I juni 1925 skrev Sign Anita i SvD: ”Att mellan Gustav Adolfs torg och Karlavägen vid halv 11-tiden på kvällen bli tilltalad sju gånger av olika herrar torde få skrivas på de vita nätternas konto: När skymningen fallit anse männen att deras tidpunkt är inne att obehindrat tilltala vilken dam de vill.” Men tillägger: ”För att vara rättvis: Till en del är herrarna ursäktade med tanke på hur bemålade och utmanande vi blivit på senare tid.”

Även justitieministern, statsrådet Nothin, verkade anse att det var dåligt ställt med kvinnofriden i Stockholm. Hösten samma år gav han i uppdrag åt prof Johan Thyrén att utreda om nuvarande lagar var tillräckliga för att förhindra trakasserier av kvinnor nattetid på Stockholms gator eller om en skärpning krävdes.

Tidningarna intervjuade kvinnor om deras erfarenheter och de flesta som kunde jämföra olika städer hade inga höga tankar om Stockholm. Den enda stad i Europa som kunde tävla med Stockholm i brist på takt och ton på offentliga platser nattetid verkade vara Berlin.

I debatten ansåg någon att kvinnan fick skylla sig själv om hon inte tydligt sa ifrån, utan endast tyst och sammanbitet skyndade på sina steg. Kvinnornas erfarenhet däremot var att de med svar på tal inte bara riskerade att ge mannen intrycket att de uppmuntrade honom, utan också kunde väcka hans vrede – och därmed förvärra situationen.

Restaurangernas uppasserskor var ju tvungna att lämna krogen samtidigt som de mer eller mindre berusade gästerna, alltså när risken för ofredande var som störst. En av dem hade lärt sig att inte skrika och springa: Om man bara fortsätter tröttnar herrarna i allmänhet ganska snart. Men man får inte svara ett ord, hur gärna man än vill huta åt en särskilt efterhängsen lymmel som vill ta en under armen. Jag biter ihop tänderna, sätter näsan i vädret och låtsas varken se eller höra. Det brukar fungera, men häromkvällen utbrast en tocken där gentleman till de efterföljande flinande kamraterna:
”Tira, grabbar, jag har fått en tjej som är dövstum!”
Han följde mig från Tegnérlunden ända till Odenplan innan han insåg det lönlösa i företaget och vände.

En annan uppasserska brukade ge efterhängsna en mördande blick och ett slag över ansiktet med ett hoprullat Aftonblad, som hon alltid såg till att ha till hands. Hon hade hört att en ovanligt efterhängsen herre nyligen på Drottninggatan gått till attack mot två servitriser på väg hem från arbetet. Han gav sig inte, utan lade armen kring den ena och försökte sig på en kyss – varpå kvinnan med kraft placerade sin behandskade knytnäve rakt över hans näsa och mun. Karlen illvrålade och då en poliskonstapel dök upp anmälde han sina offer för överfall och misshandel. Något mål blev det emellertid aldrig av saken.

Servitriserna var eniga om att det var omöjligt för en ensam dam att efter mörkrets inbrott oantastad gå på Stockholms gator. Allra värst var det på Götgatans nedre delar, men det var besvärligt även på Drottning- och Birger Jarlsgatorna. Gamla stan fick däremot gott betyg.

Skådespelerska Ester Sahlin hade varit med både om älskvärda attacker i Paris och Rom – och klumpiga sådana i Berlin och Stockholm. Hon ansåg att de antastande stockholmsherrarna i 99 fall av hundra inte var ”bättre herrar” utan ouppfostrade pojkdrumlar. I Berlin var det dock allra värst, där kunde man inte gå i fred ens på ljusan dag. Parisarna såg genast att man var utländska, och därmed möjligen tillgänglig för ett litet äventyr, men de var aldrig ohövliga. Man nödgades aldrig klappa till dem för att freda sig, vilket ofta var fallet under ensamma kvällsvandringar på Tegnérgatan. I Paris behövde man bara säga ifrån så sökte mannen sin lycka på annat håll, istället för att följa efter och tjata.

Fru Sahlin hade blvit antastad även i Rom, Neapel, Florens och Venedig, men aldrig fattat humör, eftersom de italienska gentlemännens angrepp skedde ”under så förtjusande former”. I London kunde man röra sig fritt alla tider på dygnet. Där var polisen så sträng och påpasslig att man inte vågade fråga en herre om vägen, för då tog han förskräckt till benen av fruktan för att en bastant konstapelsnäve skulle läggas på hans axel och föra honom till närmaste vaktkontor, misstänkt för oönskade närmanden.

Borgarrådinnan Juhlin-Dannfelt hade dock goda erfarenheter från Stockholm: Jag har ofta gått ensam genom Stockholms gator efter sammanträden som slutat mycket sent. Endast två gånger har jag blivit mera eftertryckligt antastad, båda gångerna av berusade personer som ganska beredvilligt drog sig tillbaka när de upplysts om sitt misstag. Det kan ju hända att man känner igen mig, men jag tror inte att en dam som liksom jag går i rask takt genom gatan behöver befara något. Då är det värre i utlandet där herrar kan förfölja en dam som intresserar dem i timtal, på spårvagnar, båtar och tåg. Men jag har ingen erfarenhet av att de svenska herrarna uppträtt oridderligt.

I SvD kommenterade sign Quelqu’une ironiskt: Det är ofantligt uppmuntrande för de många stockholmskor som tacksamt tagit del av justitieministerns initiativ till lagskärpning att läsa att en av deras egna, till på köpet en kommunalkvinna, ställer sig fullständigt främmande inför hela det oskick som nu sent omsider föranlett ett inskridande. En smula kännedom om sin stads psyke, sär- och oarter borde man kunna kräva av fru stadsfullmäktige.

Fransyskan Mlle Lebon hade under en årslång vistelse i Stockholm kommit fram till att stockholmsherrarna ”saknade psykologi”. Hon gick mycket hellre ensam genom Montparnasse kl 12 på natten än på Drottninggatan kl 10, ty: Herrarna där verkar tro att det är något mystiskt med en ensam dam som klär sig elegant. De har mycket svårt att inse när de blivit avvisade, utan följer ofta efter ett långt stycke innan de ger upp. På andra håll behövs bara en kort blick eller ett par hastiga ord, men här verkar det ofta behövas en kraftig örfil för att komma till klarhet. Det kallar jag brist på psykologi.

Den kända advokaten fröken Eva Andén ansåg att skärpta lagar behövdes. Hon kände till en dam som blivit ytterligt ohyfsat behandlad på öppen gata, och vände sig till den patrullerande poliskonstapeln. Men denne avfärdade henne med förklaringen att han inte kunde ingripa: Fridstörarens beteende kunde nämligen ej kallas förargelseväckande, eftersom han varit ensam med sitt offer och följaktligen inte kunnat väcka föragelse hos någon annan än den antastade, och hon stod ju som angivare. Andra kvinnor bekräftade att det verkade krävas en hel folksamling som upprörts av någons beteende innan det betraktades som (allmänt) förargelseväckande.

Frk Andén själv var ganska härdad efter en tioårig vistelse i Stockholm, men i början blev hon obehagligt berörd och indignerad över hur hon när hon vågade sig ut på gatorna efter mörkrets inbrott inte bara utsattes för ”mer eller eller mindre klara anbud” utan ibland även aggressiva handgripliga närmanden. Hon ansåg att hela eländet bottnade i ”den oerhört råa uppfattning om sexuella ting som dessvärre råder bland stora lager av vårt folk”.

Miss Dorriet Kelly från London var från sin hemstad van att kunna gå ensam hem från teatern, men det gick inte här i Stockholm: Här åker jag bil och ber chauffören vänta tills jag fått upp porten. Miss Kelly ansåg att Stockholmspolisen var alltför tolerant, för hon trodde egentligen inte att de svenska herrarna i allmänhet var sämre än engelsmännen.

Telefonisten fröken Anna Fridén hade märkt att det var betydligt fridfullare vid 2-tiden på natten än vid den tid då restaurangerna stängde. Då hade restaurangpubliken hunnit försvinna, och de som var ute på stan skyndade sig hem från arbetet. Det hade hänt att fröken Fridén blivit besvärad av berusade personer, men hon hade alltid fått hjälp om hon behövt.

När en göteborgstidning ställde samma fråga tyckte skådespelerskan fru Elsa Widborg-Fougner att kvinnofriden i Göteborg var ännu sämre än i Stockholm, där en ensam dam kunde gå hem ofredad om hon bara låter förstå att hon vill vara ifred. I Göteborg däremot hjälpte det inte alls att säga ifrån, ty göteborgarna verkade helt sakna gatukultur – icke minst på nätterna.

Kommissarie C J Sahlberg i Jakobs distrikt ansåg att det varit som värst 1920-21. Men det händer fortfarande, och då ingriper nog konstaplarna. Svårigheten ligger i att få vittnen. Många gånger vill en förfördelad dam bara slippa från saken så fort som möjligt, och då är det inte så lätt att få den skyldige näpst.

Föreståndarinnan för Frälsningsarméns midnattsmission, frk Gerda Nyberg, hade under tre år följt Stockholms nattliv och höll inte med kommissarien om att det blivit bättre under den tiden. Hon hade själv både larmat polisen om händelser hon sett och blivit ombedd att hjälpa, i skydd av sin uniform.

I februari 1926 var prof Thyréns utredning färdig. Av hans yttrande framgick att ökad polisbevakning kan komma ifråga, justitieministern hade därför överlämnat yttrandet till socialministern för vidare behandling. Svårigheten låg i bevisningen.

”Så länge ett icke obetydligt antal kvinnor besöka gator och offentliga platser just i syfte att bli tilltalade och knyta bekantskaper kommer det straffbara att vara oförmågan att skilja mellan dem som vilja och icke vilja tilltalas. Då uppstår stora svårigheter ifråga om bevisningen.”

I dagspressen förekom förslag att gärningsmännens namn skulle offentliggöras, vilket nog kunde ha sin verkan åtminstone för gärningsmän från samhällets högre skikt. Bevisningssvårigheten kvarstår dock.

I mars 1926 uttalade sig Stockholms polischef hr Hårleman om kvinnofriden: För Stockholm har förhållandena inte försämrats vad gäller kvinnofriden – antagligen har den betydande förbättringen i det allmänna nykterhetstillståndet haft en fördelaktig inverkan även på detta missförhållande, eftersom det oftast är onyktra män som ofredar. Men samtidigt har anspråken på anständigt uppförande i gatulivet ökat, vilket medverkat till ökad aktivitet från polisens sida mot kvinnofridsstörare. Hr Hårleman erinrar också om att gatuprostituerade numera skiljer sig så lite från andra kvinnor i klädsel och uppträdande att det blir svårare för männen att skilja dem åt.

Gärningen faller icke under allmänt åtal om den är straffbar endast såsom ärekränkning. I så fall kan personen åtalas endast av målsägaren – och den ofredade kvinnan vill nästan aldrig föra någon talan i saken. För ett allmänt åtal måste det även handla om förargelseväckande beteende – mannens beteende måste ha varit ägnat att väcka förargelse även hos andra – genom förföljande eller på annat sätt.

Polischefen ansåg att frågan i tidningspressen fått överdriven betydelse:

Jag tror icke att nutidens kvinnor är i särskilt behov av ökat skydd mot närgångna män.

Revyerna fångade förstås beredvilligt upp temat: I Rolfrevyn Leve Kvinnan! på Cirkus sjöng Katie Rolfsen om kvinnofriden i Stockholm: ”Det är väl det minsta man kan begära av en karl.”

Och i februari 1926 hade Södermalms teater premiär på revyn ”Amor och kvinnofriden” med bland annat Julia Caesar.