I oktober 1975 var det 25 år sedan den allra första tunnelbanesträckan invigdes, den mellan Slussen och Hökarängen. Den 1 oktober 1950 var det 75.000 entusiastiska personer som för allra första gången åkte under jorden – dubbelt så många som beräknat. 1952 byggdes banan ut ända till Vällingby – och tidningarna undrade vad stockholmarna den sommaren helst skulle roa sig med: att gå på bio eller åka tunnelbana till Vällingby. 1957 knöt T-Centralen ihop linjerna i norr och söder: Med ”Stockholms pulsåder” upphörde de nya ”sovstädernas” isolering. Kung Gustaf VI Adolf invigde den 24 november.

25 år senare hade tunnelbanan (”tricken”) blivit en självklarhet: på morgonen var det gäspningar och morgontidningsprassel, på dagen pensionärer, varpå eftermiddagens rusning följdes av skramlande ölburkar.

Ovan: Norma Vasagatan1940, Okänd fotograf (PD) via Wikimedia Commons

1936 flyttade årligen 15.000 människor ut från Stockholm – men dubbelt så många flyttade in.
De flesta kom på hösten. I slutet av augusti strömmade landsortsborna in – de blivande stockholmarna, de som skulle utbilda sig eller göra karriär. Flickorna skulle ofta lära sig maskinskrivning och stenografi för att sedan få kontorsjobb, eller så hade de fått plats som elev på syateljé. De unga männen siktade ofta på hantverksyrken – om de inte lyckats komma in på utbildningen till folkskollärare, förstås. På Borgarskolans stora linje var 1.200 av de 2.700 deltagarna från landsorten.

Och så fanns förstås de som alltid dragit till stan på vinst och förlust: ”Alltid finns det väl nåt!”

Den 31 oktober 1925 firade Stockholms brandkår sin 50-årsdag. Firandets centrum var självklart huvudstationen, Johannes, för dagen dekorerad med flaggor och gröna girlander med årtalen 1875 och 1925 i två skölddraperade gröna slingor. På bilden ovan visar brandmän upp äldre uniformer och gamla eldsläckningsdon. (Fotograf okänd 1925 (CC-BY) Stadsmuseet i Stockholm via Stockholmskällan.)

Vid jubileumsfesten i den blomsterprydda gymnastiksalen höll brandchefen Svinhufvud hälsningstal och brandkårens egen sångkör sjöng ”Vårt land”, varefter brandkapten Harald Selldén skildrade gamla tiders förhärjande eldsvådor, när varje husfader måste räkna med att åtminstone en gång i livet genom eldsvåda bli av med allt han ägde. Efter tal och medaljutdelningar avslutades festen med att brandkårens musikkår spelade ”Hör oss Svea”.

Onsdagen den 3 mars 1915 kunde man på DNs förstasida läsa om en våldsam gasexplosion i källaren till Scheelegatan 11. Smällen hördes ända bort till Drottninggatan, väldiga stenblock kastades ut på gatan och alla fönsterrutor sprängdes. Ända upp i tredje våningen skadades väggarna, golvet i en del av bottenvåningen rasade ner i källaren med möbler och kakelugnar, och invånarna begrovs i spillrorna.

Brandkår och ambulans var snart på plats och började bära ut blödande offer. Det skulle visa sig att sammantaget fyra personer dog, och åtta skadades så svårt att de fick stanna kvar på sjukhuset. Många blev husvilla och förlorade alla sina tillgångar, huset fick stora skador och 600 fönsterrutor i området var krossade.

Artur Nilssons öppna spis med hans ljusstake (SMÅA)

I slutet av augusti 1936 togs några patienter in för enklare ingrepp på Maria Sjukhus på Wollmar Yxkullsgatan. Inom en vecka var alla döda. Fallet resulterade småningom i en ny lag, kallad Lex Maria. En av de döda hette Artur Nilsson.

Det började torsdagen den 20 augusti när tonårige Stig Tärnholm från Tungelsta som vanligt jobbade i pappans charkuteriaffär efter skolan – och råkade skära sig i fingret. Det var inget stort sår, men för säkerhets skull åkte man till sjukhuset och fick det lokalbedövat och sytt. Samma dag hade 25-åriga svetsaren Karl Eriksson från Österlånggatan skadat tummen i en cykelolycka på väg hem från jobbet. Även han åkte till Maria och behandlades under lokalbedövning – men återkom senare och lades in med svåra kräkningar och diarréer. På kvällen började även Tärnholm kräkas.

Från 1911 till 2010 censurerades i Sverige de filmer som skulle visas offentlig. Så säkerställdes att de inte skulle ”strida mot allmän lag och goda seder, vara förråande, upphetsande eller förvirrande för rättsbegreppen.”

Den första offentliga filmvisningen i Sverige hade ägt rum redan 1896 på en stor industrimässa i Malmö, och på Stockholmsutställningen 1897 fanns vad som kallats Stockholms första biograf: ”Lumières Kinematograf i Gamla Stockholm”. Efter utställningen flyttades visningsutrustningen till en ny biograflokal med 63 sittplatser på Kungsträdgårdsgatan 12 (nuvarande 18) där gamla Svenska Panoptikon tidigare hållit till. Entréavgiften var 50 öre för vuxna och 25 öre för barn och programmet varade cirka 15-20 minuter.