Ovan: Norma Vasagatan1940, Okänd fotograf (PD) via Wikimedia Commons

1936 flyttade årligen 15.000 människor ut från Stockholm – men dubbelt så många flyttade in.
De flesta kom på hösten. I slutet av augusti strömmade landsortsborna in – de blivande stockholmarna, de som skulle utbilda sig eller göra karriär. Flickorna skulle ofta lära sig maskinskrivning och stenografi för att sedan få kontorsjobb, eller så hade de fått plats som elev på syateljé. De unga männen siktade ofta på hantverksyrken – om de inte lyckats komma in på utbildningen till folkskollärare, förstås. På Borgarskolans stora linje var 1.200 av de 2.700 deltagarna från landsorten.

Och så fanns förstås de som alltid dragit till stan på vinst och förlust: ”Alltid finns det väl nåt!”

Först måste man ha någonstans att bo, även om många nytillkomna var släkt eller bekant med åtminstone någon tidigare inflyttad stockholmare och kunde få sova på en soffa någon natt. SvD annonserade att ”Bästa tidning för hyresannonser är Svenska Dagbladet, den bland de burgnare klasserna mest lästa tidning i Stockholm.” Men det var i DN det fanns mängder av möblerade rum. Ett litet urval:

De nyanlända prickade för ett lockande tiotal och gav sig ut på trappvandring, beredda att besvara frågor om ekonomi, levnadsvanor, tobaksbruk m m.

En snäll flicka kunde få en jungfrukammare för 25 kr i månaden, mörka gårdsrum kunde kosta 40 och ljusare gaturum 50. För 100 kronor påstods man kunna få ett lyxrum med telefon, badkar och bred ottoman med sedvanligt kuddberg. Ofta gav rummens inredning ett intryck av museum, med släktporträtt, fotogenlampa och utdragssoffa. Kanske var rummet den unge landsortsynglingen tassade in i detsamma som det hans far sett 30 år tidigare, kanske t o m hans farfar? Liksom då bodde de åldriga värdinnan i köket. Det fanns de som hyrde en 7-rumsvåning för att hyra ut 6 rum. Eller kanske 7.

Mat räknade den nyinflyttade landsortsbon med att få på det stockholmarna kallade ”Slukis” – en bespisning med middag och frukost för ett rimligt pris. Och om pengaproblem dök upp, var det inte omöjligt att värdinnan accepterade hjälp med disken som delbetalning.

Så rum fanns att få, även om det kunde vara svårare för en flicka att hyra möblerat – en del uthyrningstanter var rädda för att de, till skillnad från de unga männen, skulle vilja använda köket, värma te, stryka eller fixa ”småtvätt”. De flesta inflyttade fann sig snabbt tillrätta: enligt en gammal stockholmare: ”knappt har nykomlingarna hunnit få tag på ett inackorderingsrum i Eken så kallar de sig stockholmare…”

Hur det nya hemmet kunde se ut har beskrivits av en gäst: ”Tapeten flaggar en smula ovanför kommoden, handkannan är åldrig och spräckt, och bakom den lilla nedsuttna soffan har trötta huvuden lämnat många feta märken. I detta rum, vars personlighet blekts och utsuddats genom många människors begagnande, bor filosofen. Han bor där lugn och nöjd, ty han ser inte bristerna.”

Men det hände att det kom ett nödrop från inackorderingsrummets mörker. En ”skötsam ung dam” annonserade 1946: ”Jag står inte ut längre!”

1953 hade tillgången på möblerade rum minskat och priserna alltså stigit. Men 1953 var också året när studiehjälpsnämnden (senare Centrala studiestödsnämnden) inrättades. Nu fick alla sökande studiehjälp, utan behovsprövning, – såvida de inte utbildades vid helt privata läroanstalter.

Unga studerande från landsorten siktade på att klara sig på 200 i månaden, där det möblerade rummet var den största utgiften. Minimipriset för ett möblerat rum för en person inne i Stockholm var 100 kr, och det lönade sig inte att söka sig ut i förorterna – då uppvägdes den lägre hyran av ökade spårvagnskostnader. Delat rum kunde man få för 75-90 per person, och i undantagsfall kunde man på Östermalm få ett enkelrum för 115 kr, ibland till och med med viss tvättmöjlighet.

Vanligare var dock att man betalade 125 kr utan möjlighet att få stryka eller komma in i köket. En del bättre hundrakronorsrum ”ärvdes” i praktiken av elever vid samma skola, som tipsade varann.

Det blev maten man fick spara in på. I gynnsamma fall åt man ett mål mat om dagen, men det kunde bli bara mjölk och bullar för många av de tusentals unga studerande från landsorten som gick på kurser vid tekniska institutet, handels- eller reklamskolor eller annan fackutbildning. På kondis kunde man få en gröt- eller filfrukost med två mackor för 1:35, 1:50 med dricks. KFUK hade billig helinackordering med 200 kronor för bostad och två måltider. Och Margaretaskolan kallades ”Stockholms sista ”slukis” med smörgåsbord, varmrätt och soppa för 80 kr i månaden. Normarestaurangerna tog 1:25 för frukost, 1:80 för lunch och (för den som hade råd) 2:65 för middag, medan det på mjölkbarerna kostade 1:45, 1:95 respektive 2:50. 70 procent av eleverna vid Konstfack kom från landsorten, och hade fri skollunch, därutöver blev det i regel bara en fika. Men då kostade deras arbetsmaterial i gengäld 65 kr i månaden.

Den nya studiehjälpen bestod av inackorderingsbidrag, stipendier utdelade efter behovsprövning och lämplighet. Men det gick också att låna 2.500-3.000 kronor utan borgen eller säkerhet. Lånet var räntefritt under studietiden.

Ingen av dem som tidningen 1953 intervjuat nämnde ens nöjen som en kostnad. De hälsade på hos varann eller gick på skolfester.

1991 minns DN-läsare Kompisliv på 30-talet: Man bodde i möblerat rum på Östermalm. Oftast hos äldre damer, men någon gång hamnade man hos en familj med pysslig mamma, som betraktade hyresgästen som ”barn i huset” – då kunde det bli söndagskaffe på sängen och kanske kvällste med familjen. Men oftast fanns där en tältsäng, ett bord, en stol, en liten byrå och en spegel. På Nybergsgatan ville en gumma ha någon krona extra för varmvatten till rakning, och hon tillät bara EN stol – annars fanns ju risken att hyresgästen drog hem en gäst.

Man levde ett rotlöst kompisliv, ägde kläderna man bar plus några extra skjortor och underkläder, en vinterrock och ett ”ghandiskynke” till sommaren plus något par skor. Tidningar lästes på fiket, böcker och tidskrifter på Stadsbiblioteket på Sveavägen.

Sitt huvudmål åt man på något ”slukis”. För 30 kuponger för 30 kronor fick man stort smörgåsbord och varmrätt varje dag en hel månad. Då gällde det att äta ”strategiskt”: En kopp kaffe med tilltugg på morgonen, något billigt på kafét till lunch, och så vänta med kvällsmålet åtminstone till 17-18-tiden. Då var det rusch på slukisarna, man åt smörgåsbord flera gånger – smög fram när ”morsan” inte syntes i närheten, prövade båda varmrätterna och avslutade med kaffe.

Matordningen var alltså inte den bästa, men maten var bra, vällagad av den gamla sortens matmammor. Och man hade vänner i samma situation. Samt föräldrar som brydde sig- på lagom avstånd.