Carl-Oscar visste inte vad han ville bli när han 1936 blev konfirmationskamrat med sonen till en postkontrollör, som rekommenderade statens “lilla, men säkra kaka” och erbjöd sig att försöka hitta ett jobb åt den unge konfirmanden. Två dagar senare började Carl-Oscar i brevbäringen på Stockholm 1, och han blev kvar på Posten fram till pensioneringen 1983. På Postmuseum finns hela hans berättelse: Från »pinne « till »ux«. Nedan en del av minnena, samt blandade bilder från Postmuseum.

Efter några dagar fick jag gå själv, utan handledare. I ett kvarter med nästan bara gamla hus utan hiss blev jag “pinne” som man kallade brevbärare som inte alternerade med de andra i laget. Varje dag bar jag ut posten på morgonen, och ibland ytterligare någon gång.

På 30-talet hade innerstaden fyra brevbäringsturer per dag. “Pinnen” gick första turen, övriga brevbärare alternerade. Ett brev som postats i Malmö på morgonen kom fram till Stockholm samma dag!

Under de tre första åren var jag bara ledig årets tre annandagar, och på kvällarna extraknäckte jag dessutom på Stockholm 12 på St Eriksgatan. Posten höll inte med cykel, vi fick ta vår egen eller gå.

Alla brevbärares skräck var Tegeltraven, ett hus i korsningen Fridhemsgatan – Mitisgatan som omfattade ett helt kvarter och innehöll 214 lägenheter. Det fanns fyra ingångar, men de boende använde mest ingången från Hantverkargatan, och det var även den man angav som adress. Det blev ett styvt jobb att leta reda på rätt Karlsson i det stora huset, och ingen post fick returneras utan grundliga efterforskningar.

Inga hissar fanns utan man fick traska fyra eller fem trappor upp med sin tunga väska. Fast vi brevbärare kunde få låna vindsnyckeln av portvakten och ta den ena trappan upp, gå över vinden och ta nästa trappa ned.

All post gick på den tiden med järnväg, och vårt arbete började kl 6-6.30 med uppsortering av ankommande post. Kassapersonalen kom en timme senare. De skilda personalkategorierna hade inte bara olika arbetstider utan även skilda omklädningsrum och lunchrum. Postexpeditörerna tilltalades med “fru” och “fröken” (det fanns bara kvinnor), postmästare och kontrollörer med titeln.

Tio år jobbade jag på Stockholm 7, och det enda som förändrades under den tiden var att söndagsarbetet upphörde.

1947 kom jag in på förste postiljonskurs på Postskolan. Det här var ju långt före postnumrens införande, och det viktigaste var att lära sig alla Sveriges postanstalter, inte bara de som låg utmed järnvägslinjerna utan även alla “bonnisar” och över vilken postanstalt deras post gick. Det blev totalt bortemot 4000 stycken.

Avslutningsvis tränade jag i tre veckor sortering, kartering och tidbokföring i Borlänge. Kursen slutade en fredag, och då hyrde jag en frack och åkte hem till mitt eget bröllop den kommande söndagen.

1952 kunde även tjänstemän med förstepostiljonskurs gå en utrikeskurs – om de hade minst realexamen med godkänt i tyska, engelska, franska och geografi. Det var inte så svårt att lära sig ett par tusen större städer i världen, värre var en tjock lunta med postala ord och termer på de tre främmande språken. Senare visade det sig att minst hälften av dem fick vi aldrig användning för.

I kursen ingick även några veckors övning på utrikesavdelningen på Stockholm Ban.

Vi började på utrikesavdelningen vid en tid när posten till och från utlandet ökade enormt, och utrymmena på Stockholm Ban blev snart otillräckliga. På kvällarna fick vi praktiskt taget arbeta oss ut ur lokalen, särskilt på korsbandsavdelningen.

I mitten av 50-talet gick visserligen den mesta posten med järnväg och båt, men flygposten ökade dramatiskt. Arlanda fanns ännu inte, utan posten gick till Bromma, ibland med järnväg till Malmö och därifrån med flyg. På Bromma hade vi hade en liten lokal för Stockholm Flyg, och i april 1962 invigdes Arlanda.

På Stockholm Flyg fanns folk praktiskt taget dygnet runt, möjligen med undantag av 2-3 timmar i skarven mellan natt- och dagskift. Det blev ju längre för oss till Arlanda än till Bromma, men som tur var räknades restiden in i tjänstgöringstiden. Vi alternerade med tjänsterna inne på utrikesavdelningen.

Brevposten till de större länderna skickades inte iväg i en klump till respektive land , utan vi hade specialsortering på många länder – till Tyskland exempelvis sju, ibland åtta, olika “kartslut” (sändningar) och USA-posten finsorterades på staterna. Det ställde naturligtvis ganska stora krav på sorteraren, som måste kunna sin geografi ordentligt. När postnumren infördes i de flesta länder blev det lättare att sortera – utom till Storbritannien, för de numren kunde ingen vanlig svensk sorterare uttyda.

Försändelser som bedömdes innehålla varor som inte fick föras ut lades åt sidan för att granskas av en tulltjänsteman. På 50- och 60-talet gick mängder av gåvopaket till Sovjetunionen. Det var anhöriga och vänner till alla de baltiska flyktingar som kommit till Sverige, men också paket till människor i ryska fångläger. Varje paket måste specificeras på en paketkarta och gottgörelse tillföras det sovjetiska postverket.

När turisterna översvämmade Mallorca, Kanarieöarna och Rhodos kom mängder av post därifrån, särskilt vykort. Från Kanarieöarna kom en tid dessutom många säckar med rekommenderade brev som innehöll cigarettlimpor. Det upphörde snart, möjligen stoppat av tullen.

Alla blanketter som användes i kontakterna med utlandet var tryckta på franska, till vissa engelskspråkiga länder på engelska. Det gjorde att vi oftast använde de franska termerna på blanketter – eller åtminstone våra egna versioner av dem: Brevkartan hette “feuille d’avis”, vi sa aldrig annat än “föjen”. Postiljoner kunde kallas “pajsare” eftersom de en tid hade ett litet dammskydd över håret, bestående en liten blå påse tillhörig Nederländerna – “Pays Bas” på franska.

En sommardag kom ett kort från Stockholm med mottagarnamn men ingen adress, inte ens land. Ändå hade det kommit fram till utrikesavdelningen. Jag råkade få flera kort från samma avsändare, det syntes på handstilen, och tog mig friheten att fylla i en av de övriga kortens adresser. Och si, det fungerade. Någon vecka senare kom ett brev till “Der schwedische Postverwaltung” med ett tack för det initiativ som någon tjänsteman hade tagit, så att hälsningen från Sverige kom fram till rätt adressat. Tackbrevet upplyste också om, att händelsen hade gått ut i österrikisk press.

Den sista september 1983 tog jag ut pensionen, vid 63 års ålder, vilket var möjligt i den lönegrad ux:ar hade. Visserligen vantrivdes jag inte med mitt arbete, men det fanns ju mycket annat roligt och intressant att ägna sig åt.

Och den 1 oktober 1983 upphörde Stockholm Ban Utrikes att finnas till – avdelningen flyttade till Tomteboda.

I mars 1983 spelade man in filmreportaget om “Huset som blev för trångt”.