Fram till krigsåren hade idrott mest varit något för överklassen eller militären och präglats av regelstyrda och disciplinerade kroppsrörelser, som Linggymnastiken. Under beredskapstiden handlade det istället om att aktivera HELA befolkningen i enkla okomplicerade former av idrott. Vem som helst skulle kunna sporta och röra på sig efter egna förutsättningar. Idrotten blev en folkrörelse.

Överste Bertil Uggla var sedan september 1929 riksbekant som ledare för morgongymnastiken i Sveriges Radio – något som han fortsatte vara ända till 1945, då han dog under ett träningspass i Linköping, endast 55 år gammal. Men innan dess var han även överledare för beredskapstidens Fältsport.

Uggla var inte bara överste utan även allroundidrottsman, frisksportare samt gymnastik- och idrottsledare. I videon nedan demonstrerar han sin morgongymnastik. (Publicerad av SVT, med varning för att utföra denna variant hemma.)

Det ryktas dock att de flesta som började sin dag med att lyssna till den hurtige översten gjorde det medan de låg kvar i sängen…

1940 blev Uggla ordförande i Centralkommitténs för Fältsportens arbetsutskott och överledare för dess fältsportledarkurser. Radions morgongymnastik utökades nu med en betydligt tuffare avdelning för fältsportare. Båda delarna leddes givetvis av överste Uggla.

Måndagen den 15 januari 1940 var DNs huvudrubrik:
Nio ryska bomber fälldes mot ö vid Luleå.
Lite längre ner på förstasidan kunde man läsa att fältsporten gjorde succé. Tusentals stockholmare i alla åldrar hade åkt skidor, utfört enklare orienteringsuppgifter, fått instruktioner i skytte och tränat lägerliv. I SvD kunde man läsa att ”fältsportens fälttåg börjat”.

Då var det viktigt att ha rätt skodon – varma och vattentäta:

PUB och NK gjorde reklam för kläder och friluftsutrustning under rubriken ”Fram för fältsport – vi utrustar er”. Speciella fältsportkex och en särskild fältsportdryck, gjord på havremust med extra mycket energi, lanserades, och frisksportarbröd av krossad råg rekommenderades.

Fältsporten blev startskottet för krigsårens masspropaganda för idrott i alla dess former, med syfte att motverka ett ”bortdomnande på sofflocket”: Mest känd är gångkampanjen Riksmarschen 28 april till 5 maj med maningen: ”Kom som du är, gå som du kan.” Herrarna skulle gå 15 och damerna 10 kilometer, och även kungen och många av samhällets toppar deltog.

Begreppet Riksmarsch skulle återkomma genom åren. 1991 fyllde Cancerfonden 40 år och Riksmarschen 50, vilket firades med bland annat en Riksmarsch av Cancerfonden i samarbete med Svenska gångförbundet.

Efter fältsportens och riksmarschens uppmärksammade framgångar började givetvis idrottsledare inom många andra idrotter inse beredskapstidens nya möjligheter att föra ut idrott till hela befolkningen.

Hösten 1940 startade Svenska gymnastikförbundet i samarbete med Dagens Nyheter och en del ledande landsortstidningar ”Folkspänsten – ett initiativ i beredskapens tjänst”. Det var en betydligt folkligare variant av gymnastiserande än den starkt disciplinära Linggymnastiken. En tävling utlystes, och den som fick ihop minst 15 gymnastiktimmar belönades med ett vackert lejonmärke.

Spänstmärket — Lejonmärket rekvirerades hos Svenska gymnastikförbundet av den föreningsledare som kunde styrka att fordringarna för respektive märke uppfyllts, och fanns i varianterna brons, silver och guld (förgyllt silver):

• Bronsmärke fick den som under en termin deltagit i minst femton protokollförda gymnastikövningar. Varje övning skulle omfatta minst 45 minuter, och högst 3 i veckan fick tillgodoräknas.
• Silvermärket krävde att man under två på varandra följande terminer deltagit i minst 30 protokollförda frivilliga gymnastikövningar, minst 10 per termin.
• Guldmärket kunde den få som under fyra på varandra följande terminer deltagit i minst 60 protokollförda frivilliga övningar, 10 per termin.

Man räknade med att den som väl tagit sig igenom de 15 timmarna säkert gripits av intresset och fortsatte, och uppmanade: ”Delta i den allmänna spänstgymnastiken!”

Även fältstporten var förstås inriktad på att att öka landets värnkraft. Men det hade visat sig att de alldeles otränade kunde behöva ett mellansteg. Det blev folkspänsten med lejonmärket, som vände sig till alla industrier, företag, ideella och kulturella organisationer i hela Sverige. Vartenda företag och organisation måste ordna motionsgymnastikavdelningar för personalen och medlemmarna. Hela svenska folket skulle ”spänsta upp sig”.
”Även de cigarrbolmande och punschdrickande grosshandlarna måste ställa in sig i ledet och börja röra på det överflödiga gubbfläsket”.

I DN påpekade signaturen Fullvuxen 48-åring att det behövdes speciella grupper för 100-kg gubbar, ”ynglingar i jättekroppar”, som gärna ville vara med, men kanske till en början behövde ett lite annorlunda program: ”Fram för hundrakilosgubbarna”!

Den 1 oktober stod 5000 gymnastikavdelningar från Lappland till Skåne redo för ”en gymnastikperiod som aldrig tidigare i Per Henrik Lings hemland”. Företagen hjälpte till med ledare och lokaler. Och alla tävlade de förstås om att ha störst andel deltagare.

I mitten av oktober ledde Spritcentralen med en spänstig chef och 176 elever. Man hade börjat med att skicka två kvinnliga och tre manliga spritcentralare till Eriksdalsskolan på ledarkurs, en av dem var direktör Svennbeck själv. Nu gymnastiserar 176 herrar och damer från Spritcentralen två gånger i veckan – från direktören till springpojkarna. Det motsvarade nära en tredjedel av hela personalen.

Och DN frågade:
Vilket företag kan konkurrera med direktör Svennbecks?

Folkspänsten blev en enorm succé. Efter 22 års verksamhet hade Svenska gymnastikförbundet år 1926 lyckats uppnå 48 000 medlemmar, under folkspänståret 1940-41 fick man på ett enda år lika många NYA medlemmar.

Mera reklam: ”Mera spänst mindre hull med Janssen-preparaten” – te eller tabletter. Längst ner i det finstilta kan man läsa att den rätta dosen hade en svagt laxativ verkan.

1941 skrev signaturen Åström i DN en stor artikel om ”Den motionerande staden”: Stockholmarna spelade tennis i Eriksdalshallen, red under Djurgårdsekarna och bland Lilljansskogens tall och gran. Och varje söndag samlades Stockholms vandrarförening till långpromenader i villande skogen. Man motionerade, kort sagt: Herrskapet Stockholm kunde nog många kvällar påträffas på krogen, men morgonen därpå fann man samma herrskap i full färd att återvinna sin förlorade folkspänst.

Hur många som hoppade rep i hemmen var svårt att veta, men många samlades för motionerande i flock: två timmar i veckan för herrar och fyra för damer samlades människor av alla stånd och åldersklasser på Sportpalatset, där det på kvällarna var fullt hus med idrotts- och korporationsklubbarnas gymnastikgrupper. Bowlinghallar växte upp, för sporten var i stark frammarsch bland folkets breda lager, från att bara ha utövats av ett begränsat antal – framför allt äldre herrar, som stadsminister Per Albin Hansson. Nu var det främst yngre arbetare som bowlade, men även kronprinsen och prins Eugen. Och från Eriksdalshallen försäkrades att intresset för tennis, handboll och tyngdlyftning också ökade. Badminton som slagit igenom för bara något år sedan blev allt populärare och spelades även i gamla dragonkasernen på Gärdet.

Fast ridningen hade gått tillbaka något, pga ökade kostnader: Nu fick man betala omkring 60 kronor för 10 ridturer på förhyrd springare. Vandring däremot var fortsatt billigt, och Stockholms vandrarförening hade närmare 350 medlemmar som samlades för milslånga söndagspromenader, gärna till kulturhistoriskt intressanta trakter. Sekreteraren fröken Hamberg försäkrade:
”Jag brukade vara ensam på söndagarna, nu är det veckans trevligaste dag.”

Flera försök till ökad folkhälsa har gjorts under åren. Hösten 1963 ville Sveriges Television få ordning på de ”lite rundnätta” svenskarna och startade ”Träna med TV”. Man samarbetade med Gymnastiska centralinstitutet och klinisk- fysiologiska avdelningen på Karolinska sjukhuset, där Folke Mossfeldt och hans medarbetare gjorde noggranna konditions- och hälsotester på de omkring 30 deltagarna innan man drog igång. Först var tanken att bara ha deltagare från radio och tv, men sedan tog man med folk från lite olika yrkesgrupper: kontorister, elektriker, husmödrar, bilmekaniker, samt en eller annan rektor och redaktör.

Nedan den första ”Träna med TV”-skivan med Bengt Bedrup och Gun Hägglund. Ledare för övningarna var Folke Mossfeldt och för musiken stod bland annat Gnesta-Kalle.

Programmet sändes ett par säsonger i början av 1960-talet, men själva träningen fortsatte ett bra tag även sedan TV-kamerorna slutat filma.

Och vid Covid-19-pandemins utbrott i mars 2020 startade Sveriges Television ett nytt tv-träningsprogram: ”Hemmagympa med Sofia”, som fortfarande sänds på TV, men även ligger ute på nätet. Och sägs ha bidragit till folkhälsan på ett utmärkt sätt.