavägen, och blir lugnad med att de kommer att försvinna till våren. Än så länge behövs de, liksom under den egentliga kristiden, på grund av transportsvårigheterna och behovet att ha ved i stora mängder lätt tillgänglig. “B.K, staden själv, gasverket och en del privata vedhandlare har fått tillstånd. Nästa säsong får man väl hoppas att var och en får skaffa sig sin ved själv som i den gamla goda tiden.”

“B.K.” betyder “Bränslekommissionen”, och en sådan fanns under båda världskrigen. Under det första definierar SAOB

Bränslekommission(en): Benämning på en år 1917 med anledning af den gm världskriget försvårade kolimporten tillsatt kommission som hade till uppgift att sörja för hela landets bränslebehof.” 

Nästa bränslekommission fanns 1940-50 och är nog mest känd för att ha infört s k kokslov för att spara på uppvärmningen av skolorna under krigsårens ransonering av stenkol och koks. Lovet finns kvar, numera som sportlov.

I juni 1919 påpekar en annan indignerad insändare att vedtravarna fortfarande är kvar, “till allmän grämelse”: Strandvägens lägenheter har nu ”i tre år varit totalt berövade den härliga utsikten över Djurgårdsbrunnsviken och Djurgården”. Denna gång ser jag inget svar. Men i juli verkar den mesta veden ändå ha försvunnit.

Bland alla dessa vedtravar kunde det naturligtvis lätt uppstå bränder. 1923 rapporteras en ”eldsvådeunge” i en vedtrave i Röda kvarns källare på Biblioteksgatan. Den släcktes som tur var snabbt och Röda kvarn förblev bio ända till 2006.

DN-artikel eldsvåda 1919
Bild från DN

Värre gick det när gamla träkåkar drabbades. I oktober 1919 rapporterar både DN och SvD om en ”Fruktansvärd eldsvåda på Söder.” I kvarteret mellan Ersta-, Folkunga- och Åsögatan låg Ved- och kolaktiebolaget vedgård med vedupplag och stallar, omgiven av bostadshus, överfyllda av hyresgäster och deras inhysingar. På kvällen hade man gårdsfest med kulörta lyktor och maskerad tills någon vid halvniotiden upptäckte att elden var lös inne i vedupplaget.

Så gott som hela Stockholms brandstyrka kallades till platsen. Men elden spred sig blixtsnabbt: kastade sig från vedtravar och spånhögar till plank och uthus över till boningshusen. Många tvingades att kasta sig ut genom fönster utan att få med sig mer än det allra nödvändigaste. En del hade inte ens det: Sonen till en änka ägde bara den maskeradkostym han haft på festen.

Många blev helt hemlösa och utblottade, men som genom ett under dog ingen. Tidningen berättar om hjältemodiga räddningsinsatser, och “behjärtade personer” lyckades även rädda de nio hästarna som fanns i ved- och kolbolagets stall.

Vedstaplarna gav också möjlighet till brottslig verksamhet av olika slag.

SvD-kåseri om den självförsörjande
Bild ur SvD

Under rubriken “Ur den självförsörjandes liv” skriver yrkeskvinnan om när hon kom hem sent en kväll och mellan porten och vedtravarna såg två män inbegripna i ett samtal. Hon vågade inte gå in förrän de försvunnit, och det gör de först sen hon hunnit gå två varv runt kvarteret.

Och den faran fanns förstås. En våldtäktsman kastade sig av sin cykel, överföll en kvinna, tog struptag och försökte släpa in henne bakom några vedtravar. Den gången gick det bra: mannen gav upp efter en stunds brottning. Men en “tvåmetersman” lyckades begå “nesligt våld” mot ett hembiträde bakom en vedtrave.

Som av en tillfällighet startades två veckor efter den självförsörjandes kåseri en ”Eskorttjänst” – fast inte av den modell vi senare hört talas om. Det här var scouter (och f d scouter) som som följde sina (kvinnliga) kunder “förbi Strandvägens lömska vedtravar, förbi gapande tvärgator, hotfulla prång och grinande trappuppgångar.”

”Tänk att Strömmen kan vara så vacker en kväll och Strandvägen en så angenäm promenadplats trots dom där otäcka vedtravarna, sa en av damerna spontant. Tidigare var det enda säkra stället på Östermalm gatorna närmast Svea livgarde, där det ju finns poster med bajonetter och skarpladdade gevär”.

Den som ville betala två kronor för att anlita scouterna ringde nummer 42 22 53.

Man kunde gömma mångahanda ting i vedhögarna. 1943 hittade ett par patrullerande polismän ett stort paket fläsk i en vedtrave på Valhallavägen. Både fläsk och omslagspapper var illa medfarna av några dagars regn, och polisen misstänkte en svartabörsaffär, där köparen av någon anledning inte kunnat hämta varan.

Det finns många notiser om hur man hittat stöldverktyg och stöldgods av olika slag: pengar, tavlor, kassaskrin. Ibland snodde man själva veden: Vid Årsta jagade polisen en vedtjuv, som varit framme och lastat ved på ett bilflak från en vedtrave på gatan.

Och en del gömde sig själva – mer eller mindre framgångsrikt. En ”sjöman med dåligt samvete” försökte gömma sig för en patrullerande polisman bakom några vedtravar. Just det gjorde (förstås) konstapeln misstänksam och han anhöll genast mannen – som visade sig vara efterlyst för tre inbrott i Leksand.

1944 sprängdes en inbrottsliga på Söder. Den bestod av fyra ynglingar som brukade gömma sina verktyg i en vedtrave, där de även samlades för att dela på bytet och festa när de kommit över vin och cigarretter. Det gick ganska bra – tills de en gång gav sig av ända ut till Aspudden. Efter flera misslyckade inbrottsförsök där – och trots att en radiobil stod kvar vid ett sönderslaget skyltfönster – gick de och la sig i en trappuppgång i närheten, omgivna av sina kofötter och stämjärn. En hyresgäst upptäckte dem och lyckades hålla fast en av dem tills polisen kom. De övriga greps senare.

Och sen var det de två medelålders “herrarna i  statstjänst”, som på väg hem från en sen – och troligen blöt – middag såg en stor vedtrave på trottoaren och kom överens om att den nog skulle störa mindre runt hörnet. Sagt och gjort: Trots kylan tog de av sig i bara smokingskjortärmarna och flyttade ved så att svetten lackade. Förbipasserande undrade vad som pågick, men sa inget.

På fråga från en patrullerande polisman (överallt fanns dessa patrullerande poliser!) förklarade de att portvakten gett dem i uppdrag att flytta högen innan det blev morgon. Han trodde dem först (märkligt nog!) och gick vidare, men efter att ha tänkt till återvände han och fick reda på sanningen. Sen lät han de båda herrarna bära tillbaka all ved (fast de inte längre tyckte att det var lika roligt) innan han tog med dem till polisstationen för att vila – och hålla dem borta från alla vedtravar. Vid polisdomstolen blev det småningom böter på 20 kr per person.

Men i allmänhet pågick vardagslivet som vanligt – om än omgivet av vedtravar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.