På annandagen nådde påskkravallerna sin kulmen: Ett massuppbåd av poliser till fots, på häst och i radiobilar rensade Söders gator med hjälp av sablar, ridpiskor och batonger. Vid midnatt hade sex personer fått tas om hand på Södersjukhuset medan ett fyrtiotal anhållits. Götgatans trottoarer började rensas precis samtidigt som folk strömmade ut ur biograferna. Många oskyldiga råkade därför illa ut när poliser med dragna sablar rensade trottoarerna utanför Medborgarplatsen medan två beridna poliser i bredd skingrade folkmassorna på Götgatan mellan Folkungagatan och Skånegatan.

Under rubriken ”Åldringar knuffades omkull på gatorna medan ligisterna klarade sig undan” beskrev DN hur ett ungt par arm i arm trängdes framåt av ridande polis, trots att kvinnan var gravid i 7e månaden och inte kunde röra sig så snabbt som polisen ville. Det hjälpte inte att paret sökte skydd i en port på Åsögatan, då slöt flera ridande poliser upp och fockade paret vidare, kvinnan hela tiden storgråtande. En hjärtsjuk kvinna på väg till bussen med sin man var inte heller tillräckligt snabb, och när maken efter upprepade attacker till slut svor till fick han ett rungande slag över huvudet med ridpiskan. DNs fotograf försökte ta en bild, men blev undanknuffad med orden: ”Om ni inte försvinner slår jag sönder apparaten för er.” och ”Undan bara, annars slår jag till.”

Efter den sena bioföreställningen blev det åter oroligare. När polisen jagade skränfockarna fick flera vanliga biobesökare piskrapp över ansiktet, och en äldre dam fattade humör och slog bakifrån till en konstapel med handväskan i huvudet. Hon fälldes omedelbart av två andra och fick köras till sjukhus.

Av ca 40 anhållna var endast ett fåtal vad tidningen kallar ”ynglingar av ligisttyp”, de flesta var vanliga män i åldern mellan 25 och 40. Jourhavande läkare berättade att av de skadade som fördes till Södersjukhuset var endast två ynglingar, resten fullvuxna personer. En 40-åring hade förts till ögonspecialist efter ett slag över ena ögat, övriga hade fått slag i huvudet eller på kroppen. Alla utom en sockersjuk person kunde senare på kvällen lämna sjukhuset, däribland damen med handväskan.

Natten efter fortsatte bråken, och ett tjugotal personer anhölls, däribland troligen ligisternas ledare. Bilden visar en dramatisk situation från tisdagskvällen: En ligist gör våldsamt motstånd, och medan en polisman sätter på honom handbojor håller den andre sabeln redo att möta varje fritagningsförsök.

Men på tisdagen var den sansade allmänheten i stort sett frånvarande när ett par tusen pojkar, och även en del flickor, samlades på Medborgarplatsen. Efter att i ett par timmar förgäves ha bett tonåringarna att gå hem och de äldre att cirkulera anföll ridande polis och fotpolis med dragna sablar.

Därefter upprepades gång på gång samma händelseförlopp: Ett större gäng samlades för att springa genom gatorna med vilda tjut och visslingar, förföljda av polismän med dragna sablar som delade ut slag till höger och vänster. När gänget skingrats bildades nya skränhorder, medan de övriga samlades på avstånd och hejade på, så att det omväxlande blev kattens lek med råttan och råttans lek med katten. Anblicken av det hela var många gånger löjlig.

Sedan dagen innan hade polisen förfinat sitt arbetssätt, och ett antal civilklädda konstaplar blandade sig nu med pojkarna och lyssnade på deras planläggning. På så sätt sägs den 20-årige ledaren ha gripits och var bland dem som fördes till Katarina polisstation. En del av bråkstakarna visade sig inte vara från Söder utan hade kommit in från södra förorterna, eller från norr om Slussen, för att det var spännande och roligt att få ”jäklas med snutarna”. Enligt en gripen hade ”Kungsholmsrövaren” varit med i bråket.

Sedan några ligister kastat flaskor på Medborgarplatsen skärptes läget, men ändå greps bara hälften så många som föregående kväll, och de gripna var alla yngre än då. Enligt polischefen var det största problemet att den ordningsälskande delen av befolkningen genom sin blotta närvaro blev ligisternas starkaste stöd. Han manade allmänheten att åtminstone en tid framöver hålla sig undan Götgatan oroliga kvällar, för:

”Ligisterna är i regel inte så modiga att de vågar ställa till bråk om de inte vet att de kan försvinna i folkvimlet omedelbart efteråt.”

SvD skrev om annandagskvällen under rubriker som: ”Folkmassa på omkring 5000 tvang polisen till chocker. Pöbelterrorn kulminerade.”: Påskkravallerna på Söder kulminerade på annandagskvällen i ett av de värsta ligistupplopp som förekommit i Stockholm. Polisen tvangs göra chock på chock. 35 personer anhölls och ett icke ringa antal skadades. Av de 5000 människorna var huvudparten åskådare, men många av dessa hetsades av upploppsmakarna att ta aktiv del i tumultet.

Ungdomarna samlades som överenskommet vid Björns trädgård kl 20, och polisen fanns också på plats. En idrottsledare uppmanade ungdomen att ge sig hem, men möttes av hånskratt. Därpå läste en kommissarie ur ”Ordningsstadga för riket” upp avsnittet om förbud att blockera trafiken, och gav de unga två minuter på sig att försvinna. Terrassen vid trädgården var svart av folk och man hade samlats på taket av tunnelbanans nedgång. Efter de två minuterna rusade polismännen med dragna sablar mot den hångrinande hopen som först reagerade med glåpord. Men inför sabel- och batongslag skingrades ligisterna – för att samlas på något annat ställe.

När biograferna stängde fylldes Götgatan av människor. De ridande poliserna trängde in bråkstakarna mot husväggarna, tyvärr bland dem även oskyldiga människor. Vilket förstås ytterligare hetsade upp stämningen. Vid Katarina Bangata kom stenkastningen igång, och samtliga stenkastare hann undan, lyckligtvis utan att ha ställt till någon skada. De flesta ligister var under tjugo, många knattingar på 13. Och flickorna drev på, drog sig bara undan för att polisen inte skulle få tag i dem.

Efter den sena bioföreställningen kulminerade bråket: ridande poliser, radiobilsbesättningar och 60 konstaplar till fots var det största antal polismän som bekämpat oroligheter sedan Ådalsupploppen 1931. Nu ställdes de inför en övermänsklig uppgift. Chock följde på chock, hästarna stegrade sig, radiobilarnas sirener tjöt och förtretade droskchaufförer lät signalhornen ljuda.

Småningom lugnade det ner sig, men ett intensivt ligistliv fortsatte i Björns trädgård, där poliskonstaplar jagade slynglarna på terrassen i en ringlek som spolingarna nedanför högljutt uppskattade. En av ynglingarna på terrassen fälldes av ett kraftigt slag och togs om hand av sin flicka medan hon ivrigt smädade poliserna.

En hel del småpojkar kördes hem i radiobilar efter att ha varit med hela kvällen, och två personer fördes till Södersjukhuset, den ena efter ett batongslag över näsan, den andra med ett sabelslag över benen. 35 personer anhölls, hos en av dem hittades en batong. Sedan han förhörts och släppts återvände han till stationen för att – förgäves – försöka få igen batongen!

Sju unga män som gripits av polisen nekade alla till att aktivt ha deltagit i kravallerna, men de hade inte rättat sig efter polisens uppmaning att skingra sig – vilket de visste inte gav hårdare straff än böter. För vägran och motstånd greps en 26-årig buntmakare, en 20-årig konditorilärliing, och en 30-årig bilmontör, född i USA. För vägran togs en 20-årig glassliparlärling, en 20-årig kontorselev, en 17-årig montör född i USA och en 20-årig konditoriarbetare.

Då polisen vid 21-tiden ville skingra ett gäng ungdomar vid Medborgarplatsen drog sig dessa neråt Skånegatan, där de ställde sig i spårvagnsspåret och hindrade linje 1 att komma fram medan de kastade grus och stenar. En man som träffats av en sten fick med krossår i bakhuvudet föras till Södersjukhuset.

Flera konstaplar förklarade under kvällens lopp för SvDs medarbetare att detta var det värsta de varit med om.

Under rubriken ”Nyfiken allmänhet blir omedvetet ligisters stöd” skrev SvD om den stockholmska nyfikenheten: Lojala medborgare borde försvinna från platsen för sådana ligistdemonstrationer istället för att ge dem denna uppmärksamhet, och tillfälle att försvinna i mängden. Bland de anhållna på måndagskvällen var åtskilliga som bara varit nyfikna. Avslutningsvis:

”Håll er hemma och låt ligisterna stå ensamma där på gatan, så kommer bråken att självdö.”

Ungdomsupploppen var inte organiserade och ställde inga tydliga och uttalade krav. Fyrtiotalets Söder var en utpräglad arbetarstadsdel, där runt 143.000 människor bodde i mycket små lägenheter. Barn och ungdom lekte och umgicks ute på gator och torg, och på Götgatan fanns gott om kaféer, restauranger och källarklubbar där man kunde spela bordtennis.

På långfredagen var krogar och kaféer stängda, och då samlades ungdomarna istället på gatorna. Bråken 1948 lär ha börjat när ett gäng från Nacka på långfredagen muckade gräl med Söder-grabbar. När en av Söderkillarna togs om hand av polisen gjorde de övriga fritagningsförsök, varpå polisen kände sig hotad och kallade in förstärkning: lilla och stora piketen samt 8 radiobilar. Sedan eskalerade bråket och under hela helgen och resten av veckan utkämpades regelrätta gatubataljer.

Tidningarna rapporterade om 10 000 åskådare runt Medborgarplatsen, korvgubbarna laddade med extra korvar och gjorde goda affärer. När en pastor från Katarina manade om lugn, och folk samlades omkring honom sprängde ridande polisen klungan, och en ungdomsledare som försökte uppmärksamma polisen på ryska smällare, fick ett batongslag över ögat så att han måste uppsöka SÖS.