Den 24 november 1948 satt Peter Torbiörnsson tillsammans med övriga förstaklassare i Essinge folkskola och väntade på sin fröken, som skulle komma med morgonbussen över Essingebron. Men hon kom aldrig.

Hon hade suttit i den buss som strax efter klockan 8 hade kolliderat med en lastbil – och störtat 15 meter ner i det kalla och dyiga vattnet i Stockholms dittills svåraste trafikolycka någonsin. En enda passagerare överlevde. Skolbarnen fick lov, men kring döden rådde stor tystnad i skolan. Som vuxen blev Torbiörnsson filmare och journalist, och 2006 återkom han till Essingeöarna för att göra en dokumentärfilm för SVT om hur händelsen påverkat de drabbades liv: ”Den stora olyckan …och fröken som inte kom”.

Linje 96 var på väg mot Stora Essingen när den ungefär mitt på bron kolliderade med en mötande lastbil som forslade slaggplattor från Santorin-verken nedanför Broparken på Stora Essingen. Lastbilen blev svårt ramponerad och slets i två delar, dock utan att chauffören och hans medhjälpare blev ens skadade. Turligt nog för dem hade bussen kört ihop med lastbilens bakre del.

För bussen däremot gick det sämre. Dess högra hjulaxel hakade i lastbilens bakre högerhjul och busschauffören förlorade kontrollen över fordonet, som träffade det svaga broräcket nästan vinkelrätt. Ögonvittnen berättar hur bussen stod där och vägde ett par sekunder, innan den tippade över brokanten och störtade ned i Essingesundet. Den sjönk snabbt mot den dyiga bottnen, alla passagerarna slungades runt, fönsterrutor krossades och bussen vattenfylldes snabbt.

Några arbetare i närheten såg hur två män lyckats ta sig ut och kämpade för livet i vattnet. Den ena försvann i djupet, men den andre överlevde det kalla vattnet och blev den ende överlevande av busspassagerarna. Även föraren och konduktören omkom, och den ende räddade berättar:
”Allt gick svindlande fort, vid störtningen slungades alla huller om buller i bussen. Jag såg ett ljus, simmade och simmade tills jag kom upp till ytan. Det är underligt att jag verkligen lever.”

Det hade länge varit känt att Essingebron inte längre räckte till för den växande trafiken. När den 1928 invigdes hade Stora Essingen 660 invånare, tjugo år senare bodde där 6 660. Bron möjliggjorde busstrafik mellan öarna, men medan fordonen hade blivit allt flera och allt bredare, var det inte möjligt att bygga ut den befintliga bron. Redan 1935 varnades för en befarad katastrof, och vid olyckstillfället påpekade flera öbor att de inte alls var förvånade, eftersom de visste hur nära bussarna strök mot varandra vid möte:
”Jaså, det har hänt nu?”

Det fanns flera möjliga orsaker till olyckan. År 1948 var det vänstertrafik i Sverige. Den busstyp som vanligtvis användes på linje 96 var högerstyrd, men just den här dagen användes en extrainsatt, vänsterstyrd, buss, vilket gjorde det svårare än vanligt att bedöma avståndet till mötande fordon. Utredningen visade dessutom att bussen hörde till det fåtal trådbussar som hade ett spegelvänt pedalsystem. Om en förare inte kände till det och som vanligt försökte bromsa genom att trycka på höger pedal, ökade istället farten.

Lägg därtill att den mötande lastbilen på sitt bakre hjul hade en fälg modell äldre med utstickande muttrar. Dessutom var det flera år sedan bussföraren hade kört just trådbuss, även om han varit bland de första som i början av 1940-talet blivit inskolade på den typen av buss. Ironiskt nog hade han just denna ödesdigra dag i all hast fått hoppa in som extraförare.

Utredarna konstaterade sammanfattningsvis:: ”Allt var som upplagt för en tragedi.”

Redan vid 10-tiden hade pråmar med dykarpersonal kommit till olycksplatsen och strax före 12 fanns en hel liten bärgningsflotta förtöjd vid betongpelarna. Sist kom den stora pontonkranen på 15 ton som hade måst ta omvägen runt stora Essingen och genom Oxhålsundet för att komma på rätt sida, eftersom den var för hög att kunna passera under bron. Samtidigt med kranen kom experter.  Dykarnas uppgift var att slå wirar om bussen – ett riskfyllt och svårt arbete i det becksvarta mörkret och på den dyiga bottnen, där de stundtals sjönk ned till midjan. En passagerare hittades hängande i ett fönster han lyckats krossa, i bussen låg en del av de omkomna på golvet, och många hade skär- eller krossår efter att ha försökt krossa sin närmaste ruta.

Efter åtta timmars hårt arbete lyckades man lyfta bussen, och kunde se att vänstra sidan var intryckt, flera av fönstren sönderslagna och dörrarna stod halvöppna. Bussen placerades på pontonbryggans däck, som av bogserarna Hugin och Torsten fördes till Oxhålshamnen, där offren fördes i land och vidare till bårhuset på Norr Mälarstrand 4. Bussen fördes till bussgaraget i Hornsberg, där den låstes in för senare undersökning.

Det finns många berättelser om slumpens skördar den dagen. En tjänsteman på Esso hade fått för sig att han just den dagen skulle gå sista sträckan till arbetet, och gick av vid hållplatsen före bron. Några få sekunder senare blev han ögonvittne till hur bussen störtade i djupet.

Konduktören på bussen hade just denna morgon försovit sig och en kollega hade vikarierat för honom passets första timmar. Han avlöste vikaren vid Fridhemsplan – lagom för att bli ett av katastrofens offer.

Ett par tvillingbröder hade tänkt ta olycksbussen till skolan, men den ene skulle ha med sig ett sjukintyg, som drog ut på tiden så att den andra blev otålig att vänta. Det slutade med att han därför hann med en tidigare buss än vanligt, medan brodern blev så försenad av intyget att han hamnade på bussen efter olycksbussen. Båda klarade sig alltså – till skillnad från lärarinnan som skulle ha fått intyget.

En kvinna med barnvagn hade just passerat platsen där bussen körde ner, och ryckte snabbt upp barnet ur barnvagnen. Vagnen blev hoptryckt, men barnet klarade sig. En man på väg till sitt arbete på Essingen missade sin spårvagn och hamnade därför i den 96a som kom närmast efter katastrofbussen.

Den stora olyckan på Essingebron levde kvar i människors medvetande. När DN 2004 skrivit en artikel om olyckan hör läsare av sig och berättar egna minnen: Den förste som missade olycksbussen just den morgonen var en man som blivit fördröjd av sin bråkiga dotter. Livet ut förblev han tacksam mot dottern. Många oroliga föräldrar ringde den förmiddagen till Stora Essinge folkskola för att kolla att deras barn kommit fram till skolan. Det hade de, skolbussen gick något tidigare än den olycksdrabbade.

Och 2006 gjorde alltså en av eleverna dokumentärfilm för SVT om hur händelsen påverkade de drabbades liv: