Varför är där ingen is till punschen? skrev Povel Ramel till revyn ”Ryck mej i snöret” 1964 – och tecknade en mörk bild av ”den gamla goda tiden”. I juni 1925 verkade det vara nära att stockholmarna skulle bli utan is till punschen – den skulle åtminstone bli betydligt dyrare.

Den 14 juni 1925 meddelade ”Is-Jonsson”, alias direktör Josef Jonsson vid Stockholms Is-aktiebolag, att stockholmarna fick bereda sig på höjda ispriser. Blidvintern hade gjort så gott som all isupptagning i Stockholms omgivningar omöjlig, och nu gapade isupplagen nästan tomma. Man måste skaffa is från annat håll, och från Isbolagets stora upplag vid Kramfors och Sandöverken gick fartygstransporter till Stockholm.

Istället för att hämtas från närbelägna sjöar skulle isbitarna i stockholmarnas isskåp nu alltså tas upp ur Ångermanälven, stackas vid dess stränder, lastats i pråmar, fraktats till Stockholm för att där lossas och läggas i stackar, sköljas, sågas och köras ut. Alltsammans kostade pengar, vilket konsumenterna kanske inte alltid tänker på, trodde direktör Jonsson. Och tillade att prissänkningen som Isbolaget gjort den 1 april inte alls berodde på konkurrensen från ”Kol och koks” (som somliga trodde), utan gjorts eftersom man lovat stockholmarna billigare is än förra sommaren. Men då hade ingen räknat med blidvintern. Nu förelåg alltså force majeure – naturhinder.

Vintern innan hade det också varit problem: den hade visserligen varit sträng, men isupptagningen fördyrades av att man nästan alltid först måste skotta bort snön. När sedan vårfloden kom steg vattnet i stackarna och orsakade smältning och ras. Kring upplaget vid Årsta torg blev hela planket åt Årstaviken undergrävt och måste flyttas, och vid Lignaupplaget stod vatten en halv meter upp i stacken, liksom i Karlberg och Hornsberg.

Nu när man tvingats leta is på annat håll, måste transporterna dessutom göras med båt, eftersom det blev för dyrt med tåg. Ur Ångermanälven kunde man hämta närmare 50 000 ton is, vilket torde fylla Stockholms behov. Men trots att man arbetade för högtryck dygnet runt, utom de allra varmaste timmarna, hann isen som transporterades i däckade pråmar minska åtskilligt under vägen: 400 ton blev 200, och isstyckena miste dessutom sina raka kanter och blev avrundade, vilket vållade stort besvär vid hanteringen.

400 ton kunde urlastas om dagen, varav hälften gick direkt till konsumenterna. Isbolaget fick alltså inte så mycket att lagra, och endast vid Årsta torg fanns någon is kvar, Lignaupplaget, Tranbergsbroupplaget och upplaget vid Hornstull var alla fullständigt tomma. Norrlandsisen lagrades vid Karlberg, men det var hittills inte mer än ett par tusen ton, att jämföra med Stockholms isbehov för säsongen: ungefär 30 000 ton. Direktör Jonsson avslutade:

Vi tvingas alltså nu höja våra priser – om vi inte vill sälja hela partiet utomlands. Både Holland och Tyskland har lagt bud och även engelsmännen är intresserade. Men vi vill inte gärna lämna det iskonsumerande Stockholm i sticket, ty jag tar för givet att ”Kol och koks” lager inte skulle förslå stort i sommarhettan.

Några år senare byggde Isbolaget sin kristallfabrik i Hagalund, som under stridsropet ”Bakteriefri konstis” framställde konstgjord is som i 43-kilosblock kördes ut med ljusblå lastbilar.

I Solna stads bildarkiv finns nedanstående bildberättelse om istillverkning förr och om Stockholms Is-Aktiebolags Kristallisfabrik i Hagalund, som startades 1929 och låg vid Råsundavägen och Slottsvägen, alldeles intill spårvägen.

Isen blev mycket efterfrågad, bolaget blev Kgl Hovleverantör och ”Is-Jonsson” (alias Josef Jonsson) blev förmögen på kuppen. Det lär vara han som donerade de två lejonen vid Operan.

I slutet av januari 1930 konstaterade SvD att Stockholms behov av is var tryggat: ”Den stora Råsundafabriken blev klar i rättan tid, och ger 200 ton per dag.” Det räckte för att förse Stockholm med is, samt några gamla kunder, som bolaget ansåg sig skyldigt att tillgodose. Till landsorten räckte det inte, men det var i Stockholm behovet av konstis var trängande, eftersom alla vatten i stadens närhet blivit mer eller mindre infekterade och hälsovådliga. Den konstgjorda isen ansågs vara ren och hygienisk och kunde även användas i kylda drycker samt till livsmedelshantering på hotell och restauranter.

Den tillverkade konstisen lastades ut på band och lades i block utanför isbolagets lokaler, för att sedan lastas på lastbilsflak för vidare transport ut till de större hotellen, fiskaffärer, blomsterhandlare samt många ”ölschapp”. Många privatpersoner beställde också hem is till sina isskåp. Kasserade isblock slängdes på en tipp vid Råsundavägen och Slottsvägen (vid den gamla järnvägsbanan). Barnen klättrade gärna i berget och blocken kunde hämtas av boende runtom som bodde omodernt.

Isskåpen var föregångaren till kylskåpen och fanns under 1800-talet och första hälften av 1900-talet åtminstone i mera välbeställda bostäder. Ofta stod de i förstugorna där det var svalare, och det hände att mindre bemedlade stal mat från skåpen. Isskåpen hade dubbla väggar och var invändigt klädda med plåt. Isen levererades av en iskarl och lades in längst ner, eller bredvid den avdelning av skåpet där matvarorna befann sig, och smältvattnet rann ut genom ett rör. I senare modeller placerades isrummet ovanpå utrymmet där varorna förvarades, och smältvattnet rann ned i kanaler mellan de dubbla väggarna.

Efter isskåpen kom kylskåpen. Sverige hade god tillgång på inhemsk naturis, men eftersom efterfrågan ständigt ökade blev isbristen från omkring 1910 ett återkommande tema i samhällsdebatten. Naturiskvalitén ifrågasattes också allt oftare ur miljö- och hälsoperspektiv, och på bland annat Djurgårdsbrunnsviken och Ulvsundasjön förbjöds isupptagning helt. Det var då man investerade i konstisfabriker – den största i Hagalund. Den konstgjorda isen därifrån kostade inte mer än naturis.

I början av 30-talet drog det ihop sig till ett riktigt ”iskrig” i Stockholm när konstisfabrikanterna ville att försäljning av naturis helt skulle förbjudas, som man redan gjort i Tyskland och Danmark. Vinnaren kan sägas ha blivit Electrolux, som köpte en uppfinning av de två svenska ingenjörsstudenterna Baltzar von Platen och Carl Munters. Deras absorptionskylskåp alstrade kyla genom värme och blev snabbt en succé, och Electrolux blev en av världens ledande kylskåpsfabrikanter.

Isbolagets lokaler byggdes 1962 om till magasin, senare användes de som squashhall och 1998 revs det hela för att ge plats för bostäder.

I Povels visa svarar slutligen Iskarlens barn på Herr Patriks fråga om varför deras far inte levererat isen som vanligt:

Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!
Därför är där ingen is till punschen!
Detta hände sig på den goda tiden, den gamla goda tiden…