Den 2 augusti 1925 kunde man i söndagstidningen läsa att Uppsalapolisen fått in en anmälan mot en av stadens tandläkare, dr Georg Melchert. Anmälaren var en sjuttonåriga maskinskriverska vid namn frk Bengtsson, som behandlats hos dr M för ”att få en något felaktig tandrad kompletterad”. Man kom överens om priset och att en del skulle betalas kontant, resten senare. Flickans principal (arbetsgivare), som lovat att betala, blev sedan förbittrad över att doktorn redan efter någon månad skickade räkningen till inkassering, och beslöt därför att låta honom vänta extra länge på betalning.

Häromdagen hade doktorn kallat in flickan, som togs om hand av honom och tandteknikern – och fråntogs sina löständer. Efter en häftig kalabalik släpptes hon ”gråtande, med tilltovat hår och blodig mun”. Flickan berättade att hon låtit doktorn ta ut tänderna, men först sen det visat sig att hon inte fick lämna rummet annars. Hon uppger också att doktorn hållit fast henne när hon låg på golvet.

Det blir lite mindre dramatiskt när man får veta att det var löständer som plockades ut, och doktorn hade en något annorlunda version av vad som hänt. Enligt honom hade han väntat ett helt år på betalning, och under tiden påmint ett tjugotal gånger, utan att få ett öre. När flickans principal flera gånger hotat kasta ut doktorns sköterska när hon kom med räkningen, och doktorn själv ”på flera sätt blivit avhånad istället för betalad”, blev han rasande. När flickan, som arbetade i närheten, gick förbi kallade han därför in henne och förklarade att antingen skulle hon genast betala tänderna, eller lämna tillbaka dem.

Flickan ”låtsades då bli hysterisk, kastade sig på golvet och ropade högt”. Doktorn var övertygad om att hysterin var spelad, och till slut gick hon med på att han tog ut tänderna. ”Jag har alltså inte tagit dem ifrån henne med våld, och hon har inte kunnat vara blodig om munnen”. Sa doktorn, och tillade att tänderna ju inte hade något ekonomiskt värde för honom, ”men jag var uppbragt över det sätt man behandlat mig på”.

Men, frågade sig tidningen, var inte flickan praktiskt taget doktorns fånge? Och artikeln avslutas med en varning till allmänheten:

”Alla som går omkring med obetalda tänder bör passa sig: Ingen vet vad som kan hända om man möter sin tandläkare på en mörk gata!”

Medan man avvaktade polisens utredning uttalade sig ett antal tandläkare i Allehanda, däribland dr F Almgren i Uppsala, som ansåg dr Melcherts uppträdande vara ”modigt och käckt”.

I DN kommenterade en jurist att en tandläkare självklart ska ha betalt för sitt arbete, men ”även tandläkare måste underordna sig den för vanliga dödliga gälande normen att enskild person ej äger rätt att själv taga sig rätt.”

Han fortsätter: När flickan ställs inför ett val och inga pengar har blir det svårt att komma ifrån att det handlar om någon form av tvång. Brott har här skett både mot besittnings- och äganderätt, ty en intimare besittning än gommen i munnen kan inte gärna tänkas, och äganderätten är klar i och med att det inte gällde något avbetalningsköp. Gommen var alltså flickans. Om doktorn skulle stämma henne och få utmätning hos flickan skulle ändå aldrig gommen utmätas. Den har ju dessutom blott skrotvärde för alla utom ägaren.

Särskilt upprörande är att doktorn handlat enbart för att ”straffa” flickan. Enskild bestraffningsrätt känner vi inte till i vårt land. Det måste också betraktas som en kränkning. Att uppsvenska tandläkarföreningens ordförande sedan kallat förfarandet ”modigt och käckt” är verkligen mer än överraskande – det är att indirekt ge ett finger åt nävrätten.

Dr Melchert kan man möjligen förstå, medan man inför dr Almgrens uppträdande måste stå fullkomligt oförstående.

Slutligen inkom dr Melchert till DN med sin berättelse om ”Tandrovet”. Enligt den hade patienten uppgivit att hennes principal för tillfället inte hade några pengar, men hon skulle återkomma om några dagar. Hon hördes dock aldrig av, trots att hon arbetade i samma gård som tandläkaren bodde. Trots flera räkningar kom aldrig några pengar och tandläkaren anlitade en juridisk byrå för inkassering. Deras jurist erbjöd sig att ordna avbetalningar på 5 kr. När inget svar kom vände sig den juridiska byrån till stadsfogden för handräckning – bara för att upptäcka att inga utmätningsbara tillgångar fanns.

Patienten sa då att hennes principal skulle ordna saken. Men när sköterskan kom med räkningen sa denne att han inte tänkt betala, utan det var bäst för henne att avlägsna sig. Detta upprepades med en annan sköterska.

Tandläkaren beskriver vad som hände sedan: En dag mötte jag patienten i porten och bad henne följa med mig in för att tala om saken: ”Fröken får lämna gommen som säkerhet tills pengarna betalts.” När hon förstod att det var allvar kastade hon sig på golvet i hysteri och började skrika. Min fru kom, och flickan sa att hon skrek för att hon ”fallit så illa”. Småningen gick hon dock med på att jag skulle få göra som jag ville – vilket hon ju också för polisen medgivit. Flickan hade alltså endast behövt gå över gården till sin principal och påbörja en avbetalning, så skulle hon fått tillbaka tänderna. Hon kom dock aldrig, och ingen avbetalning gjordes, istället lät principalen mig veta att ”detta skulle stå mig dyrt”.

Jag erkänner att jag gjort mig skyldig till en överilad handling, men min förbittring var inte omotiverad. Jag har aldrig haft för avsikt att trakassera eller ”kränka” patienten eller stänga hennes reträtt med våld, och min åtgärd ska inte behöva återfalla på hela den kår jag representerar.

Jag hoppas att de tidningar som skrivit om saken även ville införa min framställning.

Enligt polisrapporten hade patienten berättat att hon hänvisat till sin arbetsgivare, men doktorn var inte intresserad, utan bad att få se löständerna. När hon böjde ner huvudet för att skydda sig försökte han böja upp det, så att hon ramlade omkull, och han fortsatte att försöka komma in med fingrarna i minnen även sedan hon ställt sig upp. Annars hotade han med att hon skulle få stå kvar ”till imorgon bittida”. Till slut gav hon vika, och doktorn sa att om hon betalade halva skulden och lämnade förskrivning om resterande kunde hon få tillbaka dem.

Doktorn hade även hotat tillkalla polis, och när hon grät högljutt hade han sagt att han skulle föra henne till sjukhus, och både han och tandteknikern hade sagt att hon inte var klok. Hon hade inte lämnat sitt medgivande till att doktorn skulle ta tänderna, men till slut hade han fått in fingrarna i hennes mun och lyckats ta ut dem.

I rättegången begärde målsägaren skadestånd på 300 kr, för sveda och värk samt obehaget att skylta inför allmänheten i pressen. Svaranden bestred att våld eller tvång använts eftersom käranden frivilligt öppnat munnen.

Den 21 september dömde Uppsala rådhusrätt tandläkaren till 50 kr i böter samt 75 kr i skadestånd. Dessutom skulle sjuttonåringen få tillbaka sin ”lösgomsprotes”.

Lite bakgrundsfakta: 1925 var det inte särskilt anmärkningsvärt att en sjuttonåring behövde löständer. I början av 1900-talet kunde en konfirmand få löständer i present och tonåringar få (de kvarvarande) tänderna utdragna och ersatta med löständer, så slapp de tandvärk och andra besvär.

Men i april 1924 hade riksdagen, efter lång och mycket livlig debatt, beslutat att tillsätta en tandvårdsutredning, och i slutet av 30-talet bildades Folktandvården, som inledningsvis bara gällde barn, men under årens lopp har byggts ut till både vuxen- och specialisttandvård.