Bild: Digitala stadsmuseet (PD) via Wikimedia Commons.

Inklämd mellan gamla och nya KF-huset ligger en mindre känd, men mycket gåvänlig trappa med det stolta namnet Borgmästartrappan. Våren 2024 räknar man med att nästa generation ska stå färdig: En fyra våningars betongkonstruktion med trappa, teknikrum och accessytor för media, servicerum och korridorer.

Men det började redan på 1600-talet.

Namnet fick trappan från (handels)borgmästare Olof Hansson Törne (adlad Törnflycht), som på 1690-talet ägde ett stenhus på Stadsgården intill trappan, som från början var rak. Bilden ovan visar Stadsgården 14 år 1900, med Borgmästartrappan till höger.

Här byggdes 1909 fastighetsbolaget Drotts ståtliga jugendpalats Drottsgården, i samband med att gamla branta Glasbruksgatan ersattes av nya Katarinavägen – enligt en samtida artikel i DN stadens dittills dyraste gatuanläggning.

Huset var tio våningar högt och kallades av tidningarna för en “skyskrapare”. Det var inte tillåtet att bygga högre hus än 22 meter, men här kringgick man byggreglerna genom att presentera det som två hus ställda på varann – ett nere vid Stadsgården och ett uppe vid Katarinagatan. Till höger syns resterna av den gamla trappan.

1910 var det dags för nya rubriker i DN med bild över Drottsgården, trappan och nya jättehuset:

Drottgården – ett av Stockholms väldigaste hus – får en granne av ännu mera gigantiska dimensioner. Det nya huset innehåller främst smålägenheter, utan onödig lyx, men med hiss, elektriskt ljus, centraluppvärmning, WC i varje våning och – icke minst väsentligt – sovalkov till alla kök. “Familjeslavinnorna” bör kunna trivas i det nya huset!

De fyra understa våningarna mot Stadsgården var reserverade för kontors- och magasinslokaler, med bekväma inkörsportar från gatan till varuhissar.

Mellan de båda jättehusen fick Borgmästartrappan en ny skepnad. Den nya trappan byggdes i sten och gick i zickzack. På det sättet ville man både minska olycksrisken och göra trappan prydligare – i synnerhet när planteringarna kom på plats.

I januari 1911 var bygget färdigt, en tidningsartikel sammanfattar resultatet:

På ena sidan av gatan reser sig skyskrapornas massor, på den andra har man en ett tiotal meter hög bergvägg med en rad gamla låga och skröpliga hus nära kanten.
Den nya tiden far hårt fram i denna trakt.

I januari 1968 överlät Stockholm Stad Drottsgården åt KF, som ville bygga ett nytt huvudkontor på platsen. Efter stora protester från allmänheten sköts planerna upp, men i mars 1969 började det brinna på vinden, dit brandkårens stegar inte nådde. Man lyckades släcka branden genom att gå in från Katarinavägen, och skadorna ansågs inte så stora att huset behövde rivas. Men inga reparationer gjordes och 1971 revs huset för att ge plats åt KF:s glashus. Samtidigt revs även Borgmästartrappan från 1912.

1975 stod nya KF-Glashuset färdigt, liksom den nya Borgmästartrappan som ritats av KF-husets arkitekt  Jan Lunding. Liksom föregångaren har den i sidled förskjutna trapplopp, numera dock av betong.

Båda KF-husen inklusive trappan är grönmärkta av Stadsmuseet i Stockholm, vilket innebär “att bebyggelsen bedöms vara särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”.

Nu är nästa trappgeneration på väg. I Stockholm växer kan man följa det pågående arbetet med att återställa Borgmästartrappan, som blir en del av nya Slussen. Den ska småningom hänga ihop med Stadsgårdsleden och beräknas vara färdig våren 2024.

I början av januari 2024 ser man detta när man försöker beundra utsikten från Borgmästartrappan uppifrån Katarinavägen:

Till sist pressklipp om ett kvinnoöverfall vid Borgmästartrappan:
“Om jag mött 20 hade jag slagit dem alla.”
Natten till den 31 mars 1929 överfölls 74-åriga tidningsgumman Eva Charlotta Pettersson på Katarinavägen vid Borgmästartrappan. Hon blödde starkt i huvudet och hjälptes till sjukhus, där hon efter några dagar avled.

Småningom erkände en murare vid namn Ekberg både detta och andra misshandelsbrott. Han hade just bråkat med sin fästmö och var arg på alla “dumma kvinnor” när han mötte tidningsbudet och slog henne i huvudet med en sten, så att hon segnade ner. Först då såg han att hon var gammal och påstod att han ångrade sig och ville hjälpa henne, men skrämdes bort av hennes rop på hjälp.

Omedelbart därefter förklarade han dock i förhöret: “Om jag så mött tjugo kvinnor hade jag med säkerhet slagit dem alla.”

Ekberg dömdes för flera fall av misshandel till tre års straffarbete, men rätten förordnade istället internering på vårdanstalten i Norrköping. Internering var en relativt tidsobestämd frihetsberövande brottspåföljd, och behövde inte innebära livstid. Men försvarsadvokaten Lindberg tänkte överklaga, ty, frågade han sig:

Vem skulle våga ta ansvaret att till friheten utlämna den som medicinalstyrelsen och interneringsnämnden förklarat oemottaglig för den med straffet avsedda verkan?

Ett sådant mod är knappast tänkbart ens i Norrköping.