Hösten 1933 kåserade DNs signatur “Kråkberg” (som egentligen hette Erik Malmström) om en rundtur i Stockholm med sightseeingbåt tillsammans med 20åriga “Miss Violet från Chicago”. Kostnad: 3 kronor.

Båten startade från Skeppsholmsbron med 17 passagerare ombord – engelsmän, amerikaner och danskar samt en skåning. På Strömmen susade man fram under Norrbro, Riksbron, Vasabron och Järnvägsbron ut på Riddarfjärden.

Där låg Strömbadet, Stockholms första stora flytande kallbadhus, och passagerarna upptäckte snabbt att det skulle ha behövts “vadderade näsknäppor” som skydd mot lukten. Kråkberg berättade att badet “vid uppström innehåller endast en obetydlig mängd vatten, resten är baciller”.

Fortsätt läsa “På sightseeing under 20 av Stockholms alla broar år 1933”

I Nya Stockholm (1890) beskriver Claës Lundin en söndagsafton i stan. Mycket folk är i rörelse, en del på väg till Operan, andra till några av de övriga teatrarna. Kaféerna är överfyllda och man trängs vid ingångarna till variétéföreställningarna.

Men långt upp på Regeringsgatan drar sig en klunga män nedåt backsluttningen av David Bagares gata, mitt över Brunkebergstunneln. Det är ruskiga karlar i usla kläder som genom en halvöppnad port i planket tränger sig in på en mörk och otrevlig gård. Där finns också en poliskonstapel och en man med lykta. Karlarna ställer upp på led, mannen med lyktan lyser på dem, en i taget, medan poliskonstapeln gör sitt urval.

Det gäller vem som ska få tak över huvudet till nästa morgon, ty de är alla husvilla.

Fortsätt läsa “På besök i Stockholms härbärgen för husvilla anno 1890”

I det exklusiva Mälarbadet fanns 1906 Skandinaviens största simhall med vatten som hämtats i Mälaren och genomgått tre olika reningsprocesser. Upp till 600 åskådare kunde se simtävlingar och uppvisningar och här fanns moderniteter som varmluftsbad, självfrotterande borstar och specialduschar. Småningom kunde man även sol- och luftbada på taket och sen åka rutschbana ända ner i bassängen.

Mälarrestaurangen var Kungsholmens första guldkrog, med restaurang, klubbrum och festvåningar.

Men redan 1912 gick badet mot sin andra(!) konkurs – för att 1918 till slut stängas för gott. Och restaurangen blev aldrig ens två år.

Fortsätt läsa “Mälarbadets korta tid som Stockholms badpalats med egen guldkrog (och nästan revyteater)”

Klockan 03.12 fredagen den 12 mars 1926 skakades Stockholm av en explosion så kraftig att tusentals fönster blåstes ut och de flesta invånarna i den centrala staden väcktes. En droskbil hade exploderat på Pipersgatan i höjd med Piperska muren, bara några hundra meter från polishögkvarteret.

Och det var ingen olycka utan en bilbomb – senare känd som ”Piperska smällen” eller ”Flyborgska smällen”. Offret hette Sixten Flyborg.

På Stockholmskällan berättar brandkapten Andreas Grill hur han råkade förhindra ett tidigare mordförsök. När han åkte med i Flyborgs bil på väg hem från en fest plockade gärningsmännen bort dynamiten från den bilen.

Fortsätt läsa “1926: Natten när stockholmarna skrämdes ur sängen av den “Piperska smällen” 💥”

Bild: Nödbostäder Stadshagen 1917 (PD), via Wikimedia

På 1920-talet var bostadsbristen i Stockholm värre än någonsin, och husvilla bodde i nödbostäder i kaserner, gymnastiksalar, fabriker, skolor – i stora sovsalar eller nödtorftigt avbalkade bås. Här kan man läsa mera om Stockholms nödbostäder. En del föredrog kolonistugor, till och med vintertid. En av 150 vinterboende kolonister i koloniområdet Iris vid Drottningholmsvägen kommenterade belåtet:

Vi har aldrig under 14 grader varmt i stugan på mornarna, och det tror jag är ett strå vassare än i Stockholms stads nödbostadskasern vid Vitabergsparken.

I artiklar från 1920-talet kan man läsa om dramatik i nödbostäderna – mordförsök, självmord med dynamit, massförgiftning med cyanid. Men även vardagen var pressande i provisoriska boenden med gemensamma överfyllda kök och olidliga toalettförhållanden.

Fortsätt läsa “För 100 år sen: Vardag och dramatik i Stockholms nödbostäder”

Vid 1800-talets slut fanns i Stockholm två stora tillverkare av mekaniska verk till torn- och byggnadsur: G.W. Linderoth och F.W. Tornberg. Tornberg är mest känd för “Tornbergs klocka” vid Nybroplan – klassisk mötesplats för stockholmarna under många år. (Fast det fanns flera klockor som kallades så.) Vid Linderoths unika kalenderur, numera vid Norrmalmstorg, samlades man vid nyår för att se årtalsskylten bytas ut.

Samma urmakare hade även ansvaret för att alla Stockholms kyrktornsur en gång i veckan drogs upp och justerades – ett inte ofarligt uppdrag.

Fortsätt läsa “1929: Rapport från tornurmakarens arbete – inget för svaga nerver”

Från januari 1892 och över 70 år framåt satt på fasaden till Drottninggatan 28 en märklig klocka, som stockholmarna samlades kring vid årsskiftet för att se det nya årtalet ersätta det gamla.

Linderoths kalenderur visade sekund, dag, veckodag, månad och år. Allt utom årtalet uppdaterades automatiskt, men för varje år målades en ny årtalsskiva som vid tolvslaget sattes in manuellt – under högtidliga former och applåder från publiken.

I huset låg G.W. Linderoths urfabrik och urhandel. Linderoth kom 13 år gammal till Stockholm för att bli urmakare, blev några år efter gesällprovet försteman hos urmakare Malmström och övertog vid hans död verksamheten som han drev vidare med sin familj.

Fortsätt läsa “Berättelsen om Linderoths kalenderur, som nyligen fyllde 132 år.”