För 100 år sedan hade både DN och SvD stora bildreportage från det högtidliga firandet av den 6 juni. Men medan DN skrev om ”Svenska flaggans dag” och hur den fick glans och färg av hembygdssångarna, beskrev SvD en glansfullt firad ”Nationaldag” med fladdrande blågula dukar. Och redan 1923 hade styrelsen för Svenska Flaggans dag utdelat en minnesplakett till personer och företag som bidragit med pengar till firandet av ”Svenska Flaggans dag – Nationaldagen – den 6 juni”.

MEN: Den 6 juni blev väl inte nationaldag förrän 1983?

Nordiska museet sammanfattar:
Sveriges nationaldag firas sedan 1893 den 6 juni till minne av Gustav Vasas val till kung 1523 och 1809 års regeringsform. 1916 fick dagen i almanackan namnet Svenska flaggans dag, 1983 blev den officiellt Sveriges nationaldag, och sedan 2005 är det en officiell helgdag.

Oavsett vad man kallade dagen var flaggor redan från början ett viktigt inslag i firandet, trots att flaggor länge var en ganska ovanlig syn på land. Riksflaggan användes huvudsakligen till sjöss, och var då vanligtvis tretungad. Första gången en flagga hissades på det kungliga slottet var år 1873 och det möttes med skarp kritik: Många tyckte att en flagga inte alls hade på land att göra.

Det var Oscar II som bestämde att en flaggstång skulle resas på Stockholms slott och att kungaflaggan skulle vara hissad när kungen vistades på slottet. Han hade redan som tronföljare flaggat på sommarresidenset Sofiero, och 1873 påbjöd han alltså flaggning även på Stockholms slott.

Stockholmarna verkar inte ha uppskattat tilltaget. Enligt Aftonbladet hade man först testat en speciell flaggstång, prydd med en kunglig krona, och den 3 november skrev tidningen upprört:

En vanprydnad å kungliga slottet ådrog sig i lördags uti synnerligt hög grad allmänhetens uppmärksamhet: På huvudfasaden åt Norrbro satt på en lång stång en mycket stor förgylld krona. Åsynen framkallade dels åtlöje, dels harm hos den stora mängden förbipasserande. Frampå aftonen hade stången tagits bort. Det vore glädjande om effekten på allmänheten gjort att denna dekoration indragits.

Att på ett eller annat lustslott hissa en krönt flagga under de månader då kungliga personer tillfälligtvis uppehåller sig där kan vara i sin ordning, men Stockholms slott är konungens permanenta residens, även om han tillfälligtvis uppehåller sig annorstädes, och behöver inte några emblemer.

Några dagar senare verkade stången vara på plats, för då rapporterade Stockholms Dagblad att konungen och drottningen samt prinsarna hade flyttat in i Stockholms slott från Drottningholm. ”Och sedan de kungliga personerna hunnit upp till borggården hissades den helt nyligen å slottets tak mitt för Norrbro anbragta kungliga flaggan.”

DN hade samma information, med förtydligandet att flaggstången nu var ”UTAN krona”. Och Stockholms Dagblad noterade: ”Anmärkningsvärt är att så snart flaggan hissades på slottet strök Dagens Nyheter SIN flagga.”

En del ståndspersoner följde sedan det kungliga exemplet, flaggstänger började resas och flaggor hissas på prästgårdar, järnvägsstationer och skolgårdar, och snart var flaggningen allmän.

Och en solig majdag 2025 är den tretungade kungliga flaggan på plats på slottets tak, på en flaggstång MED krona – även om den inte verkar särskilt stor. Enligt Kungahuset har den hissats där varje dag sedan 1873.

Och varför firar vi just 6 juni?

Det fanns andra förslag på lämplig tidpunkt för en svensk nationaldag, bland annat midsommardagen och 6 eller 30 november. Men sedan Skansen 1893 avslutat sin vårfest med ”stor nationalfest” den 6 juni kom detta att inofficiellt gälla som Sveriges nationaldag, även om det var först 1916 den i almanackan fick namnet Svenska flaggans dag.

Enligt en uppgift var det en slump att det blev just den 6. Nordiska museets grundare Artur Hazelius hade öppnat Skansen 1891, och arrangerade där diverse folkfester. 1893 planerades en vårfest 2 – 4 juni, med en nationalfest som extra krydda den 5. Men då ösregnade det, så det fick bli den 6 istället, vilket passande nog var Gustafsdagen. Först i efterhand förankrade Hazelius datumet historiskt, och hänvisade till nya regeringsformen 1809 och kungavalet av Gustav Vasa 1523.

Den 6 juni 1925 skrev SvD under rubriken ”Svensk nationalkänsla”: Vårt land saknade länge en nationaldag. Men under de senaste åren har Gustafsdagen den 6 juni för vårt folkmedvetande alltmer framstått som vår nationella högtidsdag. Under vår nuvarande konungs regeringstid är hans namnsdag den officiella parad- och flaggdagen framför andra, då saluten dundrar vid middagstiden. Det är även datum för vår nuvarande grundlags antagande år 1809 – och infaller dessutom under försommaren, just när det långa svenska sommarlovet börjar.

1925, alltså för precis 100 år sen, hade SvD ett stort bildreportage om vad de kallade Nationaldagen:

Morgontimmarnas festligheter började med att tiotusende stockholmare samlades till Nationaldagens båda stora huvudfester i Stadion och på Skansen. Det var den första riktiga sommardagen när kyrktornen ringde in dagen och staden ståtade i rikaste flaggskrud. Hela Drottninggatan var ett enda svall i blått och gult. Tusentals sångare hade från alla väderstreck samlats i huvudstaden – flickorna i brokiga nationaldräkter och sångarna med guldmärken, stundom även vita mössor.

Vid niotiden blåste härolder in Flaggdagen, och halv tio nedlades minneskransar vid Gustav Vasa-statyn framför Riddarhuset. Med Gustav Vasas folkskolas musikkår i spetsen tågade skolbarnen ned från Storkyrkobrinken och ställde upp sig framför statyn. Skolmusikkåren uppförde Alfvéns Sveriges flagga och överlärare Andrén höll tal till Gustav Vasas minne, följt av leverop, hurrarop och fanfarer samt ”Hör oss Svea” framfört av Gossmusikkåren. Efter att Skolmusikkåren spelat Engelbrektsmarschen var högtidligheten på Riddarhustorget slut. Klockan 10 sköts svensk lösen på Skansen och på 12-slaget dånade saluten från Skeppsholmen.

En lysande Stadionfest i sol och sommarväder: Vid tretiden gick en ström av fotgängare och bilar genom Sturegatan på väg mot Stadion, som fylldes till sista plats. I den kungliga logen satt konungen, prins Gustav Adolf (för första gången i livdragonernas uniform) och prins Carl, samtliga i stor parad, samt prinsessorna Ingeborg, Märtha och Astrid.

Så snart de kungliga infunnit sig inmarscherade från Valhallavägen och Sofiavägen kolonner och fanvakter under musik av Svea och Göta livgardens musikkårer. Kolonnerna ställde upp med front mot den kungliga logen och med fanorna ordnade på linje längst fram. Kungssången sjöngs unisont samt ”Vår Gud är oss en väldig borg”, varpå flaggan hissades på en hög flaggstång på planen framför kungliga logen. Hela den väldiga kören sjöng ”Sveriges flagga”. Därefter höll hovpredikanten Malmberg högtidstalet, varpå kören sjöng Stenhammars ”Sverige”. Stockholms folkskolor stämde upp ”Hör oss Svea”, operachefen Forsell sjöng ”Härliga land” samt ”Mandom, mod och morske män”. Avslutningsvis framförde jättekören ”För Sverige”. Därefter defilerade de många deltagarna förbi kungalogen under smattrande regementsmusik.

Skansen: En ståtlig festavslutning i ord och toner. Vid halvsjutiden var det folkvandring upp mot Skansens höjder för en ståtlig avslutning. Efter att ha samlats utanför Nordiska museet vandrade sångarna i en sjungande rad genom huvudingången. Vid övre Solliden spelade Flottans musikkår, varefter operasångare Molin sjöng. Åhörarna drog sig sedan ner mot Orsakullen för att höra den stora förbundskören. Därefter hölls det tal, och kören avslutade med Alfvéns ”Sveriges flagga”, dirigerad av kompositören själv. Efter korum av pastor Gyberg halades flaggan sakta i den blonda, vindlösa kvällen. Efter Skansens festprogram samlades de flesta åhörare till övre Solliden där Flottans musikkår konserterade.

Den stora sångarhären däremot tågade genom staden fram till Stadshuset, där en ståtligt fest anordnats i Blå hallen och Gyllene salen.

Samma dag skrev sign Stig i DN om ”Svenska flaggans dag” i ett stort bildreportage – om än i något mindre vördnadsfull ton än SvD.

Den 6 juni 1925 blev en underbar dag på Skansen. Tusentals och åter tusentals stockholmare vandrade dit upp mellan vitstammiga björkar, mellan doftande och blommande syrener och mellan vildblom som kläder marken denna årsens tid, maskrosor, hundkäx, berberis, samt blyg och förnäm förgätmigej. Grönskan drällde över gångarna, med blad av lönnar, kastanjer och björkar. En idyll, som blev så mycket idyll att den nästan sa: bä, vita lamm.

På övre Solliden inväntade man tretusen sångare från hela Sverige. Under tiden sjöng hr Conny Molin bland annat en fruktansvärd sång om ”Ädla skuggor, vördade fäder”. Det vore orätt att på svenska flaggans dag framhålla namnet på den som gjort musik till visans för ett nutida släkte låt oss säga konstiga ord. Vid Orsakullen omgavs den blågula dirigentstolen av ett kompakt människohav, och i fonden syntes Bredablick med flaggor och promenerande damer. Medelpads allmänna körförbund inledde sången. De måste dock konkurrera med fåglarna som också verkade ha stämt sångarmöte vid ankdammen. Och varför skulle bara de tretusen sångarna få fröjda sig?

Från Skansen drog sångarna till Stadshuset i en lång promenad, belyst av en vänlig fullmåne högt över Söders berg- och hussilhuetter. I Blå salen vilade damer och herrar på bänkar och golv, i väntan på bakelser och saturnevin, varefter Patrik Vretblad spelade orgel och Knut Tengdahl hälsade gästerna till den största mottagning stadshuset haft sedan invigningen 1923. Även i Blå hallen sjöngs under Medelpadskörens veteranledning. Det klingade gott.

Men sin triumffest hade Svenska flaggans dag ändå på Stadion. I motsats till Skansens sångarfests frodiga blomsteräng med spontana uttryck för människors livsglädje var Stadion en dekorativ Versaillesträdgård med militära buxbomshäckar, välklippta, välarrangerade – och lite tråkiga. Hovpredikanten höll högtidstal, konungen överlämnade flaggor till många sällskap och operachefen sjöng om mandom mod och morske män – allt var med andra ord som på tidigare flaggdagar.

Det nya inslaget var de tretusen sångarna som kommit från hela landet, ända från Norrland ner till Skåne. Det var de som gav flaggans dag dess glans, och gav kött och blod åt den fest som ägnades en symbol.

På bilden nedan ser det som om alla flaggorna är vita med mörkt kors, men det berodde på den dåtida fototekniken.