Artur Nilssons öppna spis med hans ljusstake (SMÅA)

I slutet av augusti 1936 togs några patienter in för enklare ingrepp på Maria Sjukhus på Wollmar Yxkullsgatan. Inom en vecka var alla döda. Fallet resulterade småningom i en ny lag, kallad Lex Maria. En av de döda hette Artur Nilsson.

Det började torsdagen den 20 augusti när tonårige Stig Tärnholm från Tungelsta som vanligt jobbade i pappans charkuteriaffär efter skolan – och råkade skära sig i fingret. Det var inget stort sår, men för säkerhets skull åkte man till sjukhuset och fick det lokalbedövat och sytt. Samma dag hade 25-åriga svetsaren Karl Eriksson från Österlånggatan skadat tummen i en cykelolycka på väg hem från jobbet. Även han åkte till Maria och behandlades under lokalbedövning – men återkom senare och lades in med svåra kräkningar och diarréer. På kvällen började även Tärnholm kräkas.

Dagen efter kom 50-åriga frånskilda fru Berglund till polikliniken för att ta bort en ”fetputa” på kinden. Hon lokalbedövades och gick hem direkt efter ingreppet trots att hon blivit lite illamående. Men när hon blev sämre och anhöriga ringde sjukhuset blev hon ombedd att återvända, och lades in. Senare på fredagen fick inneliggande patienten ingenjör Artur Nilsson, 35 år, en smärtstillande spruta för en sårinfektion han fått efter sin bråckoperation.

På lördag morgon kom överläkare Åkesson tillbaka till sjukhuset, och man insåg att flera som fått samma lokalbedövning insjuknat – hastigt och allvarligt. Vid kontroll visade sig den använda flaskan innehålla desinfektionsmedel istället för bedövningsmedel. Man försökte förgäves rädda patienterna, bland annat genom att ge Tärnholm blodtransfusion från fadern, men inget hjälpte.

Natten till den 27 augusti avled Eriksson och Tärnholm och två dagar senare de båda övriga.

Stockholms-Tidningen skriver att en sköterska svimmade vid dödsbädden, och:

Då dr Åkesson förstod att patientens liv ej kunde räddas, upplyste han djupt gripen den döende därom. Artur Nilsson, som var djupt religiös, svarade: ”Var ej ledsen doktorn. Vad som är gjort kan ej ändras och vem som än har skulden till den ödesdigra förväxlingen har han eller hon min förlåtelse.”

Artur Nilssons barnbarn har för Enskede Hembygdsförening berättat om sin morfar, och hur det gick för hans höggravida änka.

Nilsson var en av trettiotalets självbyggare. 1929 hade han anställts som ingenjör vid fastighetskontorets egnahemsbyrå, och 1931 flyttades han över till Småstugebyrån (Småa), som startat våren 1927. Han började bygga 1933 för att få sitt hus färdigt till bröllopet med Ingrid våren 1934. I småstugeverksamheten kunde nämligen vem som helst betala sitt hus med egen arbetskraft istället för kontantinsats, utan att vara kunnig byggnadsarbetare.

I Småstugebyråns broschyr från 1935 beskrivs precis hur det gick till: Byggmaterialet levererades av staden i monteringsfärdigt skick och småstugebyggarna fick tydliga ritningar och skriftliga anvisningar. Men dessutom hade staden anställt instruktörer, som gav råd på plats. Rörledningar och el installerades sedan i hela stugområdet samtidigt av stadens entreprenörer. Och vid själva byggandet hjälpte förstås familj, grannar och kompisar till.

Skriften är illustrerad med ritningar och fotografier, en del av dem från Artur Nilssons hus, bl a syns hans egentillverkade ljusstake på den öppna spisen, där den fortfarande står (se bild högst upp). För Artur Nilsson byggde inte bara hemmet på Murklevägen, utan skapade mycket av bohaget med sina egna händer: järnsmiden, lampor, samt finesser i köket som nedfällbar strykbräda och tvättnedkast till källaren. I den egenhändigt snickrade möbelkistan har i alla år många tidningar sparats som handlar om Arturs historia.

1936 hade Artur och Ingrid bott tre somrar i huset på Murklevägen, och Artur hade dragit på sig ett ljumskbråck. I oktober väntade paret sitt första barn och innan dess ville han vara frisk och rörlig. Samma dag han la in sig för bråckoperation målade han babyns säng, sen var allt klart. Den 10 augusti opererades han på Maria sjukhus, därefter fick han en sårinfektion, och den 21 augusti en spruta med vad man trodde var bedövningsmedel.

Sent på fredagskvällen den 28 augusti avled Artur med sin höggravida hustru bredvid sig. Han begravdes söndagen den 6 september 1936 i Södermalms Fria församling, som då låg i en gammal biograf på Mosebacketorg 16. Där hade Artur varit diakon och ungdomsledare, och parets hem hade varit öppet och ofta fyllt med ungdomar och vänner. Officiant vid begravningen var Artur Nilssons nära vän pastor Alfred Gustafsson, och kyrkan var fylld till sista plats. Förutom församlingen fanns bland de närvarande ett stort antal tjänstemän från Stadshuset, och borgarrådet Wictor Karlsson var också där.

Situationen var svår för den höggravida änkan. Artur hade under den stora egnahemsvågen varit anställd på Stockholm Stads egnahemsbyrå men var ”inte ordinarie” och hade därför ingen pension till efterlevande. Livförsäkring hade han inte haft någon, och Ingrid hade på grund av krämpor varit tvungen att sluta sitt arbete på Hasselblads. Hon var 38 år och hade djup sorg, och förlossningen blev mycket svår: ”Barnet höll på att behöva plockas ut i delar!”

Men Ingrid kunde ändå bo kvar i huset – mycket tack vare tidningen Husmodern, som gjorde flera reportage och samlade in pengar, för att ge änkan trygghet tills frågan om skadestånd avgjorts. Pengarna skulle sändas till den avlidnes gamle vän och granne pastor Alfred Gustafsson, och inte bilda fond åt barnet, utan gå direkt till modern som starthjälp som familjeförsörjare. Kondoleansbrev och postavier strömmade in från hela landet – och grannländerna. Många brev finns kvar i Arturs kista. De flesta givare hade inte råd med mycket, en del inte ens en hel krona, några hade gått med lista till bekanta, gamla änkor skickade sin skärv från ålderdomshemmet. Och det var många som gav:

”Ingenjör Nilssons dotter har fått tusen snälla ”gudmödrar” genom Husmodern”.

Änkan bar svart i 10 år, tills någon bad henne sluta med det för flickans skull. Vid samma tid flyttade hennes syster Ruth och mamma Karolina in i huset, och systrarna Ruth och Ingrid bildade tillsammans med Ingrids dotter en liten familj. Det berättas att när Ruth skulle lära dottern simma så stod Ingrid på stranden och ropade: ”Du döödar henne!”. Så rädd var hon att förlora sin flicka.

Ingrids dotter fick studera, blev lärare och docent samt gifte sig och fick tre barn. Ingrid bodde kvar i huset med sin syster ända till sin död, och Ruth tills hon var 94 år.

Nu bor ett barnbarn med familj i huset som Artur och Ingrid byggde. På dagen 60 år efter Arturs dödsdag, den 28 augusti 1996, föddes ett av de tre barnbarnsbarn som också fick växa upp i det lilla huset – och är den som påmint mest om sin mormor som barn.

FAKTARUTA

Om Lex Maria: Det gick aldrig att klarlägga hur förväxlingen av flaskorna gått till, mycket på grund av att polisen fått in anmälan först fyra dagar efter händelsen, vilket gjorde det svårt att få fram bevis. Ingen dömdes, trots att fallet gick upp i Stockholms rådhusrätt. Men redan i januari 1937 kom Lex Maria, den första förordningen om att en sjukvårdsinrättning ska anmäla sig själv om en patient har skadats i vården.

Om ersättning till efterlevande: Alla drabbade fick ersättning för direkta utlägg, som begravnings- och advokatkostnader. Erikssons mor beviljades dessutom ett begärt engångsbelopp på 6000 kronor. Och fru Nilsson fick en årlig ersättning åt sig själv (3000 kr, småningom sjunkande till 1800) och en åt dottern tills hon fyllt 20 (900 – 1200 kr).