En gammal lärare beskrev 1925 Stockholms skolpojkar som gistna tunnor: Vad som proppas in i dem i skolan rinner bort med förvånande hast. Men vi gamla lärare tröstar oss med att skolans främsta uppgift är att göra människor av det ofta svårarbetade material som sättes i våra händer. Det blir alltid kvar så mycket som fordras för att en enkel medborgare ska klara ett praktiskt arbete.

Och numera räcker kunskaperna ett gott stycke längre än så. På ett par årtionden har det svenska folkskoleväsendet tagit jättesteg framåt, jämfört med tiden då Luthers katekes var den orubbliga grunden för undervisningen och upptog en sjättedel av hela skoltiden. Enformigheten är jagad utanför murarna – när ämnena trängs på schemat kan omväxlingen möjligen bli för stor, på bekostnad av grundligheten.

Fortsätt läsa ”Innanför murarna på ett modernt folkskolepalats 1925”

I juni 1925 skrev Sign Anita i SvD: ”Att mellan Gustav Adolfs torg och Karlavägen vid halv 11-tiden på kvällen bli tilltalad sju gånger av olika herrar torde få skrivas på de vita nätternas konto: När skymningen fallit anse männen att deras tidpunkt är inne att obehindrat tilltala vilken dam de vill.” Men tillägger: ”För att vara rättvis: Till en del är herrarna ursäktade med tanke på hur bemålade och utmanande vi blivit på senare tid.”

Även justitieministern, statsrådet Nothin, verkade anse att det var dåligt ställt med kvinnofriden i Stockholm. Hösten samma år gav han i uppdrag åt prof Johan Thyrén att utreda om nuvarande lagar var tillräckliga för att förhindra trakasserier av kvinnor nattetid på Stockholms gator eller om en skärpning krävdes.

Fortsätt läsa ”Kvinnofrid på Stockholms gator 1925 – (näst) sämst i Europa?”

I slutet av september 1925 gjorde DN ett stort reportage om en grupp kvinnor som utförde ett osynligt arbete – märkbart endast om det INTE gjordes ordentligt. För morgonresenärerna var det en självklarhet med städade vagnar utan stänk och skräp och med rena fönster. Och spårvägarnas städerskekår slarvade inte ifrån sig sitt arbete. De flesta hade varit i tjänst länge, en i över tjugo år och flera sen före storstrejken 1909.

Detta tuffa nattarbete utfördes uteslutande av kvinnor, till skillnad från i andra länder där det oftast sköttes av män – med sämre resultat, sades det. Med kvinnor blev det bäst och billigast. Socialstyrelsen hade utrett lämpligheten av kvinnors nattarbete, men för städerskorna vore det nog ännu värre om levebrödet togs ifrån dem – med risk för både tårar och svält.

Fortsätt läsa ”Spårvagnsstäderskorna – kvinnoarmé i träskor”

Vid slutet av sommarsäsongen 1925 bjöd DN på ”en höstrevy med kårers och företags sommarhem”. Många löntagare hade inte råd att tillbringa sin ledighet på pensionat eller vistas vid badort. I början av 1900-talet började därför yrkes- och fackföreningar samt en del större företag erbjuda olika typer av semesterhem där alla kunde ha råd att bo några dagar. De finansierades och utformades på olika sätt.

1906 hade ”någon” till personalen skänkt en tomt att användas till ett semesterhem för personalen vid Stockholms norra spårvägsbolag. Tomten hade avsöndrats från egendomen Hemmarö i Länna socken och donatorn hade inte fått vara särskilt anonym – eftersom han kom i tidningen.

Fortsätt läsa ”Om föreningars och företags semesterhem sommaren 1925”

En vecka efter DN-signaturen Péras reportage om turistande damer i Stockholm gjorde hon en uppföljning om skolresebarn i huvudstaden. Den handlade om elever i de högsta klasserna i folkskolor över hela Sverige, från Skåne till Lappland. De hade aldrig förut varit i Stockholm och lärarna hade ansvar för att i sommarhettan lotsa dessa ”vid stadens alla farligheter ovana barn” runt sevärdheterna.

I allmänhet kom de från fattiga hem, och det hade varit lärarens uppgift att under våren skaffa pengar för att täcka en del av resekostnaderna, vanligen genom att anordna en liten tillställning, med någon form av underhållning. Ofta bidrog läraren själv med sång eller uppläsning.

Fortsätt läsa ”Sommaren 1925: Skolbarn från landsorten på Stockholmsbesök – för allra första gången”