Den 31 oktober 1925 firade Stockholms brandkår sin 50-årsdag. Firandets centrum var självklart huvudstationen, Johannes, för dagen dekorerad med flaggor och gröna girlander med årtalen 1875 och 1925 i två skölddraperade gröna slingor. På bilden ovan visar brandmän upp äldre uniformer och gamla eldsläckningsdon. (Fotograf okänd 1925 (CC-BY) Stadsmuseet i Stockholm via Stockholmskällan.)

Vid jubileumsfesten i den blomsterprydda gymnastiksalen höll brandchefen Svinhufvud hälsningstal och brandkårens egen sångkör sjöng ”Vårt land”, varefter brandkapten Harald Selldén skildrade gamla tiders förhärjande eldsvådor, när varje husfader måste räkna med att åtminstone en gång i livet genom eldsvåda bli av med allt han ägde. Efter tal och medaljutdelningar avslutades festen med att brandkårens musikkår spelade ”Hör oss Svea”.

Därefter anordnades ute på gården en uppvisning av hur man släcker eldsvådor. Först förevisades gamla tiders brandvakt, handsprutan fick gå, liksom vattenlangningskedjan, och en föråldrad stegtyp släpades fram av hästar. Brandvakten som patrullerade gatorna var en föregångare även till polisväsendet, och deras brandsaxar kunde användas både vid bränder och vid gripande av störande personer. De fick därför öknamnet ”bygling”, senare förkortat till ”byling”, som efter polisreformen 1850 användes om stockholmspolisen i allmänhet.

Efter att sålunda ha släckt en brand på gammalt sätt startade man en ny, och 1925 års moderna brandkår ryckte ut, den nya, mekaniska Magirusstegen restes och en avsvimmad person räddades ur lågorna. Allt helt verklighetstroget – utom de livliga applåderna från åskådarna.

Det var inte förrän 1875 som Stockholm fick en riktig yrkesbrandkår, ”på militärisk fot ordnad, under befäl ställd och för ändamålet övad kår av minst hundra man”, och vid 50-årsjubileet framhöll stadsfullmäktiges ordförande, dir Allan Cederborg, att kårens prestationer numera kunde mäta sig med kollegerna i utlandets storstäder.

50-årsdagen firades också med ett historiskt tåg genom stan, avsett att visa brandväsendets utveckling. Tidningen försäkrade att alla medverkande var lediga – det var alltså ingen fara för minskad försämrad brandberedskap medan gatuparaden pågick. Kortegen utgick från Johannes brandstation, och SvDs bild visar en gammal och en ny vagn, som båda fanns med: ångsprutan till vänster var inte det allra äldsta redskapet, men tillräckligt föråldrad för att 1925 väcka löje – och jämföras med brandkårens senaste förvärv, den moderna 20-metersstegen av system Magirus.

I täten av paraden gick karlar i blå bluskläder, läderhattar och div primitiva redskap, därpå följde en stor flock civila med kulörta band om hattarna och bärande hinkar: det värnpliktiga Stockholm på väg mot eldsvåda. Därefter kom fordonen: en liten pump för handkraft, en redskapsvagn med brandmän i blårandiga blusar och skärmlösa mössor, därpå redskapskärra och så en ångspruta från ett senare skede. Allra sist ett modernt utryckningståg: en liten motorspruta, en stor motorspruta samt den väldiga mekaniska Magirusstegen.

Kortegen gick förstås längs stadens mest trafikerade gator och följdes av en sotarparad av pojkar och löst folk hela vägen. (Sotarparad enligt SAOB: folkhop (urspr. med ett markant inslag av sotarlärlingar) som åtföljer vaktparaden i Stockholm.)

Dagen till ära gjorde SvDs signatur Eveo ett stort reportage om hur den moderna brandkåren arbetade anno 1925, med illustrationer av I Starkenberg.

Den som upptäcker en brand skyndar till närmaste brandskåp, slår sönder rutan och drar i handtaget. Då tänds genast två lampor i brandtelegrafrummet på Johannes brandstation, samtidigt som ett lod och ett kugghjul skriver skåpets nummer på en telegramremsa. Inom två sekunder sluter tjänstgörande telegrafist en stor strömbrytare så att alla ljus i hela brandstationen tänds och ett otal larmklockor sätts igång i logement, verkstäder, spruthus, gymnastiksal…

Telegrafisten tar tre pappersremsor med carbonpapper mellan, som alltid ligger redo i brandtelegrafrummet, och skriver med tydlig stil in det alarmerande skåpets nummer. Dessa remsor släpps genom ett rör ner till redskapsvagnarnas plats och överlämnas till chaufförerna på de tre vagnar som skall föra första utryckningsstyrkan till brandplatsen.

För att vara redo vid nattliga larm placerar brandsoldaterna varje kväll framför sina sängar en tröja, uppvikt så att det bara är att sticka in händerna i ärmarna och dra på. På golvet står storstövlarna med byxorna trädda utanpå, ovanpå dem till hälften aviga strumpor redo att dragas på. Så det är bara att sticka fötterna i stövlarna, hissa upp byxorna och rusa ut. I ett korridorskåp finns en grov mässingsstång på vilken mannarna susar ner till bottenvåningen. Sedan rusar de över gården och in i spruthuset, upp på vagnarna där rockar och kaskar ligger redo, varpå vagnarna kör ut genom de stora portarna medan männen fullbordar sin klädsel. 40 sekunder har då gått sedan larmet gick.

På den första utryckningsstyrkans första vagn, den s k lilla pumpsprutan, finns brandkapten och tre man, på den andra, stora pumpsprutan, en brandmästare en bilförare och sex man, och samma besättning har den stora mekaniska stegen sist i utryckningståget.

Stockholms brandkår omfattade 1925 en brandchef, en vice brandchef, en förste brandkapten, fyra andra brandkaptener, en telegrafföreståndare, en överbrandmästare och redogörare, en överbrandmästare och verkstadsföreståndare, sju brandmästare, 41 brandförmän och 200 brandmän. Dessa var fördelade på åtta brandstationer: huvudbrandstationen Johannes, Katarina, Liljeholmen, Värtan, Kungsholmen, Östermalm, Djurgården och Bromma. Därtill kom en vakt på vardera sjöångsprutan St Erik och släckningsfartyget Phoenix, vilka släckte bränder från sjösidan.

Samtliga brandstationer utom Djurgårdens och Värtans hade dessutom en sjukvagn (”ambulans”) med tre man i beredskap för sjuktransporter, och under 1924 hade man gjort hela 10 313 utryckningar – och 177 djurtransporter. Brandkåren ingrep även vid spårvagnsurspårningar och liknande olyckor, men bilbärgningar överläts oftast åt privata bärgningsfirmor.

I Johannes brandstations olika verkstäder sköttes alla reparationer: där fanns sadelmakeri, skrädderi, skomakeri, måleri och verkstad för mekanistiska arbeten. En stor elektroteknisk verkstad användes även av andra institutioners telefoner och signalväsen. Varje släckning tog i medeltal 47 minuter, och oftast räckte det med pytssprutan. Brandkaptenen rapporterade löpande läget till brandstationen för att vid behov kunna begära hjälp. Men det kunde vara svårt att samtidigt bekämpa två stora eldsvådor.

Brandmannayrket var eftertraktat – många sökte och få slutade. Men ibland rekryterade man, oftast då från underbefäl vid armén eller marinen. Först gjordes en noggrann läkarundersökning, därefter följde en månads rekrytutbildning. Om allt gick väl anställdes man sedan på tre år som extra brandman. En sådan kunde när som helst avskedas av brandchefen, men skötte han sig blev han ordinarie tjänsteman hos Stockholms stad med alla de fördelar detta medförde.

En journalfilm på Stockholmsmässan visar Stockholms brandkår i övning och arbete 1922: Först har man hakstegsexercis och övning med brandsegel på Johannes brandstation, därefter gymnastik under ledning av brandkapten Gyllenhammar. Fördelarna med den nya mekaniska Magirusstegen demonstreras, och slutligen visas en iscensatt brandkårsutryckning: ”Elden är lös!”.

Trots att hakstegen 1925 inte använts vid någon eldsvåda på tio år spelade den en viktig roll i utbildningen. Det var där man tränade muskelspänst: Förste man upp på hakstegen slog in ett lämpligt fönster en trappa upp samt häktade fast den över fönsterbrädet, sprang uppför stegen, krokade fast den stora strålhaken i sitt bälte – och hade händerna fria för att ta emot nästa hakstege, som han slog in i ett fönster två trappor upp. Så kunde han ta sig upp till tre, fyra våningars höjd. Även småväxta brandmän kunde utan större svårigheter lyfta upp storväxta karlar på skuldrorna och bära dem nedför stegarna.

Med hjälp av en pullmotor kunde en medvetslös ges konstgjord andning, och själva använde brandmännen en ny sorts gasmask med tillhörande syreapparat när de tvingades arbeta i giftig gas.

Varje kväll gick ett tiotal brandmän på teatern, där de ibland kunde följa föreställningen från kulissen, men deras uppgift var att före föreställningen inspektera järnridån och övriga anordningar. Vid eldsvåda under pågående föreställning var det vaktens uppgift att fälla järnridån och tände ljuset i salongen, därefter släppa på vattnet i de ledningar som var kopplade till järnridån, slå larm och börja släcka.

Och hur var det med falsklarm? Några brandskåp var särskilt utsatta: Om det vid ett-tiden på natten kom signal från skåpen vid Banérgatan 5, Grevturegatan 24 och Grevturegatan 36 kunde man vara ganska säker på att en ”skämtare” varit framme. Och riskerade att betala grova böter plus ersättning till brandkåren för utryckningskostnader.

Men brandkåren fick förstås aldrig underlåta att åka på ett larm, även om man var övertygad om att det var falskt.