Från 1911 till 2010 censurerades i Sverige de filmer som skulle visas offentlig. Så säkerställdes att de inte skulle ”strida mot allmän lag och goda seder, vara förråande, upphetsande eller förvirrande för rättsbegreppen.”

Den första offentliga filmvisningen i Sverige hade ägt rum redan 1896 på en stor industrimässa i Malmö, och på Stockholmsutställningen 1897 fanns vad som kallats Stockholms första biograf: ”Lumières Kinematograf i Gamla Stockholm”. Efter utställningen flyttades visningsutrustningen till en ny biograflokal med 63 sittplatser på Kungsträdgårdsgatan 12 (nuvarande 18) där gamla Svenska Panoptikon tidigare hållit till. Entréavgiften var 50 öre för vuxna och 25 öre för barn och programmet varade cirka 15-20 minuter.

1911 var film var alltså inget nytt, men det hade dröjt innan de utländska började välla in i landet – och oftast visade sig vara inriktade på ren (säljande) underhållning, vilket i regel involverade kriminalitet, våld och olika former av osedlighet.

Det blev nödvändigt att se till att åtminstone de filmer som barnen fick se inte var alltför betänkliga.

Först fick polisen i uppgift att censurera filmerna, men då hände det att poliskommissarien i det ena distriktet förbjöd en film som visades i det andra. Efter en utredning bildades därför 1911 på Kungsgatan 16 Statens biografbyrå som var statlig, central och preventiv. På olikfärgade granskningskort sammanfattades och kommenterades filmens innehåll, vilka eventuella klippningar som utförts och på vilka grunder. Ett rött kort innebar att filmen var tillåten för alla, ett gult att den var barnförbjuden, alltså tillåten från 15 år, och ett vitt att den var helt förbjuden för allmän visning.

Den 4 september 1911 utfärdades granskningskortet för den allra första film i Sverige som granskats av Biografbyrån: ”Några lättfattliga elektriska experiment. Statisk elektricitet”. Den fick visas även för barn, i en anmärkning rekommenderades den till och med för skolorna. Den första filmen som förbjöds att visas offentligt i Sverige var nr 11, ”Tvenne grannar” (1911), vilken ansågs strida mot goda seder. Filmens handling beskrivs på granskningskortet som ”En ung man friar till en ung fin flicka. Plumpt”.

”Är biografdramat konst eller ej? Frågan högaktuell för Stockholm, de 50 biografernas stad”.
Under den rubriken inbjöd DN i november 1911 till diskussionsmöten anordnade av teatertidningen Thalia i Centralbiografen på Bryggargatan. Nästa fråga var: Kan biografen bli en farlig konkurrent till talscenen? Svaret verkade bli ”Nej!” på båda frågorna.

Inte ens om man skulle lyckas ”fotografera talet” (alltså övergå från stumfilm till ljudfilm) trodde man att det vore möjligt att uppfånga den mänskliga röstens finaste nyanser. Och det viktiga samspelet mellan skådespelar och publik gick förstås helt förlorat. Regissör Gustaf Linden som själv hade försökt sig på biografdramer, var för sin del övertygad: ”Biografdramatiken är blott en modesak!”.

De första censorerna tillträdde den 1 september 1911 – och fick arbeta både dag och natt i början. Filmsäsongen skulle just börja, och lokalerna var fyllda av filmrullar från golv till tak. Längre fram utökades antalet censorer från en till tre. När filmbyråerna lämnade in en film för granskning åtföljdes den av en fullständig textlista på svenska och en kortfattad resumé av innehållet. Censorn tittade sedan snabbt igenom filmen, ibland flera gånger, och fattade sitt beslut. Det hände att man även klippte (nyhets)journaler på grund av för stark sensation eller djurplågeri.

Filmerna fick inte ”strida mot allmän lag och goda seder, vara förråande, upphetsande eller förvirrande för rättsbegreppen.” Skräckscener, mord och självmord samt grova förbrytelser klipptes bort. Barnfilmer fick inte heller ”skadligt uppjaga barnens fantasi eller ha menlig inverkan på deras andliga utveckling och hälsa”. Man dömde hellre för strängt än för milt, för det hände ju att ett eller annat yngre barn lyckades smita in genom att låtsas vara 15.

På ett år totalförbjöds 4-5 procent av filmerna, och varannan eller var tredje klipptes. De helt förbjudna filmerna fick filmbolagen tillbaka, och hade ibland rätt att återsända dem. De klippta filmerna gjordes ofta i censuren om genom att bildernas ordningsföljd ändrades eller texter togs bort.

1926 var det 15-årsjubileum, och DN såg tillbaka på verksamheten under rubriken:

Under åren hade bara ett tjugotal censurbeslut överklagats – och samtliga dessa hade ogillats av K M:t i statsråd. Det hade t o m hänt att en filmbyrå bett att få en film förbjuden, för att inte förstöra sin biografs anseende med att visa ett alster som visat sig så dåligt.

Av de 52 filmer som förbjöds 1925 var 28 förråande (främst Wild West-filmer), 11 upphetsande och förråande, 3 endast upphetsande, 3 rättsförvillande och två både förråande, upphetsande och rättsförvirrande. En naketfilm förbjöds efter att polismästare Hårleman hjälpt till med granskningen, och 2 filmer förbjöds på grund av Sveriges hänsynstagande till andra makter.

Bland de mest kända censurerade filmerna finns den klassiska ryska filmen ”Pansarkryssaren Potemkin” (1925). Ur propagandafilmen om 1905 års uppror i tsarens svartahavsflotta föddes filmmontaget och det moderna sättet att klippa film, och den ikoniska scenen med barnvagnen som studsar nerför den långa Odessatrappan har inspirerat otaliga filmare. Filmen godkändes (med betydande klipp) i Norge och Danmark, men totalförbjöds tills vidare i Sverige och andra länder eftersom den ansågs kunna hetsa till uppror på grund av sin starka påverkan på publiken. (I Sverige visades den dock i vad polismakten hävdade var för ändamålet skapade slutna sällskap.)

En annan kvalitetsfilm, amerikanska ”Tecknet på dörren” (1921) klipptes grundligt eftersom den var ”brottsinstruktiv”: Efter mordet torkade mördaren av händerna, satte på sig handskar, utplånade alla fingeravtryck, la revolvern bredvid den mördade och placerade honom i en ställning så att det skulle se ut som om han begått självmord. Dessutom satte han ett anslag på dörren: ”Stör mig icke”. I den klippta versionen ser man bara boven ta vapnet, mörda mannen och lägga tillbaka vapnet.

Den första svenskproducerade filmen som totalförbjöds var Victor Sjöströms kärlekstragedi ”Trädgårdsmästaren” (1912). Det var Sjöströms debut som filmregissör och den hade tagit över en vecka att spela in, vilket var ovanligt lång tid för den tidens filminspelningar. Den premiärvisades 17 oktober 1912 vid Victoria-Teatret i Köpenhamn Danmark, men någon svensk premiär fick den aldrig. Trots flera försök att få beslutet ändrat förblev filmen totalförbjuden, eftersom den i ett avslutande självmord på en bädd av rosor ansågs ”rättsförvillande genom döden i skönhet”.

Bilden från inspelningen av Trädgårdsmästaren nedan visar från vänster till höger: Lili Bech, Victor Sjöström, John Ekman, Karin Alexandersson, Gunnar Bohman, Gösta Ekman och okänd. Skannad från boken Victor Sjöström av Bengt Forslund (1980), PD via Wikimedia.

Uppsatsen Det går inte an (2024) behandlar den tidiga svenska filmcensurens motiveringar och bedömningar samt hur de förändrades fram till 1920.

Debatten kring hur den populära fiktionen påverkade befolkningen hade pågått sedan slutet av 1800-talet, och i takt med sin växande popularitet utmålades bion alltmer som den främsta syndabocken, vilket 1911 resulterade i Statens Biografbyrån.

Filmen var en ny medieform och alltså enklare att försöka kontrollera och styra än populärlitteraturen. Dessutom ansågs rörliga bilder ha en speciellt stark påverkan på betraktaren. Ingen läsförmåga eller liknande krävdes, och samtliga samhällsklasser fascinerades av nymodigheten – inte minst barnen. Eftersom de flesta tidiga filmer satsade på dramatiska ämnen ansågs filmen vara en rakt igenom skadlig upplevelse, och Biografbyrån mål var att främja filmer med en folkbildande verkan.

Exempel på olika bedömningar var att hängningsscenen i ”En Lyckokyss” (1911) ansågs förråande nog för att få filmen helt förbjuden, medan en scen med samma innehåll i ”Judas” (1911) endast klipptes bort – antagligen beroende på att den låg sist i handlingen och därför kunde klippas bort utan att störa handlingen.

Rättsliga och sociala omständigheterna runt dödandet påverkade också bedömningen. I En venetiansk flickas äventyr (1912) hämnades en far på den man som kränkt hans dotter, och scenen då fadern stack ner mannen förkortades bara, medan flera avrättningsscener samt bödeln med yxa klipptes bort ur Maria Stuart (1913).

I totalförbjudna Smugglarnas hämnd (1915) dödades både tullmän och smugglare i strider med varandra, och som särskilt försvårande omständighet angavs att följderna av detta dödande ”visas i förstoring” (närbild). Krigsmotiv kunde däremot vara en förmildrande omständighet även i barntillåtna filmer, som i Försoningens väg (1915) där en soldat såras i strid och sedan avlider hemma hos sin maka

I den åldersbegränsade men ändå godkända Den levande gåtan (1917) mördas en äldre man med hjälp av futuristiska ”Mars-strålar” – vilket ansågs så långt från verkligheten att det inte rimligen kunde förråa åskådarna.

I början var ett mord i sig alltid ett tillräckligt skäl för att förbjuda filmen, men med tiden kom det att bero på hur dådet framställdes. Inslag av våld var aldrig i sig nog för att förbjuda en film – slagsmål kunde också spelas ha en komisk effekt. Scener med ”brutal behandling” av kvinnor klipptes däremot bort under hela perioden 1911 och 1920, medan våld mellan kvinnor även kunde användas komiskt.

För att en film skulle klassas som upphetsande räckte det med att den stred ”mot goda seder”. Förbjuden frukt (1915) förbjöds för att den innehöll ”slaskiga” kyss-scener, vilka dessutom visades ”i förstoring”. I Långa år få sona vad stunden brutit (1917) kastas en kvinna ut av sin far efter att hon fått ett oäkta barn med en man, som lämnat.. Mannens far gifter sig småningom med den tacksamma kvinnan. Den enda scen som klipps bort är en alltför intim omfamning mellan kvinnan och mannen vid filmens början – och filmen beskrivs ha ett ”lyckligt slut”.

Dr Jekyll och Mr Hyde (1920) godkändes för visning med åldersgräns efter att alla scener med ”gubbens” närgångenhet och smekningar mot en flicka tagits bort helt, medan mordscener lämnades kvar.

Under hela perioden förblev den nära fysiska kontakten mellan man och kvinna tabu. Äktenskapsbrott och liknande sågs däremot som något som visserligen borde pekas ut, men sällan ledde till faktiska censuråtgärder. Scener där någon tappade besinningen helt – av fylla eller galenskap – var ofta tillräckligt för att förbjuda filmer, liksom självmordsförsök och tankar på sådant

Filmen Dupin roar sig (1911) ”slutar med lång näsa åt polisen”, vilket räckte för att få filmen förbjuden. I Livets skola (1913) förekom flera brott, men huvudpersonen drabbades sedan av ånger och angav sig själv till myndigheterna. Därför godkändes filmen för barn helt utan några klippningar, och försågs av censorn med en sällsynt positiv kommentar: ”En film med god moral, och som det synes, ej heller för stark för barn”. Min är hämnden (1917) förbjöds helt – inte i första hand på grund av flera mordscener, utan främst för att den skyldige undandrager sig sitt straff genom att dricka gift innan han kunde ställas inför rätta.

Uppsatsen sammanfattar Biografbyråns första år:

Under relativt kort tid gick man från den strikta utgångspunkten att omoraliskt innehåll inte går an under några omständigheter, till ett mer accepterande ”låt gå då”.