“Kamp på hungerns Söder för att få behålla barnen” var rubriken när SvD 2020 intervjuade Anita Lindberg om hennes farmors mor, Emilia Gustafsson, som 1917-23 bodde i Blockmakarens hus på Stigbergsgatan 21. Fast Emilia bodde inte i själva huset. Det var i den f d bakstuga hon flyttat in med sina fem barn, vars pappa strax efteråt dog. 2020 sitter barnbarnet på innergården till huset, där hon 1972 hälsade på sin 92-åriga farmors mor, som hon minns sittande i sin gungstol. Några år senare dog hon i en trafikolycka.

Anitas farmor var Emilias äldsta dotter Rut, och inte ville följa med och titta på huset på 80-talet, när det blivit museum. Minnena var nog för tunga. Men det gick bra för barnen, säger Anita: Jag träffade dem alla när de var gamla. Alla överlevde trots den tuffa uppväxten och hade bra hälsa och humör. De var alltid så härligt glada. Och farmor sa aldrig ”den där tjejen” utan hon sa i stället ”bönan”. Det var söderslang som gällde – särskilt för hennes bror.

Blockmakare Gustav Andersson var inte fattig – han hade fast jobb, eget hus och extrainkomst genom sina inneboenden. Fast huset hade egentligen blockmakarens hustru ärvt, och när hon dog gick det utför med både huset och blockmakaren. Ändå kallas det fortfarande ”Blockmakarens hus”…

Bilderna på huset är från Stadsmuseets visning av hur det såg ut 1917-23, när tio människor bodde där. En orolig tid med hungerkravaller och krav på allmän rösträtt.

Huset består egentligen av tre delar. På överbilden ligger närmast kameran det riktiga huset, byggt 1729 på en hög stengrund som är ännu äldre. Längst bort (bakom den öppna dörren) byggdes senare en separat bakstuga, byggd som låda, direkt på marken. Senare tillkom en övervåning på ”lådan” och de två husen byggdes ihop med ett trapphus i mitten, där ingången nu finns.

Blockmakaren och hans hustru Katarina bodde i gatuhuset, där han också hade sin arbetsplats. Han svarvade block till fartygen i Kungliga Flottan och en del andra bruksföremål. Sönerna fick hjälpa till att hålla igång den fotdrivna svarven som dunkade hela dagarna, vardag som lördag.

I den andra delen av rummet fanns matbord och pinnsoffan, där makarna sov. De vuxna sönerna sov i uthyrningsrummet.

Intill rummet låg ett mycket litet, mycket mörkt kök, med ett fönster (tidigare dörr) mot trappuppgången och en minimal fönsterglugg ut. Köken blev mörka när järnspisen ersatte den öppna brasan för matlagning. Därför behövdes fotogenlampor, för i blockmakarens hus fanns varken vatten eller elektricitet.

De flesta lägenheterna i Stockholms större hyreshus hade vid den här tiden fått vattenledning, men i blockmakarens hus finns fortfarande inget vatten. Man hade 150 meter till närmaste pump och var sparsam med vatten, tvättvatten sparades i baljan och återanvändes, och det väl använda slaskvattnet slängdes sen utanför huset.

På samma våning låg uthyrningsrummet, eller ungkarlsrummet, där blockmakarens söner och hyresgäster bodde – alla ungkarlar, utan behov av kök. Man hyrde egentligen bara en sängplats, så här bodde fyra: två i varje utdragbar säng. Superiet var oerhört problem vid den här tiden, och även här söps det mycket.

Och i den fd bakstugan längst bak bodde alltså Emilia Gustafsson med familj år 1917-23. De flyttade in strax före jul 1916, och någon månad senare dog hennes man i lungsäcksinflammation, endast 30 år gammal. Strax därefter föddes det femte barnet. För en nutida betraktare är det svårt att förstå det slitsamma liv som ligger bakom den idylliska bilden av Emilia och barnen i täppan vid huset, alla välklädda för fotografen.

I den utdragbara kökssoffan sov Emilia tillsammans med det yngsta barnet. Sonen lämnade vid sin död originalsoffan till museet, om än i avlutat skick. Bakom fotografen, i den fönsterlösa delen av köket, fanns järnspis och skänk.

I rummet sov de fyra flickorna: Schaggsoffan förvandlades (med viss möda) till sovplats för två, och under fönstret stod en bänk, som kunde fällas ut till säng. Moraklockan köpte Emilia 1920 och drog hem på en kälke. Hon fick kapa en bit för att den skulle få plats under det låga taket.

Emilia föddes 1880 som s k oäkting, alltså född utom äktenskapet. Hon växte upp hos en fosterfamilj i Köping, försörjde sig själv från 14 års ålder och 17 år gammal flyttade hon som så många andra till Stockholm för att kunna känna sig anonym och fri i storstaden.

I tidningsarkivet hittar jag flera intervjuer där Emilia berättar om sitt liv. I Stockholm arbetade hon först i sin fasters café, sen på olika sjukhus och som barnflicka i finare familjer. Men hennes vänner fanns på Söder, där dansade ungdomarna på Stigberget och på vintrarna åkte de kälke, ibland ända ner till Folkungagatan (fast polisen ibland beslagtog kälken). Och hon gifte sig småningom med söderbon Gustav Adolf Gustafsson, uppvuxen vid foten av Stigberget.

När de flyttade in på Stigbergsgatan var äldsta barnet nio år, snart därpå blev Emilia änka, och födde sitt femte barn, en son, som fick heta Karl Gustaf. Hans storasystrar hette Rut, Ragna, Rea och Ragnhild.

Bilden visar Emilia som nybliven änka med den för tidigt födde sonen på armen. Hon erbjöds att lämna bort barnen, men ville inte att de skulle växa upp i fosterhem, som hon gjort.

Istället skaffade hon tre jobb. Hon städade på byggen, skurade och tvättade i hus på Östermalm. Mellan 1 och 4 på nätterna arbetade hon på ett tryckeri vid Norra Bantorget och på hemvägen därifrån bar hon ut tidningar. Eftersom hon inte hade råd med spårvagn gick hon mellan Söder och Östermalm. Ibland tog hon med sin egen tvätt att tvätta i smyg, hemma var det ju dåligt med tvättmöjligheter.

Vid visningen påpekade guiden att man idag inte kan få en riktig bild av hur det var att leva här. Museet är bara öppet på sommaren och kan inte visa verklighetens svält, kyla, drag, fukt, smuts, loppor, löss och råttor. Det fanns ingen möjlighet att hålla varken hem eller människor rena med tre jobb och 5 barn i en liten etta utan rinnande vatten. Inte vädrade man gärna heller, med tanke på värmen. ”Det var roligt att dra med händerna efter tapeten på morgonen, för den var hal av is” har barnen berättat.

Om Emilia varit man hade hon med tre jobb säkert kunnat försörja sina barn, men nu tvingades hon skicka barnen att hämta mat i fattigvårdens soppkök på Erstagatan. Hon hade aldrig någon hjälp med barnen, de stora passade de mindre och de minsta fick stanna i sängen när Emilia låste dörren och gick till jobbet.

Hon täckte golv och fönster med tidningspapper för att försöka hålla värmen, tapetserade väggarna och gjorde så fint det gick. När barnen gått till söndagsskolan passade hon på att bädda och vädra. Symaskinen stod i ett hörn, så hon kunde ändra kläder hon fick av bättre bemedlade, som hon troligen kom i kontakt med i Frälsningsarmén.

För när hon skulle ha roligt spelade Emilia trumpet i Frälsningsarméns orkester.

När blockmakarens hustru dog 1919 tycks huset ha förfallit. Blockmakaren sålde det och hyrde istället sin bostad. Det var meningen att han skulle hjälpa till med husskötseln, men det gick inte så bra. 1923 hängde han sig i verkstaden.

Senare samma år blev Emilias yngste son råttbiten, lägenheten dömdes ut och användes aldrig mer som bostad. Emilia och barnen bodde sen i många liknande träkåkar på Söder, som de flyttade från allteftersom de skulle rivas.

I början av 50-talet hade Stockholm stad köpt stugan och Emilia flyttade tillbaka, nu till blockmakarens lägenhet. Där stannade hon till sin död 1975, fortfarande utan toalett och vatten, fast nu hon hade el och telefon. 925 kronor om året betalade hon till Stockholms stad, som hon tyckte inte just gjorde något för att underhålla huset.

1971 skriver SvD: ”Emilia, 90, får bo kvar på Stigberget. Bostadstillägget klarar nya hyran.” Hon vill inte flytta mer, så hon blir glad över beskedet och bjuder in reportern till sitt 100-årskaffe, men tillägger: ”Huset var inte så här murket förr. Jag var lång på den tiden och räckte ändå inte upp till takrännan. Nu är höjden på ena delen av huset knappt en meter. Det har sjunkit. Och undra på det, när de lagt jord intill husväggen. Då ruttnar det förstås.”

Hon verkar alltid ha sagt vad hon tyckte och blev en känd söderprofil, som ofta satt i sin lilla trädgård.

En sommardag 1972 råkade Helena Friman från Stadsmuseet gå förbi med en kollega. ”Kom in ska jag berätta hur det var i Stockholm förr” sa Emilia och Friman berättar: ”Så satt vi där i hennes täppa fylld av löjtnantshjärtan medan Emilia berättade så jag frös.” Åtta år senare kom chansen att göra ett museum av huset. Istället för att renoveras till bostad rustades det upp till ursprungligt skick 1917-23.

Då hade Emilia vid nära 95 års ålder dött i en trafikolycka, men många andra hjälpte till att tala om hur det varit, både grannar och tidigare hyresgäster. Sonen var särskilt intresserad, trots att han bara var sex år när han blev råttbiten och de flyttade därifrån. När museet var färdigt kom han ofta dit och berättade historier på söderslang. Emilia hade alltid sagt att hon skulle bli 100 år, och sonen var övertygad om att hon hade blivit det om inte olyckan varit framme:

För det blev alltid som mamma sa.