Stockholmarnas gratisnöjen: Brudvisning – inte alltid så kul för bruden

Brudvisning på Söder, Fritz von Dardel (PD) via Wikimedia

Fram till 1870-talet var brudskådning ett populärt folknöje i Stockholm, och förekom inom alla samhällsklasser. Brudskådning – även kallat brudvisning eller brudlysning – var en gammal svensk sed, som gick ut på att bruden visades upp för gratulanter och andra intresserade.

Det ansågs helt enkelt vara var mans rätt att beskåda en brud varhelst det var bröllop på gång. Att avstå från brudvisning kunde leda till protester, det hände till och med att brudens barndomshem fick sina fönster krossade. Dessutom ansågs ett stort antal oinbjudna brudskådare vara ett tecken på högt socialt anseende.

Fortsätt läsa “Stockholmarnas gratisnöjen: Brudvisning – inte alltid så kul för bruden”

De gamlas dag gav pengar till behövande åldringar – åtminstone dem som sett bättre dagar

Barnens Dag firades för första gången 1905, till förmån för alla de barn som var, eller riskerade att bli, sjuka i TBC (“lungsot” som man sa då) – en sjukdom som då skördade ca 1 miljon människors liv årligen i Europa.

1910 anordnades för första gången liknande välgörenhetsdagar för de gamla. De Gamlas Dag startade på söndagen den 6 november, och pågick i två veckor, med de största festligheterna på söndagarna: musikalisk soaré på Grand Hotel och stor kyrkokonsert. För planeringen stod välgörenhetsföreningarna Ljusglimt och Genom eget arbete, och en kommitté hade bildats, ledd av pastor primarius dr J Fr Håhl,

Fortsätt läsa “De gamlas dag gav pengar till behövande åldringar – åtminstone dem som sett bättre dagar”

1895 för första gången i Stockholm: Den otroliga Miss Bentley, vars experiment trollbundit furstar

I november 1895 kallades Stockholms starkaste män till Musikaliska Akademien för att pröva sina krafter på scenen i vad som beskrevs som en sprakande men på vetenskapliga grunder genomförd föreställning. Det var den sensationella Miss Phyllis Bentley, som för första gången kom till Stockholm med sina märkliga demonstrationer av vad hon kallade “kraftens fördelning och tyngdpunktens förflyttning.”

Hon kom närmast från Köpenhamn och hade tidigare gjort succé och väckt beundran vid de flesta europeiska hov och hos nästan alla Europas monarker. Många av dem hade till och med på scenen mätt sina krafter med den 50 kg tunga, gracila damen – och fått se sig besegrade.

Fortsätt läsa “1895 för första gången i Stockholm: Den otroliga Miss Bentley, vars experiment trollbundit furstar”

Ögonvittnen berättar om mordet på bodmamsellen och Stockholms sista offentliga avrättning

I sin bok “Skolpojksminnen med flera glada hågkomster från flydda dagar af En gammal skådespelare” berättar Adolf Hellander även om “ett hemskt Stockholmsminne”. Bilden ovan (från Wikipedia) visar hur gardisten Pehr Victor Göthe 1861 mördade Mamsell Anna Sofia Forssberg.

År 1861 bodde familjen Hellander på Götgatan 3, i ett hus ägt av fru Sauret, som en gång varit kammarfru hos drottning Desideria. Mitt emot låg ett av de största husen i huvudstaden: Schönborgska huset, även kallat Ebba Brahes palats, upptog hela kvarteret mellan Götgatan, S:t Paulsgatan, Repslagaregatan och Mariagatan.

Fortsätt läsa “Ögonvittnen berättar om mordet på bodmamsellen och Stockholms sista offentliga avrättning”

1929 var Årstabron färdig – och rallarna började pensioneras

Bild: Rallarlag vid Årstabron (Picryl)

Den 25 november 1929 invigdes både Hammarbyleden och Årstabron. Den första järnvägsförbindelsen över Årstaviken hade byggts 1860 i samband med Västra stambanans sträckning till Södra station. Det var en låg järnvägsbank med en svängbro över viken. (Se bild nedan)

Den nya Hammarbyleden mellan Saltsjön och Mälaren krävde en högbro för att inte trafiken skulle hindras, och här hade man nu byggt Sveriges största bro, beskriven som magnifik.

Det stora järnvägsbyggandet i Sverige kunde betraktas som avslutat – även om det var först 1936 som SJ:s generaldirektör Axel Granholm drog åt bulten i den sista skarven i Inlandsbanan uppe vid byn Kåbdalis i Jokkmokks kommun.

Fortsätt läsa “1929 var Årstabron färdig – och rallarna började pensioneras”

Läsarfråga 1885: “Vad har Stockholm att bjuda en ung och rask arbetare?”

I februari 1885 inkom till sign J.B.Ws DN-spalt “Hufvudstadens arbetare” en brevfråga :

Vad har Stockholm att bjuda en ung och rask arbetare?
Till- eller avråder ni honom att begiva sig hit?

N.N. Timmerman /N.N. Murare /N.N. Skräddare

SVAR: En hövlig fråga betingar ett hövligt svar, vilket följer här. Var och en som har ett par friska och starka armar blir i Stockholm erbjuden arbete med en lön som ibland är högre, ibland lägre än den som erbjuds i landsortsstäderna. Den ogifte arbetaren kan få sin mat billigt, billigare än i vissa landsortsstäder – även om den på torg och i bodar är något dyrare.

Fortsätt läsa “Läsarfråga 1885: “Vad har Stockholm att bjuda en ung och rask arbetare?””

Bland Stockholms hjon: Dillströmmare och Grubbensgubbar/gummor

Grubbens 1901, Blomberg, Anton (CC-BY)
Stadsmuseet via Stockholmskällan

I Boken om Stockholm från 1904 läser man att antalet fattiga understödda av kommunen stadigt minskat sen 1894, trots att folkmängden ökat. Fattigvårdskostnaden däremot hade stigit – på grund av allmänna prisstegringen, men också för att de dyraste understödstagarna hade blivit flera: de utackorderade, i fattigvårdsanstalter intagna och fullt försörjda.

Två av stadens mest välkända fattigvårdsanstalter var Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning, gemenligen kallad “Grubbens“, och Stockholms stads arbetsinrättning – “Dihlströmska“.

Fortsätt läsa “Bland Stockholms hjon: Dillströmmare och Grubbensgubbar/gummor”
Undervisning Enskede Läroverk 1950

Om några Enskedestudenter och en skola i förändring

Undervisning i Enskede läroverk 1950 av H Ronninger (CC-BY)
Stadsmuseet via Stockholmskällan

De som växte upp i Stockholms nya förorter med försöksskola 1945-65 bodde i nybyggda hus och gick i nya skolor, med gratis böcker och skolmat. Och alla – även de från hem “utan studievana” – gick nio år i skolan, med möjlighet att plugga vidare.

En av dem som tog studenten i Enskede läroverk vid Gullmarsplan var Gunnar Edander – mannen som komponerade musiken till bland annat Jösses flickor! Han var musikintresserad redan då: På bilden nedan spelar han 1961 på flygeln i Stora aulan. Den lärare som sitter närmast väggen är troligen Tofte Hylander, som undervisade i geografi och biologi.

Fortsätt läsa “Om några Enskedestudenter och en skola i förändring”

Gunnar – mannen(!) som komponerade musiken till ”Jösses flickor!” – och mycket mera.

Gunnar föddes 3 februari 1942 på Kronobergsgatan i Stockholm. Pappa hade egen smidesverkstad och kom från Dalarna, mamma var fiskarflicka från Bohuslän. I Stockholm bodde familjen längst ner i huset, där solen tittade in bara när den reflekterades från fönstret tvärs över gatan. Där fanns ingen centralvärme och det var mörkt och fuktigt, med stora råttor i källaren. Så kunde det se ut i Stockholms innerstad ännu på 50-talet.

Men i maj 1952 flyttade familjen Edander till Årsta, där de fick både badkar och kylskåp, och 1962 tog Gunnar studenten i Enskede läroverk. På bilden nedan spelar han på flygeln i Stora aulan.

För musikintresset fanns där från början.

Fortsätt läsa “Gunnar – mannen(!) som komponerade musiken till ”Jösses flickor!” – och mycket mera.”

Gunnar från Årsta blev en känd kompositör. Men det började med mormorsfars tramporgel

Som många typiska stockholmare hade Gunnar Edander föräldrar från landet: pappan kom från Dalarna, mamman från Bohuslän. Båda var musikaliska, vilket har betydelse för fortsättningen. I Stockholm bodde familjen först omodernt inne i stan innan man 1952 flyttade till Årsta.

Gunnar gick i Adolf Fredriks musikskola och tog 1962 studenten i Enskede läroverk. Småningom blev han kompositör och fortsatte med Fickteatern, Unga Klara, ”Kan vi, vill vi, törs vi?” Och mycket, mycket mera.

Här berättar han om hur det började: med tramporgeln i Bohuslän.

Fortsätt läsa “Gunnar från Årsta blev en känd kompositör. Men det började med mormorsfars tramporgel”

På sightseeing under 20 av Stockholms alla broar år 1933

Hösten 1933 kåserade DNs signatur “Kråkberg” (som egentligen hette Erik Malmström) om en rundtur i Stockholm med sightseeingbåt tillsammans med 20åriga “Miss Violet från Chicago”. Kostnad: 3 kronor.

Båten startade från Skeppsholmsbron med 17 passagerare ombord – engelsmän, amerikaner och danskar samt en skåning. På Strömmen susade man fram under Norrbro, Riksbron, Vasabron och Järnvägsbron ut på Riddarfjärden.

Där låg Strömbadet, Stockholms första stora flytande kallbadhus, och passagerarna upptäckte snabbt att det skulle ha behövts “vadderade näsknäppor” som skydd mot lukten. Kråkberg berättade att badet “vid uppström innehåller endast en obetydlig mängd vatten, resten är baciller”.

Fortsätt läsa “På sightseeing under 20 av Stockholms alla broar år 1933”

På besök i Stockholms härbärgen för husvilla anno 1890

I Nya Stockholm (1890) beskriver Claës Lundin en söndagsafton i stan. Mycket folk är i rörelse, en del på väg till Operan, andra till några av de övriga teatrarna. Kaféerna är överfyllda och man trängs vid ingångarna till variétéföreställningarna.

Men långt upp på Regeringsgatan drar sig en klunga män nedåt backsluttningen av David Bagares gata, mitt över Brunkebergstunneln. Det är ruskiga karlar i usla kläder som genom en halvöppnad port i planket tränger sig in på en mörk och otrevlig gård. Där finns också en poliskonstapel och en man med lykta. Karlarna ställer upp på led, mannen med lyktan lyser på dem, en i taget, medan poliskonstapeln gör sitt urval.

Det gäller vem som ska få tak över huvudet till nästa morgon, ty de är alla husvilla.

Fortsätt läsa “På besök i Stockholms härbärgen för husvilla anno 1890”

Mälarbadets korta tid som Stockholms badpalats med egen guldkrog (och nästan revyteater)

I det exklusiva Mälarbadet fanns 1906 Skandinaviens största simhall med vatten som hämtats i Mälaren och genomgått tre olika reningsprocesser. Upp till 600 åskådare kunde se simtävlingar och uppvisningar och här fanns moderniteter som varmluftsbad, självfrotterande borstar och specialduschar. Småningom kunde man även sol- och luftbada på taket och sen åka rutschbana ända ner i bassängen.

Mälarrestaurangen var Kungsholmens första guldkrog, med restaurang, klubbrum och festvåningar.

Men redan 1912 gick badet mot sin andra(!) konkurs – för att 1918 till slut stängas för gott. Och restaurangen blev aldrig ens två år.

Fortsätt läsa “Mälarbadets korta tid som Stockholms badpalats med egen guldkrog (och nästan revyteater)”

AI en revolution? Eller en bubbla som IT i april 2000? Olyckskorpen från Kista reflekterar

Nvidia har med sina snabba grafikprocessorer åttadubblat börsvärdet sedan hösten 2022, då roboten ChatGPT släpptes. Marknadsvärdet 2,3 biljoner dollar är tre gånger Sveriges BNP. Vilket innebär världens högst värderade bolag efter Microsoft och Apple. Rusningen drar med sig de fem stora USA-jättarna och en flod mindre IT-företag. En bubbla som då IT-branschen kraschade i mars-april 2000? Telekom hade förköpt sig på teknik. Inköpen tvärstoppade och … Fortsätt läsa AI en revolution? Eller en bubbla som IT i april 2000? Olyckskorpen från Kista reflekterar

1926: Natten när stockholmarna skrämdes ur sängen av den “Piperska smällen” 💥

Klockan 03.12 fredagen den 12 mars 1926 skakades Stockholm av en explosion så kraftig att tusentals fönster blåstes ut och de flesta invånarna i den centrala staden väcktes. En droskbil hade exploderat på Pipersgatan i höjd med Piperska muren, bara några hundra meter från polishögkvarteret.

Och det var ingen olycka utan en bilbomb – senare känd som ”Piperska smällen” eller ”Flyborgska smällen”. Offret hette Sixten Flyborg.

Stockholmskällan berättar brandkapten Andreas Grill hur han råkade förhindra ett tidigare mordförsök. När han åkte med i Flyborgs bil på väg hem från en fest plockade gärningsmännen bort dynamiten från den bilen.

Fortsätt läsa “1926: Natten när stockholmarna skrämdes ur sängen av den “Piperska smällen” 💥”

För 100 år sen: Vardag och dramatik i Stockholms nödbostäder

Bild: Nödbostäder Stadshagen 1917 (PD), via Wikimedia

På 1920-talet var bostadsbristen i Stockholm värre än någonsin, och husvilla bodde i nödbostäder i kaserner, gymnastiksalar, fabriker, skolor – i stora sovsalar eller nödtorftigt avbalkade bås. Här kan man läsa mera om Stockholms nödbostäder. En del föredrog kolonistugor, till och med vintertid. En av 150 vinterboende kolonister i koloniområdet Iris vid Drottningholmsvägen kommenterade belåtet:

Vi har aldrig under 14 grader varmt i stugan på mornarna, och det tror jag är ett strå vassare än i Stockholms stads nödbostadskasern vid Vitabergsparken.

I artiklar från 1920-talet kan man läsa om dramatik i nödbostäderna – mordförsök, självmord med dynamit, massförgiftning med cyanid. Men även vardagen var pressande i provisoriska boenden med gemensamma överfyllda kök och olidliga toalettförhållanden.

Fortsätt läsa “För 100 år sen: Vardag och dramatik i Stockholms nödbostäder”

Lindholmen – ö med brokigt förflutet

Lindholmen är en liten ö i Mälaren sydväst om Stora Essingen. Sommartid kan man här se kråkslott och lusthus skymta förbi i grönskan. Här har funnits mer eller mindre hemliga ordnar, Bellman har sjungit, konstnärer och akrobater tränat, och en hovurmakare låtit uppföra hus och plantera träd. Bilden visar Lindholmens lusthus vintertid, av Holger.Ellgaard 2010, (CC BY-SA 3.0) via Wikimedia Commons.

I juli 1982 utforskade DNs På Stan ön, som då arrenderades av Stockholms frisksportarklubb. De roddes ut av en av klubbens stöttepelare, som visade runt och berättade att han rest runt hela världen, men ingenstans hittat maken till plats.

Fortsätt läsa “Lindholmen – ö med brokigt förflutet”

Stockholmarnas gratisnöjen: Likvisningen som lärde oss att “göra queue” på franskt vis

Likvisningar var bland gamla Stockholms mest omtyckta gratisnöjen, och allra förnämast var förstås kungliga lik. Den sista kungliga likvisningen som åstadkom en folkrörelse av det gamla slaget var Karl XIV Johans. Visningen pågick en hel vecka, 17—24 april 1844, två gånger om dagen: klockan 11 – 2 och 5 – 8 på eftermiddagen.

Trängseln var enorm. Både på yttre borggården och på angränsande platser rådde den vildaste oordning, folkmassorna bröt igenom soldaternas led och åtskilliga av åskådarna blev skadade eller förlorade kläder eller andra tillhörigheter.

Fortsätt läsa “Stockholmarnas gratisnöjen: Likvisningen som lärde oss att “göra queue” på franskt vis”

Mars 1848: När franska februarirevolutionen kom till Tjärhovsgatans snickeri

Mäster Planks specialitet var likkistor. Men vilka likkistor!

Jag gör inte sådant där fuskverk som Pettersson uppe i Östra Kvarngränd” försäkrade Plank. “Petterssons kistor håller bestämt inte ett halvt år i jorden. Men mina är gjorda med omsorg, starka och bekväma, och står sig till domedag.”

Mäster Plank var född och uppfostrad i snickeriet, och höll styvt på sin värdighet som en riktig ämbetsmästare, som slitit duktigt ont som lärling. “Ont skall en pojke slita, det är snickeriets första lärospån”, menade han. Claës Lundin har berättat mera om Planche & C:o.

Fortsätt läsa “Mars 1848: När franska februarirevolutionen kom till Tjärhovsgatans snickeri”

Den gladlynte gäldenärens berättelse

I Stockholms bysättningshäkte, gemenligen kallat “Bysis”, låstes de in som inte kunde betala sina skulder. Från början hade häktet funnits i dåvarande slottets norra flygel vid yttre borggården, men 1782–1872 låg det på Hornsgatan, i kvarteret Uven större.

Där var Sigge Svenman en gärna sedd gäst. Han stannade aldrig länge, men återkom ofta. “Jag ger bara gästroller”, brukade han säga och erkände att han aldrig hade tråkigt där. Egentligen var det inte så svårt att förstå varför. Till dessa stackare som varit instängda i flera månader, kanske år, kom han ju med färska nyheter från det glada stockholmslivet, och han hälsades alltid hjärtligt välkommen av dem han kallade “vännerna på Söder“.

Fortsätt läsa “Den gladlynte gäldenärens berättelse”