I april 1943 hade tidningen SE ett bildreportage från RFSUs hem för ogifta mödrar. Det låg i Tureholm och där kunde mödrarna bo de sista fyra månaderna av graviditeten och tre månader efter att barnet fötts. Under den tiden fick de lära sig att ta hand om småbarn, och för den som sen inte själv kunde ta hand om sitt barn ordnades ett gott adoptivhem.

Här arbetade en föreståndarinna, en kokerska och en städerska och det fanns plats för 15 mammor. Helinackorderingen kostade 1:50 per dag och eftersom det var kristid fick de blivande mammorna extra mattilldelning.

Bild ur SE-reportage om RFSUs mödrahem i Tureholm, av S Nyholm och H Blomberg, Nord Rotogravyr:

Under 1930-talet var nativiteten ständigt sjunkande i Sverige. 1938 fick Sverige sin första abortlag, men enligt den var abort fortfarande olagligt och straffbart, med tre undantag: Om graviditeten utgjorde ett allvarligt hot mot kvinnans liv, om hon hade blivit våldtagen, eller om det fanns en risk att fostret kunde få allvarliga skador eller sjukdomar.

I artikeln listar SE vad som borde göras för ogifta mödrar för att få upp födelsetalen och minska det skrämmande stora antalet illegala aborter. Bland annat borde man hjälpa kvinnorna tidigare under havandeskapet och inrätta flera mödrahem framför allt på landet, så att man “kunde fördela klientelet så att moraliskt anfrätta kvinnor inte skulle sammanföras med oanfrätta”. Dessutom borde de ensamstående mödrarna erbjudas billiga bostäder och flera barnkrubbor.

Det var mycket vanligt att arbetsgivaren inte ville behålla en flicka som “råkat i olycka”. De behövde då någonstans att ta vägen, vilket låg bakom de många småannonserna om “Obemärkta”. Vanligen innebar det att den gravida kvinnan fick någonstans att bo under graviditeten, oftast mot en arbetsinsats, men det förekom även att förlossningshem utannonserade sina tjänster. Det kunde vara en lösning, men det hände också att de som tagit emot en ogift mor utnyttjade henne, exempelvis genom att ta ut hela hennes livsmedelsranson och sedan svältföda henne.

Astrid Lindgren satte nog inte in någon annons, men hon var en av dem som försökte vara “obemärkt”, för att inte ställa till det för sina föräldrar och barnets far.

Astrid var 18 år när hon 1926 blev med barn med sin chef på Vimmerby tidning, 30 år äldre, gift och sjubarnsfar. Han var kär i henne, men hon var ”inte det bittersta” kär i honom, bara smickrad – för ingen hade varit kär i henne tidigare. Ingenting visste hon om skydd heller – det var inte förrän 1938 det blev lagligt att använda, upplysa om och sälja preventivmedel.

Hon flyttade till det anonyma Stockholm och reste sen till Köpenhamn för att föda på det enda sjukhuset i Skandinavien där kvinnor kunde föda i hemlighet. I Sverige skulle ju alla uppgifterna direkt in i kyrkböckerna. Hon fick en pojke som hon måste lämna hos en fostermor och berättar: ”Jag ammade inte Lasse. Det hör till mina stora förtvivlingar.”

Astrid hälsade på så ofta hon kunde, och när fostermamman tre år senare blev allvarligt sjuk måste hon hämta hem sin son, trots att han förstås betraktade fosterfamiljen som sin. Astrid skriver senare: “Den trygge Lasse som bodde hos fru S kommer nog aldrig tillbaka.” Först bodde de tillsammans i det lilla inackorderingsrum Astrid delade med några andra unga kvinnor, sen fick Lasse bo hos morföräldrarna i Vimmerby tills Astrid gifte sig – på villkor att hon fick hämta hem pojken.

Föreningen Barnavärn startade 1896 med syfte att ta hand om fattiga skolpojkar efter skoldagens slut. 1925 gjordes verksamheten vid Ingemarsgatan om till ett mödrahem för ensamstående mödrar och deras barn. Verksamheten fortsatte ända till 1974, efter att 1968 tagits över av Stockholms stad.

Hit kom mödrar som tänkte behålla sina barn, antingen för att de “under amningstiden varit på småbarnshem och blivit så fästade vid barnet att de ej kan förmå att lämna det ifrån sig” eller för att de hade en anställning de kunde återvända till och sköta jämsides med att de ammade och vårdade sitt barn.

Det fanns ingen bestämd tidsgräns för hur länge man kunde stanna på mödrahemmet, men enligt föreningens erfarenhet borde barnet inte vara mer än 3-4 år gammalt innan det fick ett riktigt hem. Då hade mödrarna oftast själva lyckats ordna ett fungerande boende med barnet på krubba. Men ett fåtal var tvungna att utackordera barnet.

I ett häfte från 1931 beskrivs “Inackorderingshemmet för ensamställda mödrar och deras barn”. Det låg i en tvåvåningsvilla och man tog emot totalt 12 mödrar med barn i 5 rum av olika storlek. Modern skötte själv sitt barn när hon inte var på sitt arbete. Efter morgonens skötning och matning tog personalen över. Här fanns en föreståndarinna, en barnsköterska och en kokerska. När barnen var i rätt ålder kom dessutom en lekledarinna några timmar per dag.

Mödrarna städade de egna rummen och tvättade egna och barnets kläder i huset stora och moderna tvättstuga. Allmänna rum och hallar städades av personalen, som också skötte storstädning och stortvätt. En del mödrar hade fri kost i arbetet och betalade då 10 kr/vecka för barnets helinackordering. Om även modern ville äta på hemmet tillkom 10:50 i veckan.

Det fanns inga fastställda villkor man skulle uppfylla för att få plats på hemmet, utan styrelsen avgjorde i varje enskilt fall, dels för att de fåtaliga platserna verkligen skulle komma till de “mest förtjänta”, dels för att hemmet skulle skyddas mot “olämpliga element, som lätt kunna förstöra andan och trevnaden där”. Modern borde vara väl vitsordad som en ordentlig människa och, helst med hjälp av barnafadern, kunna försörja barnet. Barnavårdsbyrån i Stockholm mottog och prövade alla ansökningar innan de gick till styrelsen för beslut.

I häftet framhålls: “Som ett led i nutidens strävan att hålla ihop mor och barn är detta slag av hem nästan oumbärligt.” och “Den som önskar stödja Föreningen Barnavärn och dess inackorderingshem bedes godhetsfullt insända meddelande därom å bilagda kort.”

I december 1941 hade föreningen Barnavärns hus nyligen byggts om och visades för pressen. Dagens Nyheter rapporterade:

Efter ombyggnaden kunde man ta emot 15 mödrar, varav sju hade eget rum medan de andra bodde två och två. Personalen bestod av en föreståndarinna, en kokerska, en barnsköterska och någon praktikant, samt tidvis en kindergartenlärarinna. Hemmets läkare kom på regelbundna besök.

Ett eget rum kostade 60 kr i månaden, ett delat 52-55. Då ingick allt barnet behövde, utom kläderna. Mödrarna arbetade oftast som hembiträden eller på restaurang och förtjänade i allmänhet drygt 100 kronor i månaden, ofta hade de dessutom bidrag från barnets far. De flesta barn var ett halvår när de kom och fick stanna tills de fyllt fyra.

Donatorer var fortfarande mycket välkomna, för att bli medlem i föreningen betalade man en årsavgift från 3 kronor eller 50 kronor för ständigt medlemskap.

De första mödrahemmen i Sverige startades av föreningar och privata stiftelser. Först kallades de småbarnshem eftersom avsikten var att minska spädbarnsdödligheten hos ogifta mödrar. Det första hemmet i Stockholmsområdet låg i Djursholm och startades 1903 av Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå. De flesta hemmen tillkom på 1940-talet och ingick i barnhemsplanen för hela riket med landstinget som ägare.

På 30-talet infördes flera välfärdsreformer som moderskapshjälp, moderskapsunderstöd, fri förlossningsvård, behovsprövade barnbidrag och bidragsförskott.

Mödrahem avskaffades officiellt 1962, då möjligheter för ensamstående kvinnor blev bättre. Den allmänna inställningen till ogifta mödrar förändrades och moderna preventivmedel och en ny abortlagstiftning minskade antalet oönskade graviditeter. Dessutom förbättrades den allmänna bostadssituationen i och med det omfattande bostadsbygget på 1960-talet, det så kallade “miljonprogrammet“.