I slutet av september 1925 gjorde DN ett stort reportage om en grupp kvinnor som utförde ett osynligt arbete – märkbart endast om det INTE gjordes ordentligt. För morgonresenärerna var det en självklarhet med städade vagnar utan stänk och skräp och med rena fönster. Och spårvägarnas städerskekår slarvade inte ifrån sig sitt arbete. De flesta hade varit i tjänst länge, en i över tjugo år och flera sen före storstrejken 1909.
Detta tuffa nattarbete utfördes uteslutande av kvinnor, till skillnad från i andra länder där det oftast sköttes av män – med sämre resultat, sades det. Med kvinnor blev det bäst och billigast. Socialstyrelsen hade utrett lämpligheten av kvinnors nattarbete, men för städerskorna vore det nog ännu värre om levebrödet togs ifrån dem – med risk för både tårar och svält.
Varje natt vid 12-tiden väcktes alltså hundratals kvinnor och skyndade till närmaste hållplats, för att åka till någon av Stockholms spårvägsstallar – vid Roslagstorg och Ringvägen, i Enskede, Sundbyberg, Bromma och Jakobsdal. Där stämplade de in och städade sedan spårvagnar från kl 1 till 6.30, med en halv timmes kaffepaus. De var lediga var sjunde vardagsnatt och var sjunde söndagsnatt, och fick alltså två sovnätter i rad var sjunde vecka.
Tidningen följde med till de stora spårvagnshallarna vid Roslagsgatan och beskrev ödsligheten under det höga glastaket, där män och kvinnor ilade om varann mellan leden av sovande vagnar, medan då och då en larmande nattvagn kom inskramlande och ställdes bland de andra. Det var ingen ofarlig plats, man kunde ramla ner i graven och bryta både armar och ben, men det hände ändå märkvärdigt sällan, ty i ett sådant arbete måste man lära man sig att bli försiktig.
På fötterna hade alla städerskorna stora svarta träskor. Dem höll bolaget med, liksom förkläden av stadigt material. Ett par vanligt skor skulle bli förstörda på en enda natt. Vagnarna sopades och dammades varje natt – vilket var något helt annat än att damma en damsalong. Varannan natt tvättades de dessutom, och då gick stora hinkar vatten åt, och mycket blask blev det.
Värst är det på vintern, när snösörjan frusit till is mellan spjälorna och måste hackas upp på plattformarna. Eller när det regnat svårt och smörjan stänkt tjocka lager på väggar och fönster. Tidigare var 10an värst, beroende på kolbärarna som åkte till och från Värtan och vägarna utan stenläggning ute vid Ropsten.
Men en vacker höstdag, som när tidningen var på besök, slapp man både frysa, som på vintern, och svettas som på sommaren. Och det var mest bara plommonkärnor och fruktskal bland kvitton och boss som måste bort.
Var och en hade ett skåp med kläder och städgrejor i, oftast i samma lilla krypin där man drack sitt kaffe. Till träskorna hade man grova strumpor, över blusen en tjock kofta – och så det grova grå förklädet och duken över huvudet.
Vid Roslagsgatan arbetade 45 städerskor, uppdelade i två grupper. I den ena arbetade man tre och tre, och städade vissa i förväg bestämda vagnar genom att först sopa, sedan tvätta dem: en person inuti och två utanpå, en på varje sida. Den andra gruppen var reserv och sattes in där den behövdes. Ingen natt var den andra lik, ibland var vagnarna särskilt smutsiga på grund av trafik och väder, en annan gång var det fler tåg än vanligt som gått i trafik och behövde sopas.
Enklast att städa var de s k ”Västeråsarna” – de gamla vagnarna med långbänk på vardera sidan. De nya med småbänkar var besvärligare.
Det var ett tungt arbete att bära vattenhinkar från vattenposterna och kliva på höga pallar för att nå fönstren. Och fort skulle det gå: Ett lag om tre måste vid behov hinna med ända upp till 18 vagnar per natt. Basarna svarade för att det inte bara blev snabbt, utan även ordentligt gjort, och städerskorna var som sagt både vana och noggranna. De nya fick lära sig arbetet genom att under tre nätter arbeta under en van städerskas ledning och lära sig exempelvis hur man fick in ljus i vagnarna och tog sig till vara för olyckshändelser. Det var städerskorna som med sämskskinn gned fönstren skinande blanka, men all mässigspolering gjordes av män – utan annan anledning än att det alltid varit så.
Till kafferasten kl 3-3.30 hade var och en med egen kaffepanna och eget bröd, och det behövdes, för det var sällan man hunnit äta något innan man gick hemifrån. 6.30 var arbetsdagen slut – åtminstone den betalda delen, och åtminstone för dem med bara ett arbete. Det fanns ogifta och barnlösa städerskor, och gamla med vuxna barn. Men de flesta hade familj, som efter städarbetet skulle ha frukost och så skulle barnen iväg till skolan. Det fungerade ändå bättre än att vara borta om dagen. Nu kunde mödrarna få sova några timmar efter att barnen gått till skolan. Om man sedan lade sig kl 8 på kvällen blev det ytterligare några timmars sömn innan väckarklockan ringde kl tolv. För att roa sig fanns ingen tid, men sådant var man heller inte van vid.
Värst var det för de nervösa, som hade svårt att sova några timmar i stöten, och vaknade även när det var sovnatt. De flesta var dock så trötta i kroppen att de lätt somnade så fort tillfälle bjöds, även om det inte var så tyst hemma dagtid. Och väckarklockan vid midnatt väckte bara dem, inte man och barn. Det var vanan som gjorde det. Man kan vänja sig till och med vid att även på julafton börja arbeta vid midnatt. Och på juldagsmorgonen brukade man, om möjligt, få sluta ett par timmar tidigare än vanligt.
Lönen var relativt hög för att vara kvinnoarbete, även om den skulle varit usel om det gällt mansgöra. För den som ensam hade ett par barn att försörja var dock 160-170 kronor i månaden inte mycket, så ett antal av spårvagnsstäderskor hade flera arbeten, oftast städning: Direkt efter spårvagnarna kunde man gå till morgonstädning av bank, eller så kunde man på kvällen hinna med ett kontor. En hade en kyrkstädning, som passade in tidsmässigt.
Artikeln avslutas: Vid det här arbetet måste man vara stark och inte rädd att ta i eller bli våt om benen – eller gå ensam på gatorna nattetid. Och det är nog inte dessa som skriver insändare om den bristande kvinnofriden på Stockholms gator – trots att de säkerligen haft en del att skriva om.
