Sprit betraktades länge som ett skydd mot alla möjliga sorters sjukdomar. Alkoholdrickandet bredde småningom ut sig alltmera, och under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var spritmissbruket spritt över hela världen.

Motbokssystemet var ett svenskt försök att minska missbruket genom att reglera alkoholbruket, även kallat Brattsystemet eftersom det grundades på ett förslag av den liberale läkaren Ivan Bratt. Det blev (förstås) INTE populärt, gav upphov till många roliga historier och inspirerade till mer eller mindre kreativa fuskförsök. Bilden visar en motbok som rivs itu 1955 när systemet upphörde (via Wikipedia, PD).

Fortsätt läsa ”Sveriges mest avskydda bok nånsin? Motboken (✴️1917 – ✝️+1955)”

När Stockholm (som enda sökande) utsetts till värd för Olympiska sommarspelen 1912 behövdes en ny arena. På Stadions nuvarande plats fanns sedan 1896 Idrottsparken, stans första moderna idrottsarena, och rivandet av den väckte viss nostalgi.

Men de femte moderna olympiska spelen 6 – 27 juli 1912 skulle bli en succé. Egentligen är ”Olympiad” fyraårsperioden mellan olympiska spel, men organisationskommittén skiljde inte på ”olympiska spel” och ”olympiad”, brevpapperet märktes med ”V olympiaden” – och kallades Solskensolympiaden.

I tidningarna framgår hur staden förberedde sig – och att viss oro fanns hos både stockholmare och ansvariga. Det här var Stockholms allra första möte med inströmmande ”utländingar” från världens alla hörn. Hur skulle det gå?

Fortsätt läsa ”1912: Sommaren när stockholmarna drabbades av Solskensolympiaden”

Bild: Lagerlunden 1914, Per Fredrik Röding (CC-BY)
Sthlms stadsmuseum via Stockholmskällan

Lika välkänt som att Stockholm – Nordens Venedig – är en vacker stad är att det är DYRT där! 1913 visste ”alla”:

I Stockholm kan man inte leva under 10 kronor om dan.
Eller?

I augusti 1913 testade SvDs signatur Au revoir (alias Artur Möller) hur billigt en turist kunde leva i Köpenhamn, jämfört med exempelvis Stockholm. Målet var att klara sig på tre kronor per dag, så signaturen inriktade sig på köpenhamnska billighetsrestauranger. Här följer hans berättelse.

Fortsätt läsa ”Stockholm 1913: Går det att leva på 3 kronor om dagen?”

På 40-talet kallade en del av hyresgästerna på St Eriksgatan 49 bottenvåningens restaurang för ”Automaten”, trots att den hette något helt annat och var en vanlig restaurang. Men där hade en av Stockholms många automatrestauranger legat – ända fram till 1937. ”St Erik” var nämligen den som stängdes allra sist.

Automatrestaurangerna slog igenom i Stockholm vid förra sekelskiftet och var under några decennier den nya tidens matställen. Gästen stoppade ett mynt i en springa i väggen som skilde kund från personal. En automatisk mekanism vägde därefter myntet, och om det godkändes öppnades en lucka eller kran. Bakom väggen fanns personalen som lagade maten och fyllde på mat och dryck.

Fortsätt läsa ”När Stockholm var ”Automatrestaurangernas stad””

Sommaren 1913 kåserar signaturen Kaifas (alias Erik Ljungberger) i SvD om inbitna sommarstockholmare, som var kvar i stan till och med på helgerna trots att de hade råd till semesterboende – och inte var konstnärer, som ju enligt samma signatur oftast föredrog sommarstan framför landet. (Klicka för större bilder.)

Redan dagen efter teatrarnas stängning brukar teaterfolket fly från staden, på gungande skärgårdsbåtar eller skakande tåg. Teaterkungen Albert Ranft ger sig iväg redan dagen efter att han slagit igen Svenska teatern och sägs sedan tillbringa sommaren i sällskap med en 25-öresbok på en balkong i Monte Carlo.

Fortsätt läsa ”En bukett sommarstockholmare 1913”

I maj 1913 berättar SvDs signatur Kaifas (alias Erik Ljungberger) om sommarnöjen för stockholmarna i allmänhet och konstnärerna i synnerhet. Vid den här tiden på året längtade stockholmarna i allmänhet till landet, det vill säga skärgården. Skärgårdsbåtarnas flottilj gick varje dag överlastade med bagage utåt fjärdarna. Om somrarna bodde stockholmaren nämligen i skärgården. Han tröttnade aldrig på långa enformiga båtresor, att se samma fjärd med samma ångbåtar och samma holmar från samma veranda år efter år efter år… (Bilder ur SvD.)

Detsamma gällde inte riktigt konstnärerna. Förutom en och annan skådespelarkoloni ute på de yttersta skären träffade man sällan på en konstnär i Stockholms skärgård, åtminstone inte på samma plats flera somrar i rad.

Fortsätt läsa ”Sommarstockholm och konstnärerna 1913”

Under båda världskrigen rådde det mat- och varubrist i Sverige, och därmed ransonering. 1940 började det – och slutade – med kaffet, som blivit en stark symbol för tiden. Den lilla ransonen räckte inte långt för det kaffedrickande folket, utan till vardags blev det mest surrogat, s k ”surr”, oftast gjort på cikoria. De flesta ransoneringar upphörde några år efter krigsslutet, kaffet först 1951.

De första ransoneringarna infördes i mars 1940 och de flesta baslivsmedel ransonerades fram till 1948-1949. Beredskapskort delades ut redan hösten 1939, och myndigheterna började ta ärter i beslag, för utsäde och militära behov. Redan då utbröt den första hamstringsvågen.

Fortsätt läsa ”Värst var det ändå med kaffet under krigets ransonering”

I april 1943 var SvD på besök hos ”beredskapsinvalider” under omskolning. En av dem var 23-årige Egon Rydstedt, som hanterade svarven med sin tångliknande arbetsprotes medan han räckte ut den kvarvarande vänsterhanden till hälsning:

Jotack, det här går bra. Svarvare är inget dumt yrke och Stockholm är en fin stad.

”Vår beredskap är god” hade statsministern Per Albin Hansson sagt i sitt tal vid krigsutbrottet 1939. Det stämde inte riktigt. Under beredskapstiden inkallades mer än en miljon svenska män för att bevaka landets gränser, medan kvinnorna ersatte dem i det civila arbetslivet. Trots att landet aldrig drogs in i kriget var tjänstgöringen inte riskfri.

Fortsätt läsa ”Krigstider: Beredskapens offer omskolades med hjälp av ”blåvita tipset””

En av de drivande i insamlingen till ”Polisens dotter” Maria, vars far dött i tjänsten på Maria polisstation, sägs ha varit konstapel P A E Andersson, gemenligen kallad ”Spisrakan”. Om honom berättas många historier.

Journalisten Thorleif Hellbom tillhörde en gång slynglarna nere i Hornstull och har berättat hur ropen där skallade:

Hets, hets, Spisrakan kommer!

Per August Emanuel Andersson föddes 1882 och tjänstgjorde i Maria, andra distriktet med kvarter på Rosenlundsgatan, från 1907 till långt in på 30-talet utan att någonsin bli befordrad.

Fortsätt läsa ””Spisrakan” – Söders legendariske poliskonstapel från 1907 till pensioneringen 1937″

På natten den 14 juni 1914 födde Hedvig Olofsson sitt och Per Emanuels första barn – en liten flicka. Samma dag begravdes barnafadern. Mor och dotter var på sjukhuset och kunde inte närvara – men alla poliser från Maria vaktdistrikt som hade möjlighet tog ett sista farväl. Och fattade ett beslut som skulle komma att göra den lilla nyfödda känd som ”Polisens dotter”.

Per Emanuel Olofsson hade varit konstapel nummer 125 på Maria polisstation tills han föll på sin post klockan 01.10 fredagen den 1 maj, påkörd av en droskbil strax efter att han gått på sitt pass.

Fortsätt läsa ”1914: Hur Maria Margareta Emilie Olofsson blev ”Polisens dotter””

I augusti 1960 skriver tidningen Se om mannen som just satt årets rekord i lurendrejeri. Han svindlade i första hand unga kvinnor och lyxhotell, som Malmen, Carlton, Foresta, Plaza, Grand…

Egentligen hette han Erkki Kairsimaa och var en 43-årig, f d köksmästare med skumt förflutet från Helsingfors. Han arbetade under många olika namn och fina titlar: sjökapten, disponent, arkitekt, doktor, ambassadråd… Men borde vara relativt enkel att känna igen på sitt modus operandi: Han brukade ha glömt sin plånbok och så bjöd han ofta på hjortronlikör(!).

Fortsätt läsa ”KUNNA DESSA ÖGON LJUGA? OM! Stockholms rekordbedragare 1960”

Barnens Dag firades för första gången 1905, till förmån för alla de barn som var, eller riskerade att bli, sjuka i TBC (”lungsot” som man sa då) – en sjukdom som då skördade ca 1 miljon människors liv årligen i Europa.

1910 anordnades för första gången liknande välgörenhetsdagar för de gamla. De Gamlas Dag startade på söndagen den 6 november, och pågick i två veckor, med de största festligheterna på söndagarna: musikalisk soaré på Grand Hotel och stor kyrkokonsert. För planeringen stod välgörenhetsföreningarna Ljusglimt och Genom eget arbete, och en kommitté hade bildats, ledd av pastor primarius dr J Fr Håhl,

Fortsätt läsa ”De gamlas dag gav pengar till behövande åldringar – åtminstone dem som sett bättre dagar”

Bild: Rallarlag vid Årstabron (Picryl)

Den 25 november 1929 invigdes både Hammarbyleden och Årstabron. Den första järnvägsförbindelsen över Årstaviken hade byggts 1860 i samband med Västra stambanans sträckning till Södra station. Det var en låg järnvägsbank med en svängbro över viken. (Se bild nedan)

Den nya Hammarbyleden mellan Saltsjön och Mälaren krävde en högbro för att inte trafiken skulle hindras, och här hade man nu byggt Sveriges största bro, beskriven som magnifik.

Det stora järnvägsbyggandet i Sverige kunde betraktas som avslutat – även om det var först 1936 som SJ:s generaldirektör Axel Granholm drog åt bulten i den sista skarven i Inlandsbanan uppe vid byn Kåbdalis i Jokkmokks kommun.

Fortsätt läsa ”1929 var Årstabron färdig – och rallarna började pensioneras”

Grubbens 1901, Blomberg, Anton (CC-BY)
Stadsmuseet via Stockholmskällan

I Boken om Stockholm från 1904 läser man att antalet fattiga understödda av kommunen stadigt minskat sen 1894, trots att folkmängden ökat. Fattigvårdskostnaden däremot hade stigit – på grund av allmänna prisstegringen, men också för att de dyraste understödstagarna hade blivit flera: de utackorderade, i fattigvårdsanstalter intagna och fullt försörjda.

Två av stadens mest välkända fattigvårdsanstalter var Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning, gemenligen kallad ”Grubbens”, och Stockholms stads arbetsinrättning – ”Dihlströmska”.

Fortsätt läsa ”Bland Stockholms hjon: Dillströmmare och Grubbensgubbar/gummor”

Undervisning i Enskede läroverk 1950 av H Ronninger (CC-BY)
Stadsmuseet via Stockholmskällan

De som växte upp i Stockholms nya förorter med försöksskola 1945-65 bodde i nybyggda hus och gick i nya skolor, med gratis böcker och skolmat. Och alla – även de från hem ”utan studievana” – gick nio år i skolan, med möjlighet att plugga vidare.

En av dem som tog studenten i Enskede läroverk vid Gullmarsplan var Gunnar Edander – mannen som komponerade musiken till bland annat Jösses flickor! Han var musikintresserad redan då: På bilden nedan spelar han 1961 på flygeln i Stora aulan. Den lärare som sitter närmast väggen är troligen Tofte Hylander, som undervisade i geografi och biologi.

Fortsätt läsa ”Om några Enskedestudenter och en skola i förändring”

Gunnar föddes 3 februari 1942 på Kronobergsgatan i Stockholm. Pappa hade egen smidesverkstad och kom från Dalarna, mamma var fiskarflicka från Bohuslän. I Stockholm bodde familjen längst ner i huset, där solen tittade in bara när den reflekterades från fönstret tvärs över gatan. Där fanns ingen centralvärme och det var mörkt och fuktigt, med stora råttor i källaren. Så kunde det se ut i Stockholms innerstad ännu på 50-talet.

Men i maj 1952 flyttade familjen Edander till Årsta, där de fick både badkar och kylskåp, och 1962 tog Gunnar studenten i Enskede läroverk. På bilden nedan spelar han på flygeln i Stora aulan.

För musikintresset fanns där från början.

Fortsätt läsa ”Gunnar – mannen(!) som komponerade musiken till ”Jösses flickor!” – och mycket mera.”

Som många typiska stockholmare hade Gunnar Edander föräldrar från landet: pappan kom från Dalarna, mamman från Bohuslän. Båda var musikaliska, vilket har betydelse för fortsättningen. I Stockholm bodde familjen först omodernt inne i stan innan man 1952 flyttade till Årsta.

Gunnar gick i Adolf Fredriks musikskola och tog 1962 studenten i Enskede läroverk. Småningom blev han kompositör och fortsatte med Fickteatern, Unga Klara, ”Kan vi, vill vi, törs vi?” Och mycket, mycket mera.

Här berättar han om hur det började: med tramporgeln i Bohuslän.

Fortsätt läsa ”Gunnar från Årsta blev en känd kompositör. Men det började med mormorsfars tramporgel”