Vid slutet av sommarsäsongen 1925 bjöd DN på ”en höstrevy med kårers och företags sommarhem”. Många löntagare hade inte råd att tillbringa sin ledighet på pensionat eller vistas vid badort. I början av 1900-talet började därför yrkes- och fackföreningar samt en del större företag erbjuda olika typer av semesterhem där alla kunde ha råd att bo några dagar. De finansierades och utformades på olika sätt.

1906 hade ”någon” till personalen skänkt en tomt att användas till ett semesterhem för personalen vid Stockholms norra spårvägsbolag. Tomten hade avsöndrats från egendomen Hemmarö i Länna socken och donatorn hade inte fått vara särskilt anonym – eftersom han kom i tidningen.

Bland annat beroende på storstrejken 1909 gick det dock inte så bra på Hemmarön, utan det slutade med att tomten 1913 såldes till högstbjudande. I Göteborg gick det bättre. Där bildades 1923 Spårvägspersonalens Semesterhemsförening som först köpte några hus i Pixbo, och i slutet av 1940-talet Skräddarön i Bohusläns kustlandskap, där man fortfarande 2025 hyr ut både både stugor och samlingslokaler. Medlemmar i Kommunal får rabatt.

Ett vanligt sätt att få ihop pengar till semesterhem var att ordna lotterier. 1919 sålde Svenska hospitalspersonalen lotter till förmån för ett vilo- och semesterhem åt personalen vid Sveriges sinnessjukvårdsanstalter. Högsta vinsten var en lantegendom i Sorunda, värd 15000 kr. Om Svenska Postmannaförbundets lotteri kunde man få veta mera av brevbärarna.

Vinsterna i Skansen-Tombolan till förmån för Skansen och Stockholms Arbetares Semesterhemsförening påstods med sina ”höga och begärliga vinster” överträffa alla tidigare tombolor. Man hade vinster även på nitlotterna, bland dem presentkort till en 10 minuters flygfärd med de berömda engelska flygarna major Johnstone och kapten Saunders.

1925 fanns många semesterhem, mer eller mindre populära – en del var tvungna att släppa in utomstående för att få fullt hus.

Telefonisthemmet i Mölnbo hade 1925 överfullt året om. Det startades redan 1914 av då nybildade Kvinnliga Telefontjänstemannaföreningen. Det tog fem år innan man hade råd att köpa Mölnbo gård, innan dess hyrde man det av ägaren rektor S Almquists.

Gården låg endast några minuter från järnvägsstationen med samma namn, och tågresan till Stockholm tog inte mer än en timme. Här fick medlemmar i rikstelefonistföreningen 1925 full pension för 3 kronor per dag, med delat rum 2:50. Då ingick tre mål mat och två kaffe per dag. Så låga priser kunde man hålla tack vare att man fick statsbidrag, och boendet blev så populärt att man måste beställa rum långt i förväg. Huset hade sju gästrum, matsal och stor salong samt köksavdelning med bostäder för personalen. Dessutom fanns en flygel med tre rum, ett eget lantbruk samt två kor och en häst.

Kontoristernas week-end-hem Solhöjden var också livligt besökt. Kvinnliga Kontoristföreningen i Stockholm (KKF) hade bildats 1903 och två år senare bytt namn till Kvinnliga Kontorist- och Expeditföreningen, för att återta det ursprungliga namnet när expediterna bildade egen yrkesförening.

Medlemmarna hade tidigt börjat samla pengar till ett eget sommarhem och 1916, mitt under första världskrigets mat- och penningbrist, beslöt man sig för att starta bygget, som invigdes 1917. Tomten låg i Södra Ängby som ännu var helt obebyggt, och medlemmarna hjälpte till med röjning och hantlangning, och genom att snickra och sy. De hade egen potatisåker bakom huset och hämtade vatten i en källa i skogen innan de grävde egen brunn. Var och en bidrog efter sin förmåga, och ibland var det lotteri bland föreningsmedlemmarna.

Solhöjden blev snabbt mycket populärt och medlemmarna stod i kö för att få komma hit ut på sina lediga dagar. Läget var också bra, bara 20 minuters promenad från stora landsvägen. Och på sommaren gick Hesselbybåten.

Förutom den stora sommarstugan fanns lillstugan, som var sportstuga på vintern då det skulle bli för drygt att elda upp den stora stugan. Där fanns köket där de som ville kunde laga sin egen mat, och bara betala femti öre för logi över natten, medan helinackordering kostade 3:50. Men en tesked kaffebönor måste alla lägga i den gemensamma kaffeburken, för kl 9 drack alla gäster kaffe tillsammans.

Bilden visar ”diskmarschen till Lillstugan under grammofonens toner”.

1925 hade man just skaffat elektriskt ljus till Solhöjden. Inga utomstående togs emot, men vänner och anhöriga till medlemmar var välkomna. 24 gäster fick plats i små sovhytter med sängar som i en järnvägskupé, och om det inte räckte till var man beredd att bädda på golvet i matsalen eller andra utrymmen. Några egentliga gästrum fanns inte, bara samlingsrum, men man var ju där för att för en billig penning idka lantliv. Hemmet var öppet även vintertid, men då fick man laga sin mat själv, husmor var bara där maj – september.

Kvinnliga kontoristföreningen i Stockholm förvaltar än idag tre hus som hyrs ut till medlemmarna för rekreation. Ett av dem är Solhöjden.

Rödakorssystrarna hade 1925 två semesterhem: Morshyddan på Värmdön och Dalhyddan vid Fittja. Dalhyddan hade 1913 donerats av Thorbjörn Hwass, Masmo gårds ägare, och där fanns plats för 12 gäster om de delade rum. Mat och husrum kostade 3 kr per dag. Då fick systrarna själva bädda och städa, om de inte var för klena. I mån av plats tog man även emot utomstående. Det kunde vara svårt att veta när en sjuksyster kunde bli ledig, och systrarna föredrog dessutom ofta att då resa till föräldrahemmet och vila sig. Eftersom hemmet skänkts av en enskild person hade man möjlighet att erbjuda några behövande att bo gratis eller till nedsatt pris.

Det andra Rödakorshemmet hette Morshyddan och låg vid Baggensfjärden. Det hade sex platser och var avsett för de Rödakorssystrar som tillhörde Rödakorshemmet i Stockholm. Systrarna samt hemmets elever och provsystrar åkte ofta dit på en dag, och man tog även emot en eller annan utomstående.

På Betsö i Lindalssundet hade Mjölkcentralen upprättat ett populärt semester- och rekreationshem för sin kontorspersonal med plats för ett 30-tal gäster i delade rum. Här fanns 10 tunnland skog och mark samt en trädgård, badstrand och egen båt. Det brukade vara fullt lördagar och söndagar, ibland hade man även ett tiotal gäster under veckan. Man kunde även ta med någon anhörig och bodde gratis, medan maten kostade 2:75 till 3:25 per dag.

Nordiska Kompaniet hyrde Östergården som vilohem för personalen. Gården ligger vid vackra Österskär, mellan järnvägsstationen och båtbryggan med utsikt över Trälhavet, eget badhus och en liten roddbåt. Här samsades kontorspersonal och expediter, sömmerskor, springpojkar och -flickor. Villan hade 13 rum och det fanns plats för 25-30 personer. Personalen fick ta med anhöriga, så här vistades ofta hela familjer. Bolaget lämnade understöd till hyran, och den kvinnliga personalen sydde på lediga stunder arbeten som såldes på basar till förmån för sommarhemmet. Gästerna betalade 2:50 per dag, och då ingick fem mål mat samt förmiddagskaffe. Det brukade vara fullt lördagar och söndagar, men många tillbringade även semestern här.

Sveriges hotell- och restaurangpersonalsförbund hade 1925 just startat ett nytt vilo- och rekreationshem vid Enköping, där man köpt herresätet Haga och därmed ett slott med plats för inte mindre än 60-70 gäster. 15 tunnlannd trädgård med två stora växthus hörde till, även om den de senaste 3-4 åren legat i lägervall. Medlemmar betalade 5 kr per dag, vid längre vistelser 4 kr, restaurangpersonal som inte tillhörde förbundet 7 resp 5 kr.

Huset ligger vackert vid Mälaren och man kunde ta sig dit med tåg till Enköping eller Enköpingsbåten och en stunds promenad eller bilfärd. När hemmet blivit mera känt räknade med att få gäster från alla delar av landet, även om resan då skulle innebära en rätt stor kostnad.

Folkskollärarinnorna hade ända sedan kriget planerat ett semester- och rekreationshem, men hindrats av ekonomiska svårigheter. 1925 gjorde man ett nytt försök att få ihop medel till detta länge kända behov.