Södra Blasieholmshamnen

1880-tal: Stockholmaren visar sin stad för östgöten

“Klockan slår 7 i Klara nya kyrktorn, som smärt och prydligt reser sig över Norrmalms alla byggnader, till och med högre än Allmänna telefonbolagets genomskinliga tornbur.” Så börjar berättelsen om den infödde stockholmaren CL som på sin sedvanliga morronpromenad stötte ihop med östgöten och lantbrukaren PP, som inte varit i stan på tjugo år, och åtog sig att visa honom en del av det som hänt sen dess.

I hörnet av Karl XII:s torg och Kungsträdgårdsgatan (förr kallad Östra och ännu längre tillbaka Lilla Trädgårdsgatan) fräste en väldig vattenstråle tätt förbi vandrarna.

»Stockholm tvättar sig», upplyste huvudstadsbon. »Hela kroppen?» sporde lantmannen. Nej, men de förnämsta delarna, de som mest faller i ögonen. Tvagningen börjar här på norr och i sta’n vanligen den 1 april, på söder något senare, och pågår ända in i oktober – november. Det sker med stora slangar och många vattenvagnar, och även Djurgården vattnas. Sammanlagt behöver Stockholm årligen 90,000 kubikmeter från vattenledningen för att hålla sig snyggt utvärtes – men så har vi också gjort framsteg i hälsovårdsavseende.

»Ändå luktar det inte alltid gott i Stockholm», invände lantmannen, och framme vid Jernkontorets hus insveptes de plötsligt i ett tjockt dammoln. PP uttryckte sin förvåning över att man sopade gatan utan att först fukta den, och stockholmaren såg kanske lite förlägen ut. Han kunde heller inte neka till att mycket illaluktande hästspillning under dagens lopp samlade sig på gatorna, utan att man här, som i andra stora städer, försökte avlägsna orenligheten tidigare än morgonen därpå.

Sedan ville lantmannen köpa tobak till sin morgonpipa, men fick veta att cigarrbodarna inte var öppna dygnet runt (som han hört) utan först från åtta på morgonen. I gengäld stängdes de sällan före midnatt, en del ännu senare.

Lantmannen var inte imponerad av stockholmarnas sena morgonvanor, men när de gick förbi en plats där nya spårvagnsskenor lades ut – utan att trafiken avbröts – fick han veta att arbetet där började fyra på morgonen, ibland ännu tidigare.

Och stockholmaren påpekade att de före klockan åtta alltså sett gatsopare, vattensprutare, spårvägsarbetare, brevbärare, stensättare, murare, tidningsbud med flera, varav en del varit i verksamhet i flera timmar, exempelvis mjölkbuden med sina små handkärror från mjölkbolaget Audumbla.

Brevlådorna i gathörnen tömdes redan halv sex på morgonen, och före sju var brevbärarna på centralpostkontoret, redo för dagens första brevutdelning. Lådorna var moderna “självtömmande” mekaniska säkerhetsbrevlådor enligt d:r Wibergs moderna system, så konstruerade att den tömningsväska som användes öppnade brevlådans bottenklaff, som stängdes när väskan togs bort. Den som tömde brevlådan kunde alltså aldrig komma åt breven. Brevlådan blev en succé inte bara i Sverige: rättigheterna köptes även av postförvaltningen i Tyskland.

Wibergs brevlåda
Wibergs brevlåda (Public domain) via Wikimedia Commons


Därefter gick man till Kungsträdgården. Stockholmaren berättade:

Det heter alltid “i torget”, då vi talar om Karl XIII:s torg, den gamla Kungsträdgården som Karl Johan förvandlade till en tråkig sandplats med en dubbelallé på vardera långsidan, men som i vår tid åtminstone officiellt återfått sitt namn och till en del även sin egenskap av trädgård.

Kungsträdgården är inte vår enda promenadplats men den enda som gillas av den fina världen. 8-9 månader om året kan man här få veta vilka förlovningar som ingåtts – och ska ingås, liksom vilka som slagits upp eller kommer att slås upp. Och på stora planen mellan de vackra planteringarna har unga Stockholm sin promenad med hök och duva, bollkastning, rephoppande och andra ungdomliga lekar, övervakade av mödrar, barnjungfrur och schweizer-bonner.

Personvåg 1880

Här fanns också den nyaste sortens personvåg: Ställde man sig på fotsteget och stack in ett femöresstycke i munnen på lejonhuvudet, visades genast vikten – åtminstone upp till 125 kilogram. De gamla personvågar fanns kvar, hanterade av kullor, men de nya skötte sig helt själva.

Härnäst slog sig herrarna ner på en av sofforna utanför fru Malmgrens vattenbutik vid general-lantmäterikontorets understa bottenvåning mellan Jakobs kyrka och Lantmäteribacken. Det var Stockholms äldsta och förnämsta inrättning av det slaget och den öppnade redan halv sju på morgonen och hade sedan fullt med folk större delen av dagen, åtminstone när vädret var vackert och varmt.

Här dracks alla möjliga konstgjorda vatten, i synnerhet av Apotekarnes mineralvattensaktiebolags omtyckta tillverkning. Herrarna tog varsin flaska Vichy.

Vattenbutiken i Kungsträdgården startade 1850 och upphörde i oktober 1933. Bilden nedan är från 1933 och visar fröken Anna Håkansson, som hade butiken från 1898, och hennes biträde. (Från Stockholms stadsmuseum (CC-BY) via Stockholmskällan. )

Kungsträdgårdens vattenbutik

Klockan åtta beundrade herrarna på Hamngatan ett antal militära grupperingar som marscherade till exercis, begapade även av grannskapets flickor. Där var ett kompani gardister, norska gardets skarpskyttar, gossar från Norra latinläroverket, kanske även från Södra, Realläroverket, Beskowska skolan och Nya elementarskolan. Några hundra folkskolegossar hade nyligen av “Föreningen för främjande af skolungdomens vapenövningar” fått uniformsblusar av mörkblått ylle, istället för de gamla linneblusarna. Stockholms frivilliga skarpskyttekår fick man dock bara se ibland på helgdagarna.

Den gula vagnen som for förbi var dock ingen ammunikationsvagn utan en brödvagn av nytt slag – ett påhitt av hovleverantören, finbagaren och spisbrödfabrikanten C. W. Schumacher, innehavaren av danska ångbageriet.

Istället för bagarpojkar med brödkorgen på huvudet eller öppna brödkärror skulle det nu vara stora, täckta vagnar med prydligt yttre och renligt inre, och en ordentlig kuskbock för kringköraren att sitta på, istället för i en korg med mjukt bröd.

Från Humlegårdsgatan gick herrarna ombord på en öppen spårvagn med fri utsikt åt alla sidor, och åkte ringlinjen nedåt Roslagstorg och Tegnérgatan, förbi Immanuelskyrkan och Adolf Fredrik in på Drottninggatan och ned till långa, palatsuppfyllda Vasagatan. Efter en tur över Vasabron och runt Gamla Stan steg de slutligen av vid Norrbro.

Då hade klockan hunnit bli nio och det fanns möjlighet att äta frukost exempelvis på operakällaren, Strömparterren, Operakaféts s. k. Lagerlund, Tysta Mari eller Grand Café vid Drottninggatan. Lantmannen föredrog biffstek på operakällaren.

Därefter ville han läsa Östgöta-Correspondenten, men den fanns inte på operakällaren. »Fröken Nordqvist har nog den tidningen», sade stockholmaren och förde sin vandringsgäst över gatan till Allmänna tidningskontoret vid Gustaf Adolfs torg – det äldsta och förnämsta av flera tidningsläsnings- och försäljningskontor, med hundratals dagliga besökare. Här kunde man köpa tidningar, eller läsa dem mot avgift, sköta sina prenumerationer eller sätta in annonser.

Vid disken var stark trängsel, tidningarna låg i stora högar för köpare och läsare. Några ögnade hastigt igenom det ena bladet efter det andra, slängde ifrån sig en femöresslant och skyndade ut, andra studerade en tidning från början till slut och betalade två öre. Här kunde man även skriva brev, ringa telefonsamtal och köpa biljetter till alla enskilda teatrar i Stockholm.


Plötsligt bleknade östgöten och kände sig »liksom sjösjuk»: “Det kommer sig nog av taket på den där byggnaden – det går ju i vågor”, trodde han. Det var basarbyggnaden han menade, som stockholmaren skämts för att visat upp. Han pekade istället på de ämbets- och tjänstemän som gick längs Norrbro – till och med själve excellensen, statsministern: »Och han, som är näst efter kungen, går till fots! Han ser ju helt civil ut.» .

Norrbrobasaren hade invigts 1839 och var egentligen tänkt som ett provisorium. När den 1903 slutligen revs hade den hunnit bli mycket sliten, men vid invigningen fanns 25 butiker och flera boklådor (bokaffärer), som blev mötesplatser för konstnärer, vetenskapsmän, författare och skådespelare. August Blanche skrev:

Om man kommer in i Bazaren utan det minsta fikonlöv, skulle man efter en knapp timme kunna utträda riggad från topp till tå av skräddare, modehandlare, guldsmeder etc.

Norrbro 1880 (Public domain) via Wikimedia Commons

Källa: Nya Stockholm av Claës Lundin (CC-BY) Geber 1890, Stockholms stadsmuseum. Med över 400 illustrationer av V. Andrén, Ferd. Boberg, Herm. Feychting, Edv. Forsström, Rob. Haglund, R. Widing, m. fl.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.