Det är en varm morgon. Stockholm behöver inte fjärrvärmen från kärnreaktorn i Ågesta, i berget tre kilometer söder om Farsta. Kylvattnet från reaktorhärden pumpas därför upp till ett kyltorn ovan mark.
En pump måste bytas fast då kraschar en backventil. Trycket ökar i det trettio meter långa rören. 400 kubikmeter tungt vatten med radioaktiva isotoper rinner ner i reaktorhallen. Teknikerna i skyddsdräkter vadar i vattnet som de med möda öser upp i tomfat. Elen slås ut. I kontrollrummet lyser instrumenten rött och reaktorn går inte att styra. Ingen vet om reaktorn får kylning för att hindra en härdsmälta. I så fall kan stora delar av Stockholm läggas öde.
Trycket i rören upp till tillkyltornet ökar. Sprängs rören ovan jord kommer ångan att driva in över staden. Många riskerar att skadas och kanske dö av ett radioaktivt moln med plutonium och strontium?
Ingen larmar de som bor i Farsta. Inga jodtabletter delas ut.. Inget larm heller för att utrymma stadsdelarna runt Ågesta.
Ingen riktig rapportering till Statens Kärnkraftsinspektion och motsvarande myndighet hos QECD. Trots att operatörerna var sekunder från en katastrof. Inte en rad om tillbudet i tidningarna. Tills DN spränger tystnaden 1993.
Reaktorn en tryckkokare.
Värmen alstras av en kedjereaktion av neutroner som krockar mot uranstavarna, som ett slags doppvärmare i kastrullen. För att inte processen ska skena dämpas den på två sätt. En sättet är att sticka ner stavar som skärmar mellan uranstavarna. Det andra är att dämpas processen med mängden tungvatten.
I vanliga fall pumpas tungvattnet till en värmeväxlare. Från denna går hetvatten ut i fjärrvärmenätet. Eller genererar ånga som driver en turbin för elkraft. Överskottsvärme kyls av i ett torn uppe på berget. Vilket var fallet denna varma majdag.
Förstamajtalen
Samtidigt som man i Ågesta var sekunder från haveri marscherade åtta tusen i socialdemokraternas förstamajtåg genom Östermalm. I täten sjöngs Internationalen. I kön hördes talkörer ropa Ner med kapitalismen och USA mördare. En i det sällskapet var Anders Carlberg, Palmes häcklare i kårhusockupationen ett år tidigare.
Det gällde att inte bara kyla ner Ågestaverket utan också klyftorna i partiet. Palme, som utmanade Gunnar Sträng att efterträda regeringströtte Erlander, hyllade finansministern i talet han höll i Malmö. Sträng kvitterade med “En ungdomlig men oerfaren entusiasm som med glada tillrop torgför långtgående krav på förändringar i förda politiken”. Svinhugget riktades mot undervisningsminister Olof Palme, som marscherat med Vietnamrörelsen. Ett stöd som han försvarade i majtalet. Striden i partiet syntes också i partiveteranen Sven Andersson talade i Jönköping. Det finns ett förakt för demokratin hos vissa ungdomsgrupper förklarade försvarsministern i Jönköping. Som försvarsminister räknas han som en pådrivare för svenska atombomber och därmed kärnkraftbyggena. Han ljög om sin ansvar för IB men den skandalen exploderade först 1974, samma år som Ågestaverket gick i graven.
Säpo höll ett öga på de radikala i majtågen. Säkerhetspolisen hade även bra koll på den spirande proteströrelsen mot en svensk atombomb, med författaren Sara Lidman och författaren Per Anders Fogelström som kända namn. S-märkta veteranerna målades in i hörn då partiets kvinnoförbund under Inga Thorsson sade blankt nej till atomvapen. Tätt följd av många inom SSU.
En av talarna för tågets samling på Östermalms Idrottsplats var Hjalmar Mehr, fastighetsborgarrådet som inte bara rev Stockholm City utan också såg till att Fasta byggdes. Ihop med Vällingby en S-märkt förort för arbete och boende med ett stort centrum.
Visserligen var Farsta nersotat av oljepannorna större delen av 1968. För uranstavarna vittrade sönder och Ågestaverket måste renoveras. Farstabornas protester blev ohörda. Verkets spillvatten i sjön Magelungen gjorde skridskoåkning osäker. Ett utsläpp av hetvatten tog död på fisken. Än värre blev det då ynglingar från Farsta i en kulvert buskörde en dressin så att ett fjärrvärmerör sprang läck. Fast så långt som till en nukleär katastrof i Stockholm tänkte man inte.
Sverige ratificerade 1970 det internationella icke spridningsavtalet. Kärnvapen förbehölls stormakterna. USA lär ha gett Sverige ett löfte att inlemma oss i sitt kärnvapenparaply. Sverige orkade inte med en egen teknikutveckling. Det blev en spik i kistan för Ågestaverket som stängdes 1974. Malpåsen varade till 2020 då rivningen startade.
Atombomben
Inte ett ord nämndes i förstamajtalen om svenska kärnkraften som hotade att spränga inte bara Ågestaverket utan också socialdemokraternas parti. Gamla gardet med försvarsminister Sven Andersson i täten ville ge militären ett tusental kärnstridsladdningar för att flygbomba Sovjets Östersjöhamnar. Problemet var att USA inte ville leverera anrikat uran om avsikten var att tillverka atombomber.
Resultatet blev den så kallade Svenska linjen med eget uran från alunskiffrarna i Västergötland. Med tungt vatten från Norge skulle ett antal reaktorer runt Stockholm producera varmvatten, el och plutonium var det tänkt.
Asea byggde Ågestaverket som AB Atomenergi tog i drift 1964. Uranstavarna preparerade i det statsägda bolaget i Liljeholmen i centrala Stockholm. I mångt och mycket var verket – namnat till Ågesta R3 Adam – ett försökslabb. De utbrända uranet skickades till FOAs plutoniumfabrik i Sundbyberg.
Kruxet var att Ågesta framställde för små mängder för att räcka till bomber. Starten av större tungvattenreaktor1968 i Marviken nära Norrköping slutade med ett fiasko. Tekniskt undermåligt och riskfyllt insåg man. Blev “världens enda oljeeldade kärnkraftverk” som det stod i tidningarna.
Det fanns fler orsaker till att militära intresset för kärnvapen minskade. Försvarets Forskningsanstalt skulle med plutonium från Ågesta tillverka bomber i en fabrik i Ursvik, i skogen mellan Sundbyberg och Kista. De resurserna fanns inte upptäckte FOA. En annan insikt var att missiler ersatte flyg som bombbärare, vilket Sverige saknade. Det fanns dock rykten i bland annat Washington Post att vårt land i smyg förberedde kärnvapen efter 1970.
