Enligt årskrönikan 1838 utkom det allra första numret av Östgötha-Correspondenten det året, Aftonbladet drogs in ett antal gånger av hovkanslern – och återkom med ständigt nya nummer, det året upp till ”Det tjugoförsta Aftonbladet”. Och en av årets uppfinningar hade kunnat göra Nyköping till Sveriges Detroit – om den hade byggts.
Ångvagnens uppfinnare var den unge metallarbetaren Carl-Gustaf Norberg från Nyköping, och enligt annonsen visade han mot inträde upp en sex decimeter lång egenhändigt tillverkad prototyp av sin vagn.
Inspirerad av Englands ångvagnar drömde han om att göra en vagn som skulle kunna transportera fyra personer från Nyköping till Stockholm på bara sex timmar. Det här var 60 år innan Scania lyckades bygga sin första bil, och ångvagnen hade kunnat bli Sveriges första bil.
Det blev dock inget av det hela. Carl-Gustaf Norberg dog i nervfeber 7 juni 1843, strax före sin 35-årsdag, och att döma av bouppteckningen hade det nog inte blivit någon ångvagn även om han fått leva längre. Han var nämligen så svårt skuldsatt att han sålt all lös egendom i hushållet och det enda familjen ägde var ett parti gammalt järn (antagligen från hans experiment).
Först 2016 kunde den riktiga ångvagnen visas upp i Mariefred, 3 meter lång och färdigbyggd av ångvagnsentusiaster med utgångspunkt från Norbergs välbevarade, sex decimeter långa modell – alltså den som han gjorde reklam för i annonsen 1838.
Den Mallénska gångposten var en helt annan typ av uppfinning. Elias Emanuel Mallén (1786-1863) var regementskommissarie och hade bland annat skrivit noveller och hållit lånebibliotek innan han 1838 tillsammans med en dräng började gå rundor på Södermalm och Norrmalm för att mot ersättning hämta upp brev och paket och lämna till Kongl Posthuset.
Innan de allmänna brevlådorna infördes i Sverige 1855 måste nämligen var och en själv hämta och lämna sina försändelser på Stockholms enda postkontor, som fram till 1869 låg på Lilla Nygatan i Gamla stan.
Sedan 1906 finns här passande nog Postmuseum.
Den Mallénska gångposten avgick alla dagar kl 5 från Malléns logi på Norra Stora Badstugatan 37 och hade en fastställd rutt. Vid alla tvärgator och torg gav sig postiljonen till känna med en särskild postklocka, så att stockholmarna skulle kunna lämna och hämta sina brev – ungefär samma system som senare tiders glassbil.
I sitt ”Kalendarium eller Post-Löjligheter” skriver Mallén 1846 att gångpostens första dag inte var uppmuntrade, eftersom endast två brev hämtades. Han fortsatte dock ”med friskt mod” sin verksamhet, breven blev alltfler och allmänheten visade sin uppskattning.
Småningom började dock kryddbodarna, som varit ombud för Mallén, att istället konkurrera med honom. I kalendariet framgår vad han tycker om det:
Av de elva bodägare, som vid brevpostens öppnande tillbjödo sig understödja företaget medelst brevs emottagande har jag ännu EN bod: den allmänt aktade och hederlige medborgaren hr kryddkramhandlare Lundvall, som i dess bod vid Fredsgatan utan ringaste arvode låter emottaga brev för min räkning alla postaftnar till kl 7.
Utan honom skulle jag knappast kunna underhålla denna inrättning. Hans belöning blir medvetandet att ha understött en redlig medborgare, som på äldre dagar lyckats uppfinna en inrättning, varigenom han, till någon del, kan ha sin och de sinas bärgning. Förutom nämnda bod emottages även brev å mitt brevpostkontor, f n beläget å Fredsgatan.
Bilden nedan ur Svenska Frimärket 150 år visar hur Emanuel Mallén gick till attack mot sina konkurrenter kryddkramhandlarna i pamfletten “Postlöjligheter”.
1842 uppfann Mallén även en lokalpost för brev och paket mellan personer boende inom tullarna. Den gick först trögt, men samordnades 1844 med gångposten och fortsatte sen tills denna upphörde helt i september 1855, det året frimärkessystem och allmänna brevlådor infördes.
Av Kgl Postverket fick Mallén därefter en årlig gratifikation om 3oo riksdaler. Däremot fick han inte “ett litet postkontor”, som han gärna velat, utan tanken var att han nu skulle slå sig till ro – han var ändå 70 år gammal. Men det gjorde han inte riktigt. Enligt uppgift för att undvika en ”något orolig hustru” bodde han sommartid i en täckt båt, som blev omtalad och av någon anledning kallades ”Gåsen och Gåsungen”. Den rodde han mellan Djurgården och Norrström.
1863 dog Mallén – trots sin gratifikation utfattig. Hans första och stoltaste uppgift hade varit som regementskommissarie, och civilist-uniformen med trekantig hatt fortsatte han att använda vid högtidliga tillfällen. Därför blev han ofta inbjuden till mindre begravningar, där man visste att uppskatta sådan yttre ståt.
Bilden högst upp på sidan visar Mallénska gångposten på 1962 års utställning ”Lokalbrevbäringen 100 år” på Postmuseum – alltså passande nog i f d Kongl Posthuset, där Mallén brukade hämta och lämna posten.
(Foto: Yngve Hellström (Public domain), Postmuseum. )
