Onsdagen den 3 mars 1915 kunde man på DNs förstasida läsa om en våldsam gasexplosion i källaren till Scheelegatan 11. Smällen hördes ända bort till Drottninggatan, väldiga stenblock kastades ut på gatan och alla fönsterrutor sprängdes. Ända upp i tredje våningen skadades väggarna, golvet i en del av bottenvåningen rasade ner i källaren med möbler och kakelugnar, och invånarna begrovs i spillrorna.

Brandkår och ambulans var snart på plats och började bära ut blödande offer. Det skulle visa sig att sammantaget fyra personer dog, och åtta skadades så svårt att de fick stanna kvar på sjukhuset. Många blev husvilla och förlorade alla sina tillgångar, huset fick stora skador och 600 fönsterrutor i området var krossade.

Bland de skadade fanns tjugotvåårige Hjalmar Pettersson och hans fästmö, nittonåriga Greta Holm. Pettersson bodde med mor och syskon tre trappor upp i huset. Som barn hade han haft barnförlamning och kunde därför bara ta sig fram med kryckor, men hade en liten reparationsverkstad i källaren, där han lagade saker åt folk i fastigheten. Och han simmade lika bra som alla andra. En sommardag hade han träffat en flicka när han badade i Klara sjö. De kallade varandra Hjalle och Greta och blev snart ett par. Men när hon ville att de skulle förlova sig tyckte han inte att en kvinna skulle binda sig ”vid en invalid som jag”.

Greta bodde med föräldrar och syskon på Fleminggatan och försörjde sig som vikerska på Centralbadet – hon vek alltså badlakan. Hon hade varit sjuklig under uppväxten, och det hände att hon hade självmordstankar. Under en av parets promenader vid Karlbergskanalen hade hon tänkt kasta sig i vattnet, men hindrats av Hjalle.

När Greta blev med barn var skammen stor, och Hjalle såg ingen möjlighet att försörja en familj. De kom överens om att dö tillsammans, och köpte en liten browningrevolver för sina sparpengar, men hade svårt att få tag i ammunition, eftersom det var krigstider. Då mindes Greta att hon läst att man kan ta livet av sig med gas, och det gick ju flera gasrör genom Hjalles lilla källarlokal.

Den 2 mars 1915 skulle det ske. Först skrev de avskedsbrev till sina mödrar, och sedan gick de på bio tillsammans: på Rådhusbiografen vid Agnegatan gick ”När kärlek håller vakt”. Strax före midnatt kom de tillbaka till Scheelegatan och gick direkt ner i källaren. De läste upp sina avskedsbrev.

Greta avslutade sitt brev: ”Vi kan ej få varandra i livet så låt oss följas i döden och bli förenade för evigt. Förlåt mig, det är så svårt att gå ifrån er, men jag måste.” Hjalle skrev: ”Bli inte ledsen, men livet är för tungt för mig… Tänk på min livränta, den kanske räcker till begravningen. PS till vänner och bekanta: Tänk någon gång på den Glada Fyren Hjalle. Jag är glad in i det sista.” Och så satte han en lapp i mynningen till revolvern: ”Vi hade tänkt använda den här, men ej fått tag i ammunition”.

Slutligen öppnade de gasröret och hängde upp sina ytterplagg som ett ”tält” över det, för att gasen skulle verka snabbare. Sen satte de sig under röret och väntade.

Men det mesta av gasen hade sipprat uppåt genom trossbottnarna. I en enrummare en trappa upp bodde smidesarbetaren Karl Törnblom med hustru och liten dotter. Familjen sov i köket och i rummet bodde Törnbloms kusin. Karl Törnblom vaknade av gaslukt, men när han väckte kusinen hade denne inte märkt något. För att se vad klockan var tände Törnblom en fotogenlampa – och hann se att den var 1.15 innan det SMALL. Han vaknade först på Serafimerlasarettet.

Han hade hittats medvetslös under en hög tegelstenar, och förts till sjukhuset, där han måste stanna i sju veckor. Först efter åtta dagar vågade läkarna tala om för honom att hans hustru, lilla dotter och kusin alla hade omkommit. Av lägenheten återstod ingenting, allt hade fallit ner i källaren och krossats. Det fjärde dödsoffret var en 23-årig sömmerska som hittats under en upp- och nedvänd kökssoffa som rasat tre våningar ner i källaren.

Så gick det för offren

Även de av husets invånare som inte behövde sjukhusvård efter olyckan hade måst kasta sig ut ur det ramponerade huset, och stod nu chockade på gatan utan hem och ägodelar, en del i bara nattdräkten. Då ryckte kapten Jacques Lagercrantz in med Beredskapskåren, som han bildat 1910 med uppgift att ”träda skyndsamt hjälpande och räddande emellan vid fall av ensamhet, olycka, rådlöshet och förtvivlan.”

Nu besökte kapten Lagercrantz både Serafimerlasarettet och Sabbatsberg samt tog kontakt med närstående för att få veta hjälpbehovet. Insamlingar sattes igång, av tidningar och andra.

Och hjälpbehov fanns det. Åtminstone fyra personer kunde inte lämna Sabbatsberg när hälsotillståndet tillät det: De hade nämligen varken kläder eller bostad.

Margareta Johansson och hennes man hade räddats av att gaveln till deras stora imperialsäng råkat ställa sig som en sköld för huvudena när kakelugnen störtade in. De blev hjälpta ut genom fönstret, iklädda nattdräkter, fru Johansson med svåra plågor i bröstet, och fick endast med sig en filt och några kjolar. Till skillnad från många andra var de dock sjukförsäkrade och hade i lägenheten en mindre penningsumma samt sparbanksböcker – även om det var ovisst om de skulle gå att hitta i förödelsen.

Deras son Karl Helge Johansson hade fått stenar från kakelugnen över sig och endast lyckats rädda överrock och ett par byxor. Han var fast anställd som brevbärare med 100 kronor i månadslön, men så länge han inte kunde arbeta fick han ingen ersättning alls, och sjukförsäkrad var han icke.

Amanda Håkansson hyrde en rumslägenhet på nedre botten och hade en inneboende vid namn Anna Eriksson. Båda var tvätterskor och närmare 60 år gamla. De hade väckts när kakelugnen störtat samman, och tvingats att krypa genom grushögarna fram till fönstret och klättra ut, endast iförda tunna kjolar och lintyg. Alla deras tillhörigheter var borta och förstörda.

Eriksson var gift och hade två söner, men mannen var sjuk och sönerna bodde i Amerika och i Södermanland och klarade knappt sitt eget uppehälle. Håkansson hade en lungsjuk dotter som bodde hos fosterföräldrar, och vars far var död. Ingen av de båda hade några besparingar. Men nu fick de kläder från Beredskapskåren.

Kapten Lagercrantz arbetade även på att skaffa bostäder till dem som stod utan, och påpekade att mera hjälp skulle komma att behövas under avsevärd tid framåt – ända tills de blottställda åter kommit igång och kunde förtjäna sitt uppehälle. Och tidningarna redogjorde noggrant för hur mycket vem hade givit – i form av pengar, kläder och sängkläder. Där utannonserades även underhållningsaktiviteter till förmån för de nödställda.

Så gick det för det olyckliga paret

Självmordsparet Hjalle och Greta överlevde, men var båda brännskadade. Polisen hade genast hittat avskedsbreven, revolvern och den losskruvade proppen till gasröret, och när paret i slutet av mars ställdes inför rätta hade de redan i polisförhör bekräftat historien. Först den 16 mars hade de i häktet fått veta hela omfattningen av katastrofen, och i synnerhet Hjalle blev djupt skakad över den förfärliga förödelse som de förorsakat.

Vid rättegången hade endast fem av ett tjugotal målsägare infunnit sig, och ingen av dem förde någon ersättningstalan. Både Greta och Hjalle förklarade sig ha varit övertygade om att gasen skulle strömma ut genom källargluggarna. Om de trott att den kunde tränga upp i huset hade de aldrig öppnat kranarna.

De anklagades nu inte bara för vållande till annans död, utan dessutom för mordförsök på varandra. Båda försäkrade att de bara hade velat ta sina egna liv, inte någon annans, och dömdes småningom för att
”genom vårdslöshet och oförsiktighet varit grovt vållande till annans död och skada å egendom, men kunna ej anses ha gjort sig skyldiga till att ha givit varandra gift.”

Domen blev straffarbete samt ersättning till Stockholms stads brandstodsbolag (2964 kr) och statsverket (105 kr för rättsmedicinska utlåtanden och förskjutna vittneslöner). Hjalle fick 1 år 4 månader och Greta 1 år. Båda var djupt förkrossade, Hjalle grät och stödde sig vid konstapelns arm när han lämnade lokalen. Domen överklagades inte.

Signaturen Clementine i DN var en av dem som ifrågasatte om inte paret straffats nog genom följderna av den gärning, som de så tydligt och djupt ångrade? Andra oroade sig för hur den gravida kvinnan och barnet skulle klara fängelsevistelsen.

Och i juni ingav ett antal bemärkta stockholmskvinnor till konungen en nådeansökan för Greta, eftersom de ansåg att hon som gravid drabbades hårdare av straffet. Hennes ofödda barn riskerade att komma till världen mindre livsdugligt på grund av moderns depression och fysiska tillstånd. För att inte tala om pressen att leva med vetskapen att vara född i fängelse. Och det rörde sig ju ändå inte om överlagt brott, eftersom Gretas tydliga avsikt varit att söka döden tillsammans med sin fästman.

Gretas mor berättade i DN hur 19-åringen hade det i centralfängelset i Växjö (från 1914 ”Centralfängelse för kvinnor”). Hon fick skriva brev hem var fjortonde dag, och hade som gravid fått speciella förmåner: två halvtimmars utomhusvistelse samt en liter extra mjölk om dagen (för egna pengar). Mot den tryckande ensamheten hade hon fått en cellkamrat. Hennes mor var speciellt orolig eftersom dottern sedan 5-årsåldern varit sjuklig och klen, samt efter benröta döv på ena örat. Vid explosionen skadades även hennes andra öra och det var först nyligen hon börjat återvinna hörseln på det. Hennes föräldrahem var redo att ta emot henne, trots att familjen levde i små ekonomiska omständigheter.

Föreståndaren för Centralbadets tvättinrättning där den unga kvinnan en längre tid varit anställd, lämnade också de bästa vitsord. Kort före olyckan hade Greta lämnat sin anställning som vikerska för att hon inte orkade stå hela dagarna. Först nu förstod föreståndaren att anledningen var hennes graviditet och beklagade djupt att hon inte haft mod att anförtro honom detta, utan istället drivits till detta förtvivlade steg. Fängelsedirektören i Växjö intygade att Greta hade uppfört sig synnerligen väl i fängelset, och att hennes allvarliga sinnesriktning gav anledning att tro att hon skulle fortsätta så om hon försattes på fri fot. I väntan på svar på nådeansökan skrev Greta till fästmannen att hon annars var rädd att förlora förståndet i fängelset.

Den 13 augusti meddelade DN att Greta Holm beviljats nåd och troligen redan samma dag skulle släppas ut från fängelset. Hennes mor hade fått hjälp för att kunna resa ner och hämta hem dottern från Växjö så att hon med stöd av sin mor hemma kunde invänta den nära förestående nedkomsten. Några dagar senare tackade Greta för vänlighet och gott bemötande i fängelset samt uppmuntrande brev, blommor och små gåvor. Vid avresan från Växjö hade en okänd dam kommit till stationen med en utstyrsel till barnet. Greta bodde nu hos sina föräldrar och en kvinnlig läkare hade lovat att kostnadsfritt stå henne bi.

I mitten av september födde Greta en flicka. Hennes fästman satt kvar på Långholmen.

I slutet av oktober lämnade kapten Lagercrantz in nådeansökan för Hjalmar Pettersson. Han hävdade att det inte varit parets avsikt att skada någon annan, och kvinnan och det barn hon nyligen fött behövde ett hem. Och fästmannen synes ha det allvarligaste avsikter att genom hederligt arbete kunna bilda ett hem för fästmön och barnet, i fängelset hade han uppträtt mönstergillt.

Även fängelsetjänstemännen intygade att fången uppfört sig synnerligen väl – men ansåg inte att det fanns någon anledning att efterskänka straffet ”som utmätts med stor mildhet”. Under fängelsetiden hade Pettersson mycket riktigt övat självrannsakan och erhållit en allvarligare sinnesförfattning – men denna kunde riskera att förflyktigas om han nu frigavs. I fängelset kunde han dessutom skaffa sig kunskaper som gjorde honom mer rustad att sedan klara kampen för tillvaron. I mitten av december avslogs nådeansökan.

I augusti 1916 hade Hjalmar avtjänat sitt straff och skrevs ut från Långholmen.

I december 1920 gifte sig Hjalle och Greta kyrkligt, och 1923 fick de ytterligare en dotter. Hjalle blev en skicklig lödningsarbetare och Greta öppnade först en tobaksbutik, senare en klänningsaffär vid Fleminggatan.

1948 dog Hjalle, 55 år gammal och sörjd av maka, barn och barnbarn samt syskon släkt och vänner. Greta dog först 1975.