Men först beskriver han våren i Stockholm: Till påsk är gatorna vanligen fria från is och snö, lärkan har hörts på Ladugårdsgärdet och bofinken har blåst revelj i Humlegården. Ströet ryker i trädgårdarna, kyrkogårdarnas nyklippta träd sväller i knopp, man börjar måla ångbåtarna vid Skeppsbron och oljefärgen doftar i solskenet i kapp med tjäran. Blåsippor har utbjudits på Djurgårdsslätten, rädisor uppträtt på Munkbron och Hötorget. Och stockholmarnas gamla favoritblomma hyacinthen blommar i fönstren.

Om påsken

Ur “Gamla Stockholm” 1882 av Claës Lundin, August Strindberg: De sex fastlagsveckorna utgjorde en långsam förberedelse för påsken. Långfredagen ingår lång och dyster till det yttre, påskaftonen firas inom den slutna familjekretsen med ägg, i somliga hus försedda med inskriptioner, vanligen i form av frågor och svar. I de fattigare församlingarna går barnen fram (dvs konfirmeras) på påskdagen, emedan man icke vill hålla dem från arbetet längre än nödigt. Med Annandag Påsk, som vanligen firas med nöjen av stillsammare art, går påsken ut.

Riset, som första fettisdagen skämtsamt begagnas som väckningsmedel, ska vara en påminnelse om Christi pina, och då betyder väl de granna fjädrarna att den pinan ändå blev världen till glädje.

Äggen på påskafton torde väl icke ha någon annan betydelse än den att hönsen börjat värpa – såvida de icke långsökt vill antyda Christi uppståndelse ur gravens skal. Kanske är de en fastlagsrätt, ersättande det under fastan förbjudna köttet.

Semlan måtte ha någon gemensamhet med det osyrade brödet – eller bara vara en enkel fastlagsrätt.

I boken finns nedanstående fastlagsrisformade dikt “till det täcka könet” om vilka av dem som ska få smaka riset, exempelvis de som “har smak för utrikes grannlåt och nipper”, medan de fromma istället kunde få låna riset att själva “bruka på alla som aga förtjänar” och tillönskas en “hurtig och hyggelig man”. (Klicka för större bild.)

Att fastlagen fordom i Sverige varit firad i likhet med karnevalen utomlands intygar Olaus Magni, som brukade berätta för “förnäma människor” söderut att narraktigheten kanske är enfaldigare och renare ju längre under polstjernan den kommer:

I de nordliga länderna har man inte riktiga ansiktsmasker, utan de ädlare narrarna täcker sina ansikten med svart siden, binder om sig gyllene och silverne gördlar och talar med förvänd röst. Övriga narrar följer deras exempel: de rasar och ställer sig vansinniga med förvandlad gestalt, såsom i de ovidianska metamorfoserna*, i synnerhet i Fastan.

(* Den romerska skalden Ovidius är mest känd för “Metamorfoser”, ett diktverk om ett antal mytologiska förvandlingar.)

Så sätter slaktaren ett bock-eller oxhuvud på sig och härmar dessa djurs stämma, eller så grymtar han som ett svin. Fiskarna går omkring med nät och håv, och övriga borgare styr på samma sätt ut sig efter stånd och väsen. En sådan frihet tillåter Överheten dock endast sex dagar före Fastan.

Under katolska tiden var påsken särdeles festlig; det kan man se i 1571 års kyrkoordning som innehåller förbud mot åtskilliga ceremonier:

Så skall om påska tid korset varken nederläggas eller upptagas, icke omkring dragas… Icke skall heller vara förbudet (såsom vant är) att ringa i dimbelveckorna** heller än någon annan tid om året, ty den seden som var att man då icke skulle ringa utan blåsa i horn eller annat slikt haver ock haft vantro med sig… Så skall man icke heller kläda beläten om fastan… Med klockor har också varit stort missbruk – nämligen sådana som den långa ringning på själadagen och själva aftonen där en hop med unga gelningar (självsvåldiga) komma till kyrkorna och under sådana ringnings sken bedriva mycken överdådig skalkhet.

** Dymmelveckan eller stilla veckan inleder påskveckan och ska påminna om Jesu lidande. ”Dymla” innebar att kyrkklockans järnkläpp byttes ut mot en kläpp av trä eller att järnkläppen kläddes med tyg, så att klangen blev dovare.

Att skådespel under medeltiden uppfördes i Sverige, är alldeles säkert och att de då även förekommit i fastan kan antagas. 1669 ville man förbjuda att Fastlagen firades på ett bullersamt sätt och med “Fastlags-Spel”:

Överståthållaren samt borgmästare och råd göre veterligt att alldenstund man befruktar att gesäller, lärdrängar och andra uti varjehanda ämbeten här i staden vid denna nu tillstundande fastelags tid skulle understå sig att stiga upp från sine verkstäder och i krogar och uppå gator föröva allehanda insolentier, styggelse och det de kalla fastelagsspel, … bliva härmed förmante att de ingalunda understå sig föröva sådana vederstyggliga apspel.

Strindberg avslutar: Ännu för fyrtio år sedan (dvs på mitten av 1800-talet) kvarstod ett gammalt bruk på Fettisdagen, om vars betydelse man numera icke kan ge någon upplysning. På torgen såldes nämligen rikt utsmyckade kritpipor afsedda till såpbubbelblåsning, och gåspennor prydda med vaxbilder.

Mera fakta om påskfirande

Att fira påsk är från början en judisk tradition, till minne av israeliternas uttåg ur Egypten där de hade hållits fångna av den egyptiske faraon. Redan på 100-talet började även de kristna fira påsk, men då till minne av Jesus uppståndelse.

Före påsken kommer den 40 dagar långa fastan när man undvek att äta kött – en kvarleva från den katolska tiden. Påsken börjar egentligen inte förrän på påskdagen, och förr i tiden var det faktiskt meningen att man skulle piska varandra med det där riset.

Kyrkan firar skärtorsdag till minne av den första nattvarden. Enligt gammal folktro var det också den dagen häxorna for till Blåkulla. Påskeldarna, som mest tänds på Västkusten, i Dalsland och i Närke, var också ett sätt att hålla koll på påskkäringarna/häxorna.

Långfredagen var den dag Jesus dog på korset. Då fick man inte utföra onödiga sysslor, alla barn skulle vara lugna, maten var enkel, radio och senare TV skulle helst vara avstängda. Fram till 1969 var inga affärer öppna, inte heller restauranger eller klubbar.

Vid midnatt natten mot påskdagen var äntligen den långa fastan över, och man kunde börja frossa i god mat, exempelvis lax, lammkött, smörgåsbord – och naturligtvis ägg. Precis som Strindberg skriver var det nämligen den period då tamfåglarna värper som mest.