I influensatider blev det dåligt med sömn för doktorn – åtminstone om han var provinsialläkare i Umeå. Efter en lång arbetsdag och kanske bara en timmes sömn är väntrummet fullt av patienter, och ute i distriktet väntar minst ett tiotal sjuka med värk och feber på hembesök. Och då får ändå de allra flesta nöja sig med ordinationer per telefon.

DN berättar i januari 1951 om doktor Cedergren i Umeå, som har ett stort distrikt, med 10 000 kroppar att sörja för och dessutom är verksläkare för ett tusental personer. Och 1951 har influensaepidemin slagit ner som en bomb i trakten med plötsliga och samtidiga insjuknade: i varje hem i stan och varenda gård på landet ligger någon sjuk.

Efter mogenhetsexamen vid Sofi Almquists samskola, fil mag i Uppsala och några års lärarinnepraktik kom Märta Lindqvist 1916 till SvD, där hon blev kvar ända till sin död 1939. Bokstavligen, för hon dolde hur sjuk hon var och arbetade in i det sista från sjuksängen på Sophiahemmet. Men sedan föll hennes namn i glömska i nästan 100 år – tills SvD fick ett tips om efterlämnade brev. Det blev småningom en bok.

Under signaturen Quelqu’une (”någon”) skrev Märta inte bara om traditionellt ”kvinnliga” ämnen som hushåll och mode, utan gjorde även reportage, kåserier och intervjuer samt recenserade böcker och teater. Och var en pionjär som kunnig filmkritiker.

Tanken på en staty hade väckts redan vid Brantings död 1925, och till tioårsjubileet startade det socialdemokratiska partiet en insamling. Monumentet över Branting och arbetarrörelsen beställdes hos skulptören Carl Eldh, som redan tidigare hade avbildat Branting. Han började snart arbeta på skulpturen i sin ateljé i Bellevueparken (idag Carl Eldhs Ateljémuseum). Det skulle ta lång tid, kräva mycket utrymme, och var för stort att skulptera i lera. Eldh fick hugga skulpturen direkt i gips.

Den slutliga modellen stod klar 1942, men andra världskriget fördröjde gjutningen. För att skyddas från kriget sågades gipsreliefen i delar och magasinerades i Södersjukhusets skyddsrum.

Han sjöng faktiskt aldrig ”Haderian, hadera” i radions Karusell den där lördagen 26 januari 1952 då han startade den stora ”Snoddasfebern”. Egentligen var han bara utfyllnad i det direktsända programmet, men när Hyland hört honom sjunga och berätta om sitt liv fick han vara med, medan en annan programpunkt kortades av. Han förklarade att det inte var någon konst att leva en vecka på 5 kronor: Bröd är inte så dyrt, och så fiskar man och hämtar vatten ur sjön. Och så sjöng han sin ”Flottarkärlek”, som skulle göra honom till den förste svenske artist som fick en diamantskiva för 300 000 sålda exemplar.

Efter sången ville publiken aldrig sluta applådera, och på kvällen sägs det att Snoddas var tvungen att gömma sig undan journalister och skivbolagsrepresentanter i ett annat rum än sitt eget på Malmen, där han bodde med resten av bandylaget. Han måste ju orka spela bandy dagen efter, det var ändå därför han var i Stockholm.

1954 utgick ett påbud att den 24 januari skulle hela Sverige fira Frufridagen: Frun skulle en hel dag få göra precis vad hon ville, medan mannen tog över allt hushållsarbete i hemmet – bädda, diska, laga mat och sköta barn (vilket tydligen räknades till hushållsarbete). Det fanns uppgifter om oanmälda hembesök och hemliga mikrofoner över hela landet, för kontroll av att ingen smet från reglerna för dagen. (Fast det kanske var dåtidens konspirationsteorier?)

Frufridagen var ett inslag i radioprogrammet Karusellen, som sändes i flera omgångar. 1951-52 och 1954 gick det i P1 på lördagskvällarna. Då stannade Sverige av, vattenförbrukningen sjönk märkbart och telefonerandet upphörde nästan helt. Gator och biografer låg tomma, tills sändningstiden efter påtryckningar ändrades så att folk åtminstone hann gå på den sena bioföreställningen.

I juni 1951 stod en smalaxlad, lätt framåtböjd 51-åring med vänliga ögon inför rätta, anklagad för att i 14 fall ha lyckats lurat till sig pengar från statspräster och frikyrkopredikanter. Efter att förgäves ha hävdat att han fått pengarna utan återbetalningsskyldighet accepterade han med melankoliskt lugn sin dom på 4 månaders straffarbete. Men han förstod ändå inte hur prästmän och frälsningsarméofficerare kunnat tro att de skulle få tillbaka pengarna. Själv betraktade han dem som ”ett utslag av prästmännens människovänliga och barmhärtiga sinnelag”.

Tidningarna kallade honom ”Mästerviggaren” och det var inte första gången han stod inför rätta.

I oktober 1975 var det 25 år sedan den allra första tunnelbanesträckan invigdes, den mellan Slussen och Hökarängen. Den 1 oktober 1950 var det 75.000 entusiastiska personer som för allra första gången åkte under jorden – dubbelt så många som beräknat. 1952 byggdes banan ut ända till Vällingby – och tidningarna undrade vad stockholmarna den sommaren helst skulle roa sig med: att gå på bio eller åka tunnelbana till Vällingby. 1957 knöt T-Centralen ihop linjerna i norr och söder: Med ”Stockholms pulsåder” upphörde de nya ”sovstädernas” isolering. Kung Gustaf VI Adolf invigde den 24 november.

25 år senare hade tunnelbanan (”tricken”) blivit en självklarhet: på morgonen var det gäspningar och morgontidningsprassel, på dagen pensionärer, varpå eftermiddagens rusning följdes av skramlande ölburkar.

Ovan: Norma Vasagatan1940, Okänd fotograf (PD) via Wikimedia Commons

1936 flyttade årligen 15.000 människor ut från Stockholm – men dubbelt så många flyttade in.
De flesta kom på hösten. I slutet av augusti strömmade landsortsborna in – de blivande stockholmarna, de som skulle utbilda sig eller göra karriär. Flickorna skulle ofta lära sig maskinskrivning och stenografi för att sedan få kontorsjobb, eller så hade de fått plats som elev på syateljé. De unga männen siktade ofta på hantverksyrken – om de inte lyckats komma in på utbildningen till folkskollärare, förstås. På Borgarskolans stora linje var 1.200 av de 2.700 deltagarna från landsorten.

Och så fanns förstås de som alltid dragit till stan på vinst och förlust: ”Alltid finns det väl nåt!”

Den 31 oktober 1925 firade Stockholms brandkår sin 50-årsdag. Firandets centrum var självklart huvudstationen, Johannes, för dagen dekorerad med flaggor och gröna girlander med årtalen 1875 och 1925 i två skölddraperade gröna slingor. På bilden ovan visar brandmän upp äldre uniformer och gamla eldsläckningsdon. (Fotograf okänd 1925 (CC-BY) Stadsmuseet i Stockholm via Stockholmskällan.)

Vid jubileumsfesten i den blomsterprydda gymnastiksalen höll brandchefen Svinhufvud hälsningstal och brandkårens egen sångkör sjöng ”Vårt land”, varefter brandkapten Harald Selldén skildrade gamla tiders förhärjande eldsvådor, när varje husfader måste räkna med att åtminstone en gång i livet genom eldsvåda bli av med allt han ägde. Efter tal och medaljutdelningar avslutades festen med att brandkårens musikkår spelade ”Hör oss Svea”.

Onsdagen den 3 mars 1915 kunde man på DNs förstasida läsa om en våldsam gasexplosion i källaren till Scheelegatan 11. Smällen hördes ända bort till Drottninggatan, väldiga stenblock kastades ut på gatan och alla fönsterrutor sprängdes. Ända upp i tredje våningen skadades väggarna, golvet i en del av bottenvåningen rasade ner i källaren med möbler och kakelugnar, och invånarna begrovs i spillrorna.

Brandkår och ambulans var snart på plats och började bära ut blödande offer. Det skulle visa sig att sammantaget fyra personer dog, och åtta skadades så svårt att de fick stanna kvar på sjukhuset. Många blev husvilla och förlorade alla sina tillgångar, huset fick stora skador och 600 fönsterrutor i området var krossade.