”Kan inte jag få stanna hela sommaren?” bad en kollopojke bevekande sommaren 1918. Han kallades ”Luffaren”, var 11 år men såg ut som 7, med magra armar och ben, iförd lappad blus och mössa. Under några sommarveckor på kollo hade han fått ett välbehövligt avbrott från vardagen i stan och berättade för sin fröken: ”Här får man så mycket god mat att man alltid är mätt! Och så får man ligga om mornarna!”

Hemma i stan var han tidningspojke och började kl 5 på morgonen. Innan han gick till skolan fick han en halv rågbit och en kopp ”kaffe”, nästa mål var i skolan kl 1. Och på eftermiddagen väntade tidningarna igen. När hemresan nalkades och han FICK löfte om att få stanna en månad till utbrast han lyckligt: ”Nu får jag äta mat en hel månad till!”

Fortsätt läsa ”När Barnens Ö gav de allra mest behövande stockholmsbarnen en vederkvickande sommar – med sol, mat och luskontroll”

Det var inte konstigt att pesten 1710 uppfattades som ett gudomligt straff. Det fanns flera tecken i tiden: Sedan Karl XII året innan besegrats vid Poltava var kungen försvunnen, det svenska stormaktsväldet höll på att rasa samman, ryska trupper ockuperade svenska Baltikum, och flyktingar vällde in i landet. Dessutom hade de senaste årens extrema kyla lett till missväxt, och svältande hade dragit runt på vägarna och dött i tusental. Många sökte sig in till Stockholm.

Under det knappa halvår som epi­demin rasade dog ungefär 22 000, vilket var ganska exakt 40 procent av stadens befolkning. Det gör pesten 1710 till den värsta dokumenterade katastrofen i svensk historia.

Fortsätt läsa ”1710 drabbades Stockholm av sin värsta pestepidemi någonsin. I det längsta försökte man dölja det…”

Sprit betraktades länge som ett skydd mot alla möjliga sorters sjukdomar. Alkoholdrickandet bredde småningom ut sig alltmera, och under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var spritmissbruket spritt över hela världen.

Motbokssystemet var ett svenskt försök att minska missbruket genom att reglera alkoholbruket, även kallat Brattsystemet eftersom det grundades på ett förslag av den liberale läkaren Ivan Bratt. Det blev (förstås) INTE populärt, gav upphov till många roliga historier och inspirerade till mer eller mindre kreativa fuskförsök. Bilden visar en motbok som rivs itu 1955 när systemet upphörde (via Wikipedia, PD).

Fortsätt läsa ”Sveriges mest avskydda bok nånsin? Motboken (✴️1917 – ✝️+1955)”

När Stockholm (som enda sökande) utsetts till värd för Olympiska sommarspelen 1912 behövdes en ny arena. På Stadions nuvarande plats fanns sedan 1896 Idrottsparken, stans första moderna idrottsarena, och rivandet av den väckte viss nostalgi.

Men de femte moderna olympiska spelen 6 – 27 juli 1912 skulle bli en succé. Egentligen är ”Olympiad” fyraårsperioden mellan olympiska spel, men organisationskommittén skiljde inte på ”olympiska spel” och ”olympiad”, brevpapperet märktes med ”V olympiaden” – och kallades Solskensolympiaden.

I tidningarna framgår hur staden förberedde sig – och att viss oro fanns hos både stockholmare och ansvariga. Det här var Stockholms allra första möte med inströmmande ”utländingar” från världens alla hörn. Hur skulle det gå?

Fortsätt läsa ”1912: Sommaren när stockholmarna drabbades av Solskensolympiaden”

Bild: Lagerlunden 1914, Per Fredrik Röding (CC-BY)
Sthlms stadsmuseum via Stockholmskällan

Lika välkänt som att Stockholm – Nordens Venedig – är en vacker stad är att det är DYRT där! 1913 visste ”alla”:

I Stockholm kan man inte leva under 10 kronor om dan.
Eller?

I augusti 1913 testade SvDs signatur Au revoir (alias Artur Möller) hur billigt en turist kunde leva i Köpenhamn, jämfört med exempelvis Stockholm. Målet var att klara sig på tre kronor per dag, så signaturen inriktade sig på köpenhamnska billighetsrestauranger. Här följer hans berättelse.

Fortsätt läsa ”Stockholm 1913: Går det att leva på 3 kronor om dagen?”

På 40-talet kallade en del av hyresgästerna på St Eriksgatan 49 bottenvåningens restaurang för ”Automaten”, trots att den hette något helt annat och var en vanlig restaurang. Men där hade en av Stockholms många automatrestauranger legat – ända fram till 1937. ”St Erik” var nämligen den som stängdes allra sist.

Automatrestaurangerna slog igenom i Stockholm vid förra sekelskiftet och var under några decennier den nya tidens matställen. Gästen stoppade ett mynt i en springa i väggen som skilde kund från personal. En automatisk mekanism vägde därefter myntet, och om det godkändes öppnades en lucka eller kran. Bakom väggen fanns personalen som lagade maten och fyllde på mat och dryck.

Fortsätt läsa ”När Stockholm var ”Automatrestaurangernas stad””

Sommaren 1913 kåserar signaturen Kaifas (alias Erik Ljungberger) i SvD om inbitna sommarstockholmare, som var kvar i stan till och med på helgerna trots att de hade råd till semesterboende – och inte var konstnärer, som ju enligt samma signatur oftast föredrog sommarstan framför landet. (Klicka för större bilder.)

Redan dagen efter teatrarnas stängning brukar teaterfolket fly från staden, på gungande skärgårdsbåtar eller skakande tåg. Teaterkungen Albert Ranft ger sig iväg redan dagen efter att han slagit igen Svenska teatern och sägs sedan tillbringa sommaren i sällskap med en 25-öresbok på en balkong i Monte Carlo.

Fortsätt läsa ”En bukett sommarstockholmare 1913”

I maj 1913 berättar SvDs signatur Kaifas (alias Erik Ljungberger) om sommarnöjen för stockholmarna i allmänhet och konstnärerna i synnerhet. Vid den här tiden på året längtade stockholmarna i allmänhet till landet, det vill säga skärgården. Skärgårdsbåtarnas flottilj gick varje dag överlastade med bagage utåt fjärdarna. Om somrarna bodde stockholmaren nämligen i skärgården. Han tröttnade aldrig på långa enformiga båtresor, att se samma fjärd med samma ångbåtar och samma holmar från samma veranda år efter år efter år… (Bilder ur SvD.)

Detsamma gällde inte riktigt konstnärerna. Förutom en och annan skådespelarkoloni ute på de yttersta skären träffade man sällan på en konstnär i Stockholms skärgård, åtminstone inte på samma plats flera somrar i rad.

Fortsätt läsa ”Sommarstockholm och konstnärerna 1913”

Under båda världskrigen rådde det mat- och varubrist i Sverige, och därmed ransonering. 1940 började det – och slutade – med kaffet, som blivit en stark symbol för tiden. Den lilla ransonen räckte inte långt för det kaffedrickande folket, utan till vardags blev det mest surrogat, s k ”surr”, oftast gjort på cikoria. De flesta ransoneringar upphörde några år efter krigsslutet, kaffet först 1951.

De första ransoneringarna infördes i mars 1940 och de flesta baslivsmedel ransonerades fram till 1948-1949. Beredskapskort delades ut redan hösten 1939, och myndigheterna började ta ärter i beslag, för utsäde och militära behov. Redan då utbröt den första hamstringsvågen.

Fortsätt läsa ”Värst var det ändå med kaffet under krigets ransonering”

I april 1943 var SvD på besök hos ”beredskapsinvalider” under omskolning. En av dem var 23-årige Egon Rydstedt, som hanterade svarven med sin tångliknande arbetsprotes medan han räckte ut den kvarvarande vänsterhanden till hälsning:

Jotack, det här går bra. Svarvare är inget dumt yrke och Stockholm är en fin stad.

”Vår beredskap är god” hade statsministern Per Albin Hansson sagt i sitt tal vid krigsutbrottet 1939. Det stämde inte riktigt. Under beredskapstiden inkallades mer än en miljon svenska män för att bevaka landets gränser, medan kvinnorna ersatte dem i det civila arbetslivet. Trots att landet aldrig drogs in i kriget var tjänstgöringen inte riskfri.

Fortsätt läsa ”Krigstider: Beredskapens offer omskolades med hjälp av ”blåvita tipset””