Fredagen den 20 augusti 1904 hördes en hög smäll och ljudet av krossat glas vid Svenska centrifug ABs kontor på Hamngatan 8, i närheten av nuvarande NK. Direktör Karl Fredrik Lundin hade just med viss svårighet lyckats öppna ett paket som kvällen innan levererats till kontoret av en okänd kvinna. Det var adresserat till honom personligen och hade påskriften ”Provkollektion nr 41, till kostnadsfritt begagnande”.

Då SMÄLLDE det!

Lundins kläder och händer fattade eld, dörren kastades in i nästa rum och flera fönsterrutor slungades till andra sidan av Hamngatan, dock utan att skada någon förbipasserande. Elden släcktes snabbt, men Lundins ansikte var svärtat och blodigt och två av fingrarna på höger hand svårt skadade. Han fördes i ambulansvagn till Serafimerlasarettet.

”Attentat föreligger” skrev SvD redan nästa dag, och polisen misstänkte att det var ryssar som låg bakom, eftersom det ju framför allt var i Ryssland som ”anarkister och nihilister kastade bomber”. Men så kom ett brev till kontoret:
”Du är mogen, har en f d arbetare hos dig bestämt.”

Trots en utlovad belöning på 3.000 kronor gick utredningen inte framåt.

Den 4 maj 1905 var det dags för nästa brevbomb, denna gång på postkontoret i hörnet Linnégatan/Grevturegatan, där tre brevbärare skadades, varav en allvarligt. Dit hade paket inkommit från firma Schröder i Berlin, innehållande en katalog över parfymnyheter och en parfymflaska, enligt följebrevet innehållande firmans nya ”Dauerparfym”, som i 10 000 provflaskor distribuerats i hela Norden. Adressat var e o hovrättsnotarien A Valentin på Brahegatan, men paketet var otillräckligt frankerat, och notarien vägrade att lösa ut det.

Brevbäraren tog det då med sig tillbaka till postkontoret för att returnera det – då det EXPLODERADE med en knall som fick huset att skaka. Brevbäraren fick två fingrar avslitna och ett svårt brännsår i käken, av övriga närvarande blev en svedd över ögonen och tillfälligt blind, medan en annan fick svåra brännskador på ena handen.

Tidningen ansåg det mest troligt att det här rörde sig om ”ett upprörande lättsinnigt förfarande från den tyska fabrikantens sida”, och meddelade att polisen omedelbart hade sänt telegram till polismyndigheten i Berlin. Tidningen lugnade läsarna med att det i svenska parfymfabriker aldrig förekom att de välluktande essenserna på det här sättet upplöstes i explosiva ämnen. Det var dock oroande att en del av de 10 000 provflaskorna troligen redan befann sig i landet och alltså kunde åstadkomma ännu mer skada.

Dagen efter kom ett långt (och möjligen upprört) telegram från Berlin som klargjorde att firman Schröder endast skickat ett enda paket till Norden, och det var till Danmark. Och man hade intet med explosionen att skaffa. Inget annat postkontor hade heller sett till något sådant massutskick.

Kunde det vara ett attentat? blev nästa teori. I så fall erinrade det ju om vad som hänt dir Lundin året innan. Adressaten själv, notarien Valentin, trodde dock inte på ett attentat. Han kände inte till någon som skulle vilja honom något ont.

Sedan fick Tidningen Socialdemokraten ett brev med avsändare ”Antisemitischer Verein Berolina, Berlin, W”, innehållande grovt antisemitiska påståenden om att notarien Valentin var en bedragare, spion och ”judisk parasit”. Vid efterforskning visade det sig att någon förening med det namnet inte fanns i Berlin.

Därefter hände ingenting förrän hösten 1909, men då dök två bomber upp på samma dag, en i Stockholm och en i Göteborg. De utfördes på likartat sätt och det verkade röra sig om samma anstiftare, även om bomben i Göteborg av en lycklig slump inte exploderade.

På lördagsmorgonen den 9 oktober kom till Sveriges allmänna exportförening på Vasagatan 6 ett paket och ett brev till direktör John Hammar, båda med påskriften ”privat”. När han öppnade lådan EXPLODERADE den, trasade sönder Hammars högra hand och slet bort tummen och pekfingret. Kamrern som satt i rummet utanför berättade att Hammar kommit utrusande och ropade: ”Jag är skjuten! Skaffa hjälp!” Han fick första förband av en fältskär och fördes sedan till Serafimerlasarettet. Hammar var vid full sans och diskuterade med de närvarande om dådet möjligen kunde bero på ett uttalande om storstrejken som han gjort i en Londontidning.

SvD var på plats omedelbart efter olyckan, när rök fortfarande låg över hela lokalen: ”Skärvorna låg kringströdda, i taket hade helvetesmaskinen lämnat stora märken efter sig och i det amerikanska skrivbordets fack påträffades dir Hammars avslitna tumme.”

Hammar verkade ha behållit sitt goda humör, och lär strax efter explosionen ha sänt ett födelsedagstelegram till sin svägerska, undertecknat ”Din delvis söndersprängda svåger”. Och på sjukhuset samtalade han med SvDs utsände om vad som hänt, och om reaktionen i staden, ända tills det var dags för sköterskan att lägga om förbanden till natten.

Samma dag, den 9 oktober, kom en försändelse till överdir Johan Sjöholm i Göteborg, chef för Lindholmens och Motala verkstäder. Eftersom han var bortrest tog sonen emot hans post – men blev av någon anledning misstänksam och gav sig av för att lämna paketet till detektiva polisen.

På vägen dit råkade han tappa det som skulle visa sig vara en bomb, en liten gosse hittade den, öppnade nyfiket den lilla järnflaskan och hällde ut innehållet: svart och vitt pulver samt fyra små föremål, liknande knallhattar. Därpå lade han tillbaka allt i flaskan. Som genom ett under fick detta inte bomben att explodera.

”Socialdemokratiska domstolen” tog på sig skulden för båda ”helvetesmaskinerna” och hade dagen före attentaten sänt ”protokollsutdrag” till tidningarna. Redan tidigare hade man meddelat sin övertygelse att en bomb då och då reformerar samhället.

Utdraget var stämplat och undertecknat av Justus Felix, ordförande i verkställande utskottet, och bevittnat av ”Ziskas”. Sjöholm anklagades för att han ”avskedat en gammal hederlig arbetare för att anställa en strejkbrytare”, Hammar beskylldes bland annat för att systematiskt ha nedpressat arbetslöner och priser på en mängd svenska produkter – och ”då han inte kan bestraffas efter allmän lag prövar Domstolen rättvist tilldela John Hammar kroppslig aga av svårare art, s k handfläkning samt brännmärkning. Straffet ska verkställas snarast möjligt efter Hammars hemkomst från resa.”

En mängd ungsocialister förhördes, men den kände socialistiske agitatorn Hinke Bergengren var övertygad om att det rörde sig om en dåre. Han uteslöt att det kunde vara en ungsocialist, eftersom en sådan inte skulle ha råd med sådana arrangemang. Uppriktigt sagt trodde han inte heller att någon av gossarna kunnat tillverka något så nätt och prydligt – det tydde på en ”överklassare”.

Attentaten 1909 påminde starkt om dem fem år tidigare, och det började spridas rykten om varför inget av dem verkade klaras upp. Man och man emellan sades att det måste bero på att ”man” inte ville klara upp dem. När en belöning på hela 3000 kronor utlystes kom det ryktet av sig, men ersattes av misstanken att detektiva polisen ville behålla saken i egna händer och därför vägrade att dela med sig av det bästa ledningsspåret, nämligen lådan omkring själva helvetesmaskinen.

Men den 13 oktober 1909 löd DNs förstasidesrubrik: ”Ingenjör Martin Ekenberg efterspanad för attentaten”. Ekenberg bodde visserligen i London, men hade varit i Stockholm dagen före postbehandlingen av bombpaketen. Nu hade en tidigare medarbetare sett tidningarnas faksimil av attentatorns underskrift och trott sig känna igen dr Ekenbergs handstil. Även skriftexperten Langlet sades vara övertygad om att det var denne som skrivit breven.

Dagen efter DNs avslöjande skriver SvD: När misstankarna riktade sig mot ett visst håll, ansåg sig en tidning ”på ett mycket otjänligt stadium” böra namnge den misstänkte, icke obekante ingenjören och affärsmannen Martin Ekenberg, känd för bland annat fiskkonserveringsuppfinningar och numera med ett laboratorium i London. Motivet ska ha varit personlig hämndlystnad. Det är mycket riktigt känt att Ekenberg på senare tid synes ha gripits av ett slags förföljelsemani, och han har haft mellanhavanden med både Hammar och Sjöholm och ansett dem stå i vägen för hans planer.

Det är dock förhastat att anse saken fullt bevisad, ansåg tidningen.

Martin Ekenberg var en svensk uppfinnare, född den 12 mars 1870 i Töreboda. Som 16-åring flyttade han till Stockholm och fick arbete med att diska provrör i ett laboratorium, studerade en tid på Tekniska Högskolan innan han relegerades för fusk, läste kemi och teknik vid högskolan i Stockholm, och tog en doktorsgrad vid universitetet i Königsberg. 1900 fick han Polhemspriset för sina ”undersökningar och experiment för att utröna möjligheten av en mekanisk fiskrensning”. Han hade gjort många uppfinningar, men aldrig lyckats med försöken att vidareutveckla tekniken till framgångsrika företag. Sedan 1906 bodde han och verkade i London, men besökte Stockholm regelbundet.

Den som tyckt sig känna igen handstilen var en tidigare medarbetare, ing Larsson. Han begav sig till sjukhuset där Hammar var inlagt för att delge honom sina misstankar, och när han instämde vände de sig till polisen. Hammar visste dessutom att Ekenberg varit ovillig mot både honom själv och Sjöholm, och trodde att han även haft affärsförbindelser med Valentin och Lundin, och missräknat sig på dem. Larsson hade själv misslyckats med att samarbeta med E, som han ansåg kritiklöst tro på alla sina företagsidéer, även de uppenbarligen dödfödda.

Hr Sjöholm ville inte uttala sig, utan låta polisen arbeta i fred, och den 13 oktober sände Ekenberg från London telegram till dir Sjöholm: ”Hav godheten dementera ovärdiga misstanken. Hälsningar/Ekenberg”. De flesta av de tidigare medarbetare som tidningen intervjuade hade svårt att tro att Ekenberg var attentatorn, men tillade att ”OM – ja, då måste han ha blivit galen”. Å andra sidan var han en person som man aldrig kunde bli riktigt klok på…

Ingen av dr Ekenbergs bekanta i London verkade heller tro på ”de löjliga misstankarna” och han själv hotade att vidta åtgärder mot tidningarna som spred dem. SvD kommenterar: Polisens arbete fortgår, men är numera inhöljt i större dunkel, vilken man så väl kan förstå efter de indiskretioner som tyvärr förekommit.

I mitten av oktober spärrades den misstänkte attentatorn in på ett hospital utanför London för att under polisbevakning avvakta utlämnandet. Han hade redan tidigare varit upprörd över anklagelserna, men när han på torsdagsmorgonen kommit till kontoret var hans tal så virrigt att det var tydligt att han var rov för sinnesförvirrade föreställningar. Hans vänner hade då tillkallat läkare och övertalat honom att följa med till Holloway-hospitalet. Londonvännerna trodde att Ekenberg hade drivits till vansinne för att han var offer för en komplott och planerade att göra egna undersökningar.

Redan efter några dagar såg anstaltens läkare ingen anledning att behålla Ekenberg, som häktades inför en domstol i i London, anklagades för mordförsök och fördes till Brixton-fängelse i avvaktan på den rannsakning som måste föregå utlämningen.

2 november 1909 anklagades Ekenberg inför Londonpolisen för sju mordförsök: dir John Hammar, överdir Sjöholm, dir Lundin, hovrättsnotarie Valentin samt de tre offren från postkontoret: extra postvaktsbetjänten Åsbrink, brevbärarförmannen Nyberg, och förste postvaktbetjänten Sundvall.

Den 24 januari 1910 beslöt en engelsk domaren att Ekenberg skulle utlämnas, om han inte överklagade inom 14 dagar. Ekenberg som tigit under hela rannsakningen hade nu författat en skrivelse som hans advokat läste upp, och där han nekade till alla anklagelser.

Samma dag som tiden för överklagande löpte ut kom det pressen kallade ”Ekenbergsdramats slutakt”. På morgonen den 7 februari dog Ekenberg, enligt uppgift av slaganfall, även om bl a kommissarie Westling trodde att han lyckats smuggla in gift, särskilt som han tidigare gjort ett misslyckat försökt till det. Obduktionen visade dock på en naturlig död, på grund av hjärtfel, och enligt fängelsechefen hade han hela fängelsetiden varit dålig, med huvudvärk, dålig matsmältning och sömnlöshet. På kvällen den 6 insjuknade han och förlorade medvetandet, och på måndagsmorgonen dog han utan att ha vaknat.

Efter dr Ekenbergs utlämnande till Sverige hade polisen haft planer på att även undersöka hans båda hustrurs död. Den första, en ung vacker stockholmska, avled plötsligt 1898, 20 år gammal och gravid. Nu hade hushållerskan berättat att Ekenberg (mot sin vana) kvällen innan själv lagat till fläderte åt sin hustru och i det lagt ett pulver ”som skulle göra henne gott”. Vid midnatt dog hon. Hustru nr 2, en ung fransyska, som fött Ekenberg en dotter, dog 1903 under liknande omständigheter. Även hon var havande och illamående och jungfrun berättade att E själv gjort te åt henne några timmar innan hon dog.

Vad gäller dr Es egen död påpekade åtminstone en läkare att det fanns gifter som kan framkalla samma symptom som apoplexi och inte var så lätta att påvisa. Och Ekenberg hade själv skrutit med att han uppfunnit ett gift som var omöjligt att upptäcka vid en obduktion.

Kanske använde han det på fruarna?
Kanske även på sig själv?