1835 hade Stockholms första innerstadslinje öppnats: en hästdragen ”omnibus” kallad ”Försöket” gick då i linjetrafik mellan Adolf Fredriks kyrka och Järntorget via Drottninggatan-Norrbro-Stora Nygatan. Stockholms branta backar var ett ständigt problem för hästarna som drog de tunga spårvagnarna och omnibusarna, och Kungsbacken på Drottninggatan, norr om Wallingatan, ansågs särskilt besvärlig. Man började intressera sig för hästlösa omnibusar och sommaren 1899 gjordes det första försöket med en motordriven buss på Drottninggatan.

Det gick inte så bra. Stockholmarna gav den omgående namnet Bullerbussen – inte utan skäl.

Den 3 juli 1899 gick en provtur från hästbussbolagets vagnsskjul vid Dalagatan till Ulriksdal, med poliskommissarien ombord. Turen gick utan mankemang, och dagen därpå inbjöds huvudstadens press till en åktur, som avslutades med middag, varvid man döpte bussen till det tyska ”Vortwärtz” (Framåt). Bussen kom ju direkt från Tyskland, och instruktör medföljde från fabriken för att lära svenskarna köra och serva fordonet. De flesta omdömena var positiva, och Maskinaffären Stieltjes fick tillstånd att ”under 14 dagars tid provköra en automobilomnibus driven av benzin”.

Den 12 juli var det premiär. SvD annonserade: ”Automobiltrafiken mellan Vasastaden och Rödbodtorget tager sin början idag. Omnibusens turer – tills vidare alltså försöksturer – börjar kl 8 på morgonen, och avgångstiderna från ändstationen är ungefär var 40 minut.”

Och dagen efter har man ett utförligt reportage:

Ett av dessa moderna fortskaffningsmedel som kallas automobilomnibusar rullade på onsdagen för första gången genom Stockholms gator med rättighet att betjäna allmänheten och upptaga avgift för sin tjänst. Fordonet hade levererats från Daimlerska fabriken i Tyskland och skall på prov trafikera sträckan Riddarhustorget-Observatoriegatan och ta med passagerare för priset av 15 öre för enkel tur. (Anm: Motsvarade mer än en timlön för en fabriksarbetare). Första turen gick onsdag morgon klockan 8 utför Drottninggatan till Fredsgatan och vidare till Rödbodtorget, som var ändstation. Där tog man upp nya passagerare och återvände samma väg.

Bussen väckte förstås åtskillig uppmärksamhet och vid båda ändstationerna samlades stora skaror nyfikna – särskilt Rödbodtorget myllrade av människor nästan hela förmiddagen. Kolossen vände ledigt och lätt, men den skakade högst betydligt. De mjuka resårsofforna gjorde dock att man gungade rätt angenämt. Uppför den branta Kungsbacken gick det med ungefär samma fart som en människa går.

Omnibusen hade 10 sittplatser, tre eller fyra ståplatser på bakre platformen samt möjligen någon inuti. Den kunde även förses med sittplatser på taket. På kuskbocken fanns plats för två passagerare förutom föraren. Vid premiärturen satt där föraren, en gemytlig dansk maskinist, tillsammans med en civilklädd poliskonstapel, som skulle finnas till hands vid eventuella oroligheter, exempelvis om hästar skrämdes i sken av det ovana ekipaget. Och många hästar blev oroliga, en del stegrade sig och visade tendenser att skena.

Allt gick dock bra ända fram till turen som avgick från Rödbodtorget kl 3 på eftermiddagen. Då kom maskineriet i olag och turerna måste upphöra för dagen. Trots att trafiken den dagen alltså endast pågått sex timmar hade man haft över 200 passagerare, och dagen efter utsträcktes trafiken till Staden mellan broarna, med Riddarhustorget som ändstation.

Sign Onkel Bräsig i SvD hade provåkt och gillat det mesta: Man säger att den luktar benzin, men inte så mycket som min frack efter en finare tillställning. (Anm: ”Benzin” var då en apoteksvara som användes exempelvis för fläckborttagning.) Att hästarna blir skrämda är begripligt, eftersom de här ser sin efterträdare, men de vänjer sig nog. Och vad gäller trafiksäkerheten på den tidtals proppfulla Drottninggatan är velocipederna, som svärmar lik mygg i sommarkvällen, en betydligt större fara. Då man väjer för den ena springer man rakt på den andra – eller tredje eller fjärde. Och omnibussen skyggar aldrig som hästen för brokiga parasoller eller tar tömmen med svansen. Men skakar gör den, särskilt märkbart för den som inte sitter på de mjuka dynorna utan står. Har man löständer gör man bäst i att hålla munnen stängd, rådde Onkel Bräsig.

Stockholmshästarna vande sig dock inte, utan satte allt som oftast av i sken. Tidningarna skrev: När bullerbussen bullrar fram på Drottninggatans stenläggning ger sig alla hästarna iväg nerför närmaste tvärgata – de vill inte se odjuret.

Söndag eftermiddag den 16 juli mötte bussen i Kungsbacken droska 248, vars hästar skenade, så att droskans framhjul törnade mot en lyktstolpe. Åkdonet kastades omkull och de fyra åkande slungades utåt gatan, lyckligtvis utan några allvarligare skador. Samma eftermiddag skrämdes en annan häst i sken när den mötte omnibusen mitt för de fria konsternas akademi. Den hann ta ett raskt hopp i en av blomstergrupperna innan kusken lyckades hejda framfarten. Ingen skadades, men seldonen, blomsterrabatten och de omgivande stängslen ramponerades.

Folkhumorn hade alltså omgående döpt automobilomnibusen till Bullerbussen, och tidningsinsändare berättade hur känsliga stadsbor upprördes av skramlandet och skakningarna som vidarebefordrade sig in i husen och fick ljuskronor och speglar att skallra.

Försöket fick avbrytas. Men minnet levde kvar. 1911 gjordes försök med en ny sorts omnibus, vilket påminde DN om den tidigare: ”ett fasansfullt åbäke som flåsande och frustande plöjde sönder gatubeläggningen med sina hjul utan gummi. Byggnaderna skakade, fönsterrutorna skallrade, åkarkamparna råkade i sken och fotgängarna tryckte sig förskräckt intill husväggarna. Efter bara några dagar förklarade husägarna att de omöjligen kunde stå ut med de reparationskostnader som skulle bli följden om detta fick fortgå.”

Några år senare inköptes bussen av Liljeholmens stearinljusfabrik, som lät bygga om den till lastbil, och som sådan gjorde den tjänst till framåt 1925.

Mannen bakom den första moderna bilen var den tyske mekanikern Gottlieb Daimler som 1883 fått patent på historiens första bensindrivna motor. 1899 års kombination av bensinmotor och järnskodda hjul på gator belagda med Drottninggatans ojämna kullerstenar visade sig dock inte så lyckad. Norrköpings Tidningar beskrev ett skallrande av järnstycken, som om hela kolossen varit dåligt sammanfogad och när som helst kunnat skaka sönder. Passagerarna studsade omkring inne i bussen och i husen man passerade fick man problem med gungande kristallkronor och sprickor i väggarna. Bullerbussen gjorde Stockholm till ”den mest skramlande staden i världen”.

Längs Drottninggatan rullade sedan ingen motorbuss i linjetrafik förrän 1923. Den 22 juli det året skrev K G Ringblom bland ”Ommöblerade dagshändelser” om de nya Drottninggatsbussarnas genrep. Då var det enligt tecknaren bilarna som stegrade sig – ”ty ett sådant vidunder hade icke synts på Drottninggatan sedan Bullerbussens dagar.”

Ur Aftonbladet