Tidigt på morgonen den 30 juni 1925 ödelades Svenska Teatern helt av en rasande eldsvåda. Det var en av huvudstadens och landets främsta och mest populära scener och rykten startade omgående:
Var branden anlagd?

Det fanns märkliga omständigheter: järnridån, som skulle hindra bränder att sprida sig, verkade ha varit öppen, i ett fönster hade ett gåtfullt ljus skymtat den natten och ett antal obehöriga visade sig ha nycklar till huset. Dessutom dök ett mystiskt anonymt brev upp hos polisen med påståendet att denna usla teater brunnit eftersom ”barns moral förstördes genom de skabrösa pjäser som spelades där. Snart kommer turen till de andra dåliga secenerna. Giv akt.”

Säkert är att branden blev dråpslaget mot Albert Ranfts teaterimperium.

På slaget 3.30 alarmerades vakthavanden på Johannes brandstation. Många stadsbor hade sett röken, även om en hel del trodde att den kom från närbelägna Strand Hotell. Efter två minuter var de första brandvagnarna framme vid Teatergatan, där lågorna slog högt mot skyn. Brandkapten Ekelund tillkallade Katarina och Östermalms stationer, och brandchefen Svinhufvud infann sig för att ta ledningen av släckningsarbetet. Kl 3.47 begav sig även släckningsfartyget Phoenix till kajen nedanför brandplatsen, och något senare ryckte Kungsholmens station ut, samt en reservstyrka från Johannes station och till slut Liljeholmens station. Efter en halvtimme var ett 15-tal motorsprutor i arbete, understödda av de grova slangledningarna från flodsprutan Phoenix.

När ett öronbedövande brak förkunnade att takkupolen störtat in upphävde brandmännen ett varningstjut: det gällde att rädda sig undan det nedrasande taket. Polis hade tillkallats för att hålla åskådarna på tryggt avstånd, och brandmännen klarade sig utan svårare skador, även om brandchefen själv fick ett stycke nedfallande puts över hjälmen, och en brandman fördes till Sabbatsbergs sjukhus efter att ha träffats över ryggen av en bjälke.

SvDs reporter vågade sig gång på gång in i teatern för att rapportera från det pågående släckningsarbetet, plumsande i vatten bland fuktiga brandslangar i rum fyllda med kvävande gul rök. In i salongen hade elden inte nått, bänkarnas plysch var lika röd som vanligt, men parketten var förstörd och långt upp över bänkraderna reste sig ett berg av sammangyttrade järnstänger och halvbrända bjälkar.

Mitt i högen låg det förvridna räckverket i förgylld smide som förr omgav kupolen, annars var allt rykande bränder, sot och droppande vatten. Mellan spillrorna skymtade den blå sommarhimlen. Teatern hade förvandlats till friluftsarena.

På tisdagsmorgonen återstod av Svenska teatern endast väggarna och en del mindre utrymmen utåt Blasieholmsgatan. Med enorm ansträngning lyckades brandmännen rädda kringliggande hus, däribland det stora palatset Hovslagaregatan 5, där prins Carl bodde, fastän vinden tidvis drivit kaskader av gnistor och bränder in över det huset. Även hörnhuset mot Blasieholmshamnen kunde räddas, trots att det hängde ihop med teatern med en trägång.

Vid eftersläckningen blossade elden då och då upp på olika håll i teaterns virrvarr av trånga gångar och prång, men brandmännen höll noggrann vakt. Man lyckades även rädda teaterns kansliinventarier och rollbibliotek, och med hjälp av tillkallad militär fick man även ut kansliets möblemang i oskadat skick. Notförrådet förvarades i ett rum med järndörrar och var helt oskadat. Några av logerna hade undkommit så gott som utan skador: Gösta Ekmans, som låg mot gårdssidan och innehöll en mängd värdefulla tavlor och kostymer hade varken skadats av eld eller vatten, inte heller primadonnan Pauline Brunius’ alldeles framför järndörren till scenen.

Överkonstapel Jakobsson i Jacobs distrikt ledde polisutredningen, och befriades därför från annan tjänstgöring och fick personal till sin hjälp. Kortslutning kom inte ifråga som brandorsak, eftersom alla elektriska ledningar som berörda scenen varit avstängda vid huvudkontakten, och det framgick snart att någon varit inne på scenen under natten.

Enligt en DN-medarbetares privata undersökning hade ett ljus lyst mellan kl 11 em och 2 fm i ett av fönstren i teaterns klädkammare på övre våningen åt Blasieholmsgatan. Ljuset hade observerats av en städerska på hotell Bristol, 3 tr upp i huset Blasieholmsgatan 3, alltså mitt emot teaterns huvudingång. Hon hade brandnatten skött nattvakten och blivit överraskad över att se ett svagt ljussken ur det andra fönstret från Teatergatan räknat. Vid 2-tiden gick hon till sängs och när hon väcktes av brandkåren såg hon inget ljus från det fönstret. Hon hade även nämnt ljuset för en kamrat. DN underrättade överkonstapel Jakobsson om hotellstäderskans iakttagelse.

Garderobens förestånderska fru Lundquist berättade för DNs medarbetare att hon sista gången varit där den 14 juni. Hon hade sedan låst inifrån, ruskat dörren för att kontrollera att den var ordentligt låst och låtit nyckeln sitta kvar på insidan. Därefter gick hon och hennes sällskap ut genom huvuddörren och sköt igen patentlåset efter sig. Men några dagar senare hade maskinmästaren meddelat henne att dörren stod öppen. Polisen skulle nu utreda om garderoben varit olåst pga slarv eller öppnats av någon som tagit sig in genom den om dagarna olåsta gatudörren. Nattvakten skulle knappast upptäcka någon som gömde sig mellan alla kläderna där.

Den 26 juli var polisutredningen klar. På 99 foliosidor konstaterades att elden antingen var anlagd eller uppkommit genom vårdslöshet. Misstankarna riktades mot diverse löst folk, som lätt kunnat komma in i byggnaden, främst en f d musiker som flera poliskonstaplar i Jakobs distrikt tidigare sett stryka omkring på gatorna i kring Svenska teatern. Trots att en nyckel hittats hos honom nekade han till att ha använt den. På brandnatten hade han varit på besök hos sin fd hustru vid Blasieholmstorg och var en av dem som larmade brandkåren och hjälpte till att rädda inventarier. På grund av sitt leverne blev han varnad och sedan häktad för lösdriveri, och i slutet av juli meddelade Svenska musikerförbundets styrelse i DN att ”den för teaterbranden misstänkte musikern Sten Olof H Ringström EJ tillhör förbundet”.

Ett anonymt brev till polisen hade på kuvertet en teckning av en eldsvåda samt orden ”Brådskande” och ”Upplysningar om teaterbranden”. Det löd:

Branden är anlagd av samme man som stal fröken S lånekassa på södra seminariet. Han äger hittills okända tekniska hjälpmedel (elektrokemiska), och befinner sig nu i utlandet. Ni får aldrig tag i honom. Ha ha ha.

Uppdragsgivare till branden är föräldrar som fått sina barns moral förstörd genom scabrösa pjäser på denna usla teater. MÄRK DETTA. Snart kommer turen till de andra dåliga secenerna. Giv akt.

Polisen hade förgäves sökt brevskrivaren, men fäste egentligen ingen större vikt vid brevet. Dir Ranft hade flera år tidigare fått ett annat anonymt brev, möjligen från samma avsändare, med önskemål om teaterns skötsel och förutsägelser om omständigheter som kunde vålla honom ofärd. Han hade dock förstört det brevet.

Branden blev dråpslaget mot Albert Ranfts teaterimperium, vars flaggskepp Svenska Teatern varit. ”Teaterkungen” hade i decennier varit ägare till samtliga Stockholms privatteatrar, men nu kunde han inte längre hålla samman sitt teaterrike, utan gick några år senare i konkurs.

Per Gerhard berättar i sina memoarer att han en kväll 1933 gick in i Folkans sceningång tillsammans med sin far Karl Gerhard, när en äldre man i luggsliten överrock kom emot dem och i bevekande ton frågade om det möjligen kunde finnas någon liten uppgift för honom i revyn – som statist, eller bara någon som bär en bricka över scenen. ”Min far förklarade för honom att alla roller redan dessvärre var besatta och jag såg honom diskret smyga över några sedlar i den gamle mannens hand.
Och så talade han om att mannen hette Albert Ranft.”

”Albert Ranft föddes och dog för teatern” skrev tidningen när teaterkungen den 5 oktober 1938 dog efter en drygt 60-årig teaterbana. Han var 79 år gammal, och beskrevs som frikostig med vänlighet – och kanske något för frikostig med löften. Som teaterchef tyckte han bra om pjäser som gick bra – och illa om dem som gick dåligt.

Men allra bäst trivdes han som skådespelare i farser.