En gammal lärare beskrev 1925 Stockholms skolpojkar som gistna tunnor: Vad som proppas in i dem i skolan rinner bort med förvånande hast. Men vi gamla lärare tröstar oss med att skolans främsta uppgift är att göra människor av det ofta svårarbetade material som sättes i våra händer. Det blir alltid kvar så mycket som fordras för att en enkel medborgare ska klara ett praktiskt arbete.

Och numera räcker kunskaperna ett gott stycke längre än så. På ett par årtionden har det svenska folkskoleväsendet tagit jättesteg framåt, jämfört med tiden då Luthers katekes var den orubbliga grunden för undervisningen och upptog en sjättedel av hela skoltiden. Enformigheten är jagad utanför murarna – när ämnena trängs på schemat kan omväxlingen möjligen bli för stor, på bekostnad av grundligheten.

I slutet av september 1925 besökte DNs sign Mason ett av Stockholms ”moderna skolpalats” och imponerades av den nya folkskolan. I en sjundeklass samlades 30 pojkar mellan 12 och 13 år – ”den verkliga slyngelåldern”. Efter morgonbönen läste en av eleverna Fader vår ”på verkligt söderspråk”. Sen blev det geografi med en snabbrepetition av Italien, och eleverna var imponerande kunniga om städer, öar, berg, näringar och – de visste till och med att landets tillfällige styresman hette Mussolini och var både konseljpresident och utrikesminister. Och hela klassen kände förstås väl till det världsberömda italienska bilmärket Fiat.

Men när en liten parvel hade berättat att gatorna i Venedig var våta och skulle förklara varför gissade han på att det var översvämning…

Sen tågade hela klassen till fysiksalen, där en skioptikonapparat var uppmonterad, och under resten av lektionen visade magistern bilder från Italien. Skolan hade ett betydande förråd av skioptikonbilder och flera fanns vid behov att hämta i Stockholms folkskolors centralsamling. Efter rasten blev det matematik – kanske det ämne som undergått minst förändring i skolorna.

Träslöjden däremot hade blivit mera tidsenligt och praktiskt betonad: Pojkarna fick slöjda föremål som kom till nytta inom hushållet eller vid lek och idrott, exempelvis bokhyllor, bollträn och modellbåtar. Arbetslusten och fliten var påtagliga.

I en av den moderna folkskolans präktiga ritsalar höll en flickklass på högstadiet på att avbilda höstblommor. Undervisningen anpassades efter vars och ens fallenhet, och mer än en lovande tecknare hade upptäckts under folkskolans teckningstimmar och fått sin första handledning av intresserade teckningslärare. Några av flickorna hade nu ritat situationsbilder från en resa till Köpenhamn, en annan hade specialiserat sig på att komponera bilder av klippt färgat papper.

Liksom andra moderna folkskolor hade Högalids välutrustade gymnastiksalar – hela tre stycken. I början av höstterminen var man dock helst i det fria med lek och idrottsövningar. Man saknade förstås inte heller en välförsedd tandklinik, eller ett skolkök med modern utrustning och fina lokaler.

Men högst skattad av eleverna var ändå badavdelningen. Det är lätt att förstå hur viktig renligheten var för folkhälsan, men i badavdelningen fanns inte bara möjlighet till en ordentlig rengöringsprocess (med rotborstar), utan även en simhall, vilket gjorde att simkunnigheten bland skolbarnen snabbt ökade.

Bilden nedan visar ryggtvätt på Storkyrkoskolan 1903, foto: Rydins Atelier (CC-BY) via Stockholmskällan.

Någon småskola existerade inte längre i Stockholm, utan barnen fick börja direkt i de vanliga folkskolorna, och där satt nu 25-30 småttingar och lärde sig läsandets svåra konst. Besökaren slogs av hur välklädda och välvårdade Stockholmsbarnen numera var. Tidigare hände det varje termin att läraren förlorade ett par tior på att köpa material åt eleverna, som nu lätt själva kunde skaffa det – vid behov med hjälp från samhället.

Vid ett par tre av Stockholms folkskolor fanns friluftsavdelningar för barn drabbade av tuberkulos – Sveriges dödligaste sjukdom. Engelbrektskolan hade sedan 1915 friluftsundervisning för lungsjuka barn på taket och vid Högalids folkskola samlades 25 barn från samtliga församlingar på Söder och i Gamla Stan i ett stort klassrum i östra flygelns södra ände med direkt utgång till en muromgärdad gård, dit man flyttade ut lektionerna så ofta som möjligt. Vid inomhuslektioner skulle fönstren hållas öppna, så barnen satt ofta påpälsade i sina skolbänkar både ute och inne.

Eleverna i friluftsskolan fick två måltider om dagen och vintertid fick varje barn en varm päls och pjäxor för att kunna ligga ute även vid ganska bister väderlek. Frisk luft och vila var det som rekommenderades de lungsjuka, och genom stadens försorg hade sängar skaffats för att ge tillfälle till vila ute på gården två gånger om dagen. För eleverna i friluftsskolan var det särskilt viktigt att övervaka kroppslig hygien och se till att de hade hela och rena kläder. Lärarinnan var alltså inte bara lärarinna utan även sköterska och i viss mån en extra mor. Här undervisades både nybörjare och sådana som var på väg att lämna skolan, och de flesta hade vistats längre eller kortare tid på sanatorium och kommit på efterkälken med skolarbetet.

En lärarinna tyckte att det värsta var att staten inte sörjde för utspisningen hela läsåret:

På sommaren vistas barnen på koloni, där de får äta upp sig, men sedan kommer en mellantid i hemmet innan skolan börjar, och då kan det bli lite si och så med maten. Idealet vore att Stockholm skaffade en lantgård med en fullständig internatskola. Då skulle både vård och undervisning förbättras.

Bilder från DN-reportage.