Den 15 oktober 1935 kl 14.15 samlades inbjuda på den nya Slussterrassen, trumpetare gav signal från Blå bodarna och tal hölls av borgarråd och stadsfullmäktige, varefter konungen högtidligen förklarade den nya trafikanläggningen invigd. Efter invigningen kunde inbjudna bese den nyligen återuppförda Katarinahissen, vars förste passagerare blev Konungen själv. I Södra stadshuset anordnades utställningen ”Slussen genom tiderna”, som småningom skulle öppnas även för allmänheten – mot en avgift av 25 öre.

Och DN firade med ett 30-sidigt Södernummer för alla läsare inom tullarna, om ”stadsdelen på höjderna och dess problem”. Fast intervjuerna och berättelserna handlade inte alls mest om problem.

Herregud så roligt man hade på Söder förr i världen! utbrast en gammal dam som mindes 1880-talet då Söder dansade och log på baler, fester och slädpartier. En ung Gärdesfru trodde inte att någon anständig människa bodde på Söder förr i tiden. Nu (1935) däremot, när Slussen var färdig och Västerbron snart skulle öppnas hade Söder, denna utkant för arbetarkvarter och kåkidyller, äntligen införlivats med staden.

Så tyckte Gärdesfrun – men hon var nog ingen äkta stockholmska, utan inflyttad från Karlskoga eller Hudiksvall. Därför kunde hon inte veta vad Söder betytt i Stockholms kulturliv, som platsen för 1800-talets stora och präktiga industrier. Och ur sådant gror kultur, gjorde det åtminstone förr. Den gamla damen från Söder hade inte mycket till övers för Östermalm – ”ett Ladugårdsland”! På Söder däremot låg alla de tekniska fabrikerna – Barnängens, Liljeholmens stearinfabrik, bryggerier och tobaksspinnerier, sidenfabrik, ullspinneri och varv. Och nära sina rörelser bodde de förmögna fabrikörerna, som hade egna hus och ekipage, och både gav storartade fester och utövade en omfattande välgörenhet.

Barnängens tekniska fabrik hade egen björn i trädgården – och inte bara björn. Grundaren, Johan Wilhelm Holmström, inrättade i Barnängsparken en zoologisk trädgård med levande björnar, rävar, påfåglar och falkar. Allra mest gillade han björnen, som symboliserade styrka och fick bli företagets symbol, tillsammans med en mortel.

En björn finns fortfarande 2025 kvar på Barnängens barnprodukter – fast med annat utseende och utan mortel. Björnen själv måste till slut avlivas och stod en tid uppstoppad i fönstret till Barnängens butik på Västerlånggatan i Gamla stan. En stenversion fanns i flera år vid Skanseningången – och finns fortfarande kvar vid Barnängens f d hus på Gustavslundsvägen 147 i Alvik – kallat ”Vita huset”.

Bland Söders bekvämligheter fanns den första ångspårvagnen som 1887 började gå mellan Slussen och Hornstull, uppför Brunnsbacken och längs Hornsgatan. Och så åkte man förstås i Katarinahissen. Det var där teaterdirektör Christiernssons fru en gång blev halvt skrämd från vettet. Hissen hade just satt sig i rörelse när hon upptäckte att den uniformerade vaktmästaren saknades. En främmande karl i vanliga arbetskläder stod istället vi spaken. ”Är herrn galen?” skrek hon och såg sig i andanom krossas av detta tilltag. ”Nä, jag är extra”, svarade mannen fromt. Varpå passagerarna lugnade sig.

Apropå teaterdirektörer: Tänk såna operetter det gavs på den tiden. En svägerska till mig såg ”Lilla helgonet” 25 ggr. Och om Södersocieteten ville idka välgörenhet kunde de hyra hela Södra teatern och själva spela någon pjäs. Teaterfolk var trevliga, och dem träffade man överallt på baler och tillställningar.

Herrarna träffades på Pelikan, om de inte gick på Mosebacke och bjöds på varieté. Den privata välgörenheten var omfattande på Söder. Det första folkköket öppnades på Götgatan och i Katarina folkskola fanns en av de första arbetsstugorna för fattiga barn, grundad av Hanna Fris, syster till hovkapellmästare Tobias Norman. En av Söders grosshandlare bjöd varje jul 1000 personer på middag i folkskolan: 500 på juldagen och 500 på annandagen.

En annan intervjuad dam tackade Gud att hon fått bo på sommarnöje på Söder, ty det var en förtjusande upplevelse på 80-90-talen. Hennes föräldrar hyrde ett av de hundratals hus som sägs ha varit drottning Kristinas jaktslott, detta låg strax nedanför Fåfängan, med utsikt över staden och fritt tillträde till hela berget, en underbar lekplats för barn. Dit gick flyttlasset från Grevgatan redan i maj, för att återvända först i oktober. Under skolterminen fick barnen åka färja till Räntmästartrappan och gå till skolan därifrån. På landet umgicks de med hjonen från Danvikens hospital som hjälpte till i köket, och på söndagsmornarna kunde de få följa med pappa ut på Strömmen och pimpla strömming – för vattnet var rent före de moderna bekvämligheternas tid. Man fick så många Södervänner att på julottan for man alltid till Nacka kyrka, där Danviksprästen predikade.

Ja, Söder var inte bara en kåkidyll, utan där bodde fint folk, alla stolta över sin stadsdel. Är man född på Söder – ja då är man en äkta stockholmare. Och med den stora inflyttning dit som nu äger rum blir många nya små äktstockholmare också födda. Avslutade signaturen Colomba (alias Eva von Zweigbergk) 1935 sin artikel.

DNs medarbetare inventerade även 1935 års nöjesliv.

Jag bor på Söder, men roar mig på Norr! sa en ung dam på väg över Slussen för att blanda sig i nöjesvirvlarna i de norra stadsdelarna. Och när reportern såg sig omkring verkade det onekligen som om speciellt Djurgården hade en anmärkningsvärd dragningskraft på det unga Söder. Han fortsatte dock att som planerat utforska Söder, och framåt natten hade han övertygat sig om att de söderbor som begav sig till Norr för att roa sig gick över ån efter vatten.

För var annars hittar man ett nöjescentrum sådant som Mosebacke varit och delvis fortfarande är? Södra teatern var fortfarande det stora dragplåstret, särskilt när det var dags för nyårsrevyer: Då gick bilkaravaner dit från hela Stockholm. Efter teatern kunde man gå till Teaterkällaren eller restaurang Mosebacke för en öl och en smörgås – och kanske dansa till sprittande jazzrytmer. Och den andra anrika Söderrestaurangen, Pelikan, skulle få nya lokaler i västra Slusslingan. Men det fanns även andra möjligheter, som äventyrsskimrande restaurang Shanghai, där man kunde få pölsa för 35 öre, inkl fyra centiliter renat. Om man begärde OP riskerade man dock en blick från servitrisen som tydligt sa: ”Överklassfasoner!”

Mest utmärkande för Söder var ändå biograferna, man hade ju sina Hollywoodanknytning: Kom inte Greta Garbo från Blekingegatan kanske? Fast gick man på bio på Söder fick man räkna med att träffa på Söderhumör: när DNs utsände såg en mycket sentimental film ekade muntra skratt i salogen så fort det blev riktigt känsligt på duken. Efter bions slut lockade de många konditorierna, med musik till kaffet och bakelsen. Och om somrarna var buskteatrarna kanske det viktigaste inslaget; Klippan, Vitabergsparken och Tantolunden konkurrerade framgångsrikt med Djurgårdens förlustelseställen.

Ett litet udda inslag var de folkdanskvällar som Kulturella folkdansgillet sedan ett antal år anordnade för en blandad publik. Där saknades vare sig nationaldräkt eller ”dansblåsor” och ”riggar” enligt sista modeskriket, komplett med noppade ögonbryn, pudrade nästippar och pomaderade benor. (Se bild ovan) För:
”Man kan välan vara modern, fast man går på ”Kultis”.

I DNs Södernummer 1935 var den stora nyheten förstås nya Slussen:
”Söder är stadsdelen för dagen: Det nya Slussmaskineriet har nyss invigts, och om några veckor öppnas Västerbron, två av Stockholms hittills största byggnadsverk.”

DN beskrev inte bara den högtidliga invigningen, utan intervjuade även ”folk på gatan”, som i allmänhet tycktes positivt inställda.

Den bastante diversearbetaren Erik Andersson som knogade i Stadsgården svängde med sin kraftiga näve ut över Slussen och sa: ”Visst tusan är det flott! Och nu kan jag, som bor på Spritholmen (dvs Reimersholme), kvista över till alla gamla vänner på Kungsholmen, som man inte sett på år och dag.”

Tullvakten Bertil Palm var också Högalidsbo och satte därför störst pris på den nya Västerbron, särskilt med tanke på damerna. ”Ingen kan begära att man ska promenera halvvägs Mälaren runt för en flickas skull, men nu skulle vi väl alltså kunna mötas på Västerbron en kväll.”

Chaufförerna tyckte att det flöt fint vid Slussen – men saknade fortfarande en bredare Götgatan och bättre plats på gatan framför godsmagasinen vid Södra station. Affärsmännen vid Götgatan visade bara glada miner: Bättre affärsläge fanns ju inte.

Trafikpolisen i kuren åt Kornhamnstorg tyckte att det nu gick ganska galant, men det hade varit hundår medan bygget pågick. Nu haglade nymodigheterna över trafikkonstaplarna – först hade de fått vindskydd och käcka regnkragar, och nu fanns det ”backspegel” uppe i taket på kuren. Genom den kunde konstapeln kontrollera ljuset ända uppe vid Kornhamnstorg.

Som Andersson i Stadsgården sa:

”Är det inte flott?”