Nu ska nya Söderstaden ersätta gamla Slakthuset, som skapade rubriker 1912

Söderstaden är ett av Stockholms nya stadsutvecklingsområden, och består av tre olika delar med olika karaktär: Slakthusområdet, Globenområdet och Gullmarsplan-Nynäsvägen. Läs mer om Söderstaden och se karta här.

Slakthusområdet ska bli en “urban stadsdel där bostäder, handel och arbetsplatser samverkar med mat, kultur och upplevelser.” Nattklubben Slakthuset och klubb- och kulturlokalen Slaktkyrkan är redan i full gång.

Förra gången Slakthuset var ett storslaget hypermodernt projekt var 1912 när den imponerande slakthusanläggningen invigdes.

Slakthuset invining - rubik

Där fanns inte bara slakterier och kontor utan även börs- och restaurangbyggnad, bostäder för anställda, marknadshallar, stallar, kylhus. På invigningsdagen transporterade ett flaggsmyckat extratåg inbjudna gäster från Centralen till högtidligheterna. I slakthallen för storboskap, för dagen utsmyckad med flaggdekorationer och S:t Eriks vapen, hurrade ”ett par tusental” för konung, drottning och kronprins.

En vecka senare var det förbjudet att slakta på andra håll i staden.

Slakthuset invigning
Ur SvD 1912

När det nya moderna Slakthuset planerades valde man att lägga det i Skanstullstrakten, där många av yrkesslaktarna redan bodde. Området söder om Skanstull var ganska ruggigt, och där fanns från andra hälften av 1800-talet förutom krogar många slaktare, vars hårda arbete delvis betalades i brännvin. Tillsammans med ”rytande slaktarhundar” och en del högljudda grisslakter skapade de en stökig miljö.

I en artikel i Södernyheterna i maj 1968 ger Per Anders Fogelström en inblick i städernas slakteriförhållanden. Länge hade de varit relativt välordnade: Man fick bara slakta i »stadens rätta slaktarehus« , och där fanns viss kontroll. Men i mitten av 1800-talet upphörde de gamla skråförordningarna, och varje svensk fick rätt att slakta själv – åtminstone om man höll sig i de delar av staden som var mindre fina eller tätbebyggda. Då försvann de gemensamma slaktarhusen och små privatslakterier dök upp på bakgårdar och i skjul i stadens utkanter.  Hygienen blev därefter, och mellan 1834 och 1874 rapporterades elva koleraepidemier i Sverige, med omkring 37 000 personer döda.

Slaktarna var kända för att supa och slåss och många rykten spreds om dem, exempelvis:

Om dom hade inskränkt sig till att supa som vanligt folk!
Men dom drack BLOD, dom satarna, som vi dricker vatten.

En slaktardräng från 1880-talet hade en möjlig förklaring: ”Vi fick på sin höjd tre timmars sömn vart dygn. Utan brännvin hade det inte gått.”

Det var inte heller lätt att få dit djuren, som hämtades vid båtar och järnväg av så kallade lajdare, som sedan drev dem genom stan. Många gånger flydde oroliga djur i vild panik, och mer än en stockholmare lär ha stångats till döds på stadens gator.

Lajdare
Ur DN 1950

Slakterierna och förhållandena där gjorde Skanstull illa beryktat, och ryktet spred sig även utomlands om våra ”primitiva och oordnade kreaturs- och kötthandelsförhållanden.”

Något måste göras. Det blev det nya Slakthuset.

Att man byggde det på samma plats som de gamla småslakterierna berodde också på att marken var billig där. Dessutom skulle transporterna förbättras när den planerade Hammarbyleden kopplade ihop Hammarby sjö med Saltsjön och Mälaren. De flesta slaktdjuren kom söderifrån, och man kunde dra järnvägsspår från stambanan till Enskede. Den planerade spårvägen till Södra begravningsplatsen (nuvarande Sandsborgskyrkogården) kunde dras förbi slakthuset, och särskilda spårvagnar för kreaturstransport anskaffas. Åttans spårvagn gjorde sig nyttig på många sätt: den fraktade både varor och brev, och vid begravningar gick särskilda begravningståg. Läs mer om den mångsidiga Enskedebanan.

Bild via Stockholmkällan (CC-BY) Klicka för större bild.

Det nya hygieniska slakteriet bedrev även viss folkbildningsverksamhet. I reklampamfletten till vänster får stockholmarna veta varför en förståndig husmor i Stockholm alltid är mycket noga med att köpa kött försett med Stockholms stads slakthus blå stämpel.

1913 beslöt man också att i Slakthus- och saluhallsstyrelsens regi grunda en kommitté med uppdrag att utöva ”upplysningsverksamhet angående rationella hushållsmetoder”.

Husmödrarna skulle få lära sig att vara sparsamma och tillvarata även mindre smakliga delar av djurkropparna. Bland annat fick man tips om hur juverpudding kunde bli en delikatess. Billigt blev det också!

I Slakthusboden kunde allmänheten köpa kött. Enligt uppgift såldes en hel del hästfilé och hästbiff där. Man kom från när och fjärran för att handla, och många tyckte att hästkött var bättre än nötkött. Ibland köpte man på gammalt sätt en kvarts gris att stycka, förpacka och frysa in.

För den som vill läsa mer om Slakthusets historia finns en hel bok på Stockholmskällan: Kött och Blod – Slakthusområdet i Johanneshov 100 år.

För att säkra tillgången på kylvatten anlades två dammar vid den dåvarande spårvagnsstationen. De kallades Ödledammarna och i dem har generationer av enskedebor badat – ända tills de försvann under Globen. Fast det aldrig var varken tillåtet eller ofarligt. Läs mer om “Ödledammarna vi aldrig glömmer”.

Nedan kartor från 1934 och idag, som visar var Ödledammarna låg. (På Stockholmskällan kan man jämföra kartor från olika år.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.